Madly in love

7 februari, 2010 av eva Inga kommentarer »

Igår klingade sista avsnittet i Mad Men säsong 2 ut och jag kan inte bärga mig till säsong 3 dimper ner i brevlådan.

Herre gud vad jag älskar den serien! Inte sedan Jed Bartlet förgyllde mina kvällar har jag fjortistrånat efter ett annat liv som jag gör när jag mentalt svänger med höfterna längs Sterling Coopers gångar. Och jag kan inte bärga mig tills jag får ge mig in i den Lucky Strike-sponsrade dimman igen.

Don, Peggy, Pete, Betty, Joan, Roger…. kärlek!

Mad Men

My heroes

Borta

4 februari, 2010 av eva Inga kommentarer »

Jag har en massa saker att skriva om, att göra och att ta tag i. Men med en magsjuk man med diagnos okänd (House – var är du??) samt ett av två barn med vattenkoppor får det räcka med en rapport från dagens dramatik på BR Leksaker i Kållered.

I need a vaccation.

Första gången

30 januari, 2010 av eva Inga kommentarer »

Idag har jag lagt in min först Bocket-annons! Jag har kört säkert hundra annonskampanjer där, men aldrig använt det i privat syfte förut. Och med tanke på att digital media, web och internet är min arbetsplats och det jag ska föreställa vara expert på är det ganska knas att jag är sist i Sverige dit…

Håll tummarna för att jag får möbler och babyprylar sålt för då vankas det Star Wars lego-bänk åt Albin, dvs jag slipper trampa sönder fotsulorna på små asvassa legobitar så fort jag går in i hans rum.

Denna vill jag ha!

27 januari, 2010 av eva 3 kommentarer »

Om det inte varit för att vi haft tv-rummet i svart, vitt och rött hade jag banne mig slagit till på denna gudomliga lilla skapelse. Tur man har barn… som har rum… som behöver inredas…

(via Feber)

Det var en gång en blog

26 januari, 2010 av eva Inga kommentarer »

Året var 2001 och en av Sveriges första bloggar såg dagens ljus. Den hette Protocol7 och drevs av Niklas, i bakgrunden påhejjad av Eva. That’s me.

Efter ett tag kände jag att det där med blog verkar ju kul och dessutom mitt i prick med mina journalistdrömmar. Så juli 2002 föddes min första alldeles egna blog – Deeva. Det första inlägget handlade om reklam och reklampauser (föga visste jag att jag tre år senare skulle börja jobba på en av Sveriges största reklambyråer) och det fylldes efter hand på med klipp från mina texter från Sourze, journalistisk, kultur och egentligen ganska mycket flum.

Med risk för att låta extremt töntig…. men det var en extremt rolig tid vad gäller mitt bloggande. Vi var ett kärngäng som höll på. Annika Tiger, Chadie och inte minst Deeped, som på den tiden drev Researcher.
Vi lusläste varandras bloggar (det var inte så svårt att hålla koll på den tiden), det skapades bloggstafetter och nya pingtjänster stod som spön i backen. Vi satte till och med upp maillistor där vi hjälpte varandra med WordPress-frågor och diskuterade medier och journalistisk, eftersom vi inte hade lyxuppfinningar som Twitter då.
Och när man är ett relativt litet gäng är det mycket lättare att sticka ut. Så när P3 skulle göra ett program om det ”nya fenomenet blog” ringde dom mig och ställde frågor. Och Dagens Media lyfte fram Deeva som exempel på en blog från branschen. Jag minns att jag nervöst gick till vår VD och frågade om det var okej att min privata blog kopplades ihop med byrån.

Men den lilla lilla gruppen började sakta men säkert att växa. Och växa. Och växa. Och… kaboooom! Plötsligt bloggade hela Sverige, nä…. hela världen. I samma veva växte och exploderade även min mage och ut kom en liten Albin. Och med en liten Albin att ta hand om blev det plötsligt väldigt lite tid och ork över för att ta hand om Deeva som försattes i någon form av halvdvala med enstaka uppdateringar om bajsframgångar och stökkök. Men sedan blev det inte tid till så mycket mer.

Idag, snart åtta år, två barn och ytterligare två bloggar (En blog till och Hysteria lane) efter det där första inlägget, är det dags att ta nya tag. Skam den som ger sig! Så nu kör vi, och jag hade tänkt mig något sådant här:

Deeva kommer bli vad det blir. Det har varit allt från jagärförbannadpåtv4-inlägg till jagärenjournalistwannabe-texter och det kommer nog fortsätta vara spretigt tills jag kommer på något bättre.

En blog till kommer jag att döpa om och styra in på mitt filmintresse. Tanken är att publicera korta filmrecensioner som man faktiskt orkar läsa igenom och i mån av tid och ork kanske även lite annat smått och gott från filmvärlden.

Hysteria lane är och kommer troligen att förbli främst en blog för att dokumentera våra barns påhitt och uppväxt. Men kanske allra mest en blog för min egen skull.

Alla bloggar kommer att stylas om och det kommer göras på kvällstid framför någon bra film alternativt Mad Men.

Sådeså.

Borta bra men hemma bäst

22 januari, 2010 av eva Inga kommentarer »

Jag har försökt och försökt och försökt att blåsa liv i en ny blog, men det går åt fanders hela tiden. Så jag tror jag går på gamla lärdomar, konstaterar att borta bra men hemma bäst och stannar kvar här. More to come…

Flyttat!

11 juni, 2009 av eva Inga kommentarer »

Jag har flyttat hit.

Varför Twitter är så bra

9 mars, 2009 av eva Inga kommentarer »

Därför.

Social media-experiment – resultat.

9 mars, 2009 av eva Inga kommentarer »

Det tog mindre än en dag att få svar på mitt inlägg om bilbarnstolssäkerhet. Förmiddagen efter jag skrivit mitt inlägg fick jag en kommentar från en representant från Volvia som förvisso inte löste mitt problem, Albin 3 år sitter fortfarande framåtvänd emot alla (svenska) rekommendationer, men jag fick snabb respons och en förklaring till varför marknaden ser ut som den gör.

Nu gjorde jag det nog ganska lätt för Jerlov att hitta mitt inlägg eftersom jag…

1. Lade kampanjens nyckelord som rubrik.

2. Nämnde både Volvia och Jerlov i själva inlägget.

3. Lade ut inlägget både på Facebook och Twitter.

Ganska svårt att missa med andra ord, även om själva bloggen nog inte har mer än tre läsare.
Men oavsett så hittade dom mig och gav respons, så överlag tycker jag nog att Jerlovs, förvisso något försiktiga men i sammanhanget ändå vettiga, försök till Social Media Marketing för Volvias kampanj är lyckat. Jag anser dessutom att det är bättre att börja i försiktig (men i sammanhanget relevant) skala och testa sig fram än att försöka erövra världen via Twitter, Facebook, bloggar, YouTube, Flickr, Jaiku… bara för sakens skull. Det har visat sig vara sådär framgångsrikt för Skittles.

Bilbarnstolssäkerhet

5 mars, 2009 av eva 3 kommentarer »

Detta blir ett lite tudelat inlägg. För dels tänker jag berätta om hur det gick till när vi blev tvungna att sätta vår 3-åring i en framåtvänd bilbarnstol och dels tänker jag testa Jerlovs påstående att de i samband med en kapmanj för Volvia på temat bilbarnstolssäkerhet dammsuger bloggsfären på ämnet för att Volvia ska kunna ge expertis och svara på frågor. Sociala medier i mikroformat förvisso, men visst. Upp till bevis!

Så jag tänker berätta hur det gick till när vi fick vända på vår 3-åring i bilen, mot alla gällande rekommendationer.

Passande nog så började både Albin (3 år) och Filip (1 år) att växa ur sina respektive stolar samtidigt. Filip satt fortfarande i det NTF-hyrda babyskyddet och Albin hade en Maxi Cosi där huvudet började sticka upp över kanten. Till saken hör att vi har en extremt lång 3-åring (ett arv från hans far) och att NTF för något år sedan uppdaterade sina rekommendationer om att barn bör sitta i en bakåtvänd stol (som ofta är mindre) till de är 4-5 år gamla.

Så Niklas begav sig till NTF för att rådgöra med dem hur vi skulle tänka för att få ihop ekvationen lång unge och höjda rekommendationer. När växer de vanligen ur en bakåtvänd stol? Vari sitter begränsningarna? Hur bra är de vändbara stolarna? Vad är riskerna? Hur hittar vi en passande stol? Osv. Mannen på NTF var väldigt hjälpsam och vi fick med oss rekommendation på en vändbar Britax eftersom Albin inte skulle få plats i någon bakåtvänd stol.

Vi åkte till affären för att titta närmare på stolen. Bara för att upptäcka att Albin redan i princip växt ur stolen som NTF rekommenderat. Öronen stack upp ovanför kanten och bältet satt skevt eftersom hans axlar befann sig långt ovanför fästet. Så vad fanns det för alternativ kvar? Efter tre besök till affären, lika många samtal med olika stoltillverkare samt ett otal diskussioner hemma och med kompisar landade vi i att det inte fanns något annat alternativ för oss än att köpa en framåtvänd stol åt Albin.

Numer åker vår 3-åring framåtvänd, helt emot rekommendationerna. Ågren!

Men vad gör man när det inte finns någon stol på marknaden som klarar av att möta de krav som finns?

Så kära Jerlov och Volvia – hur skulle vi ha gjort?