You can easy customize the featured slides from the theme options page, on your Wordpress dashboard. You can also disable featured posts slideshow if you don't wish to display them. Dont edit it manually, by replacing images, but you set feature image when you create new posts.
You can easy customize the featured slides from the theme options page, on your Wordpress dashboard. You can also disable featured posts slideshow if you don't wish to display them. Dont edit it manually, by replacing images, but you set feature image when you create new posts.
You can easy customize the featured slides from the theme options page, on your Wordpress dashboard. You can also disable featured posts slideshow if you don't wish to display them. Dont edit it manually, by replacing images, but you set feature image when you create new posts.
You can easy customize the featured slides from the theme options page, on your Wordpress dashboard. You can also disable featured posts slideshow if you don't wish to display them. Dont edit it manually, by replacing images, but you set feature image when you create new posts.
You can easy customize the featured slides from the theme options page, on your Wordpress dashboard. You can also disable featured posts slideshow if you don't wish to display them. Dont edit it manually, by replacing images, but you set feature image when you create new posts.
”I’m walking here!”
Du behöver inte ens ha sett Midnight Cowboy för att kunna den utantill. Scenen när Dustin Hoffman ilsket berättar för en bilist vad han gör och var han gör det. Det är en av filmhistoriens mest känds repliker, helt enkelt.
Vad du kanske inte vet är att den var en lycklig slump. Den var inte ens med i manus. Filmteamet hade inte tillstånd att filma på gatan så scenen spelades in med dold kamera, vilket gjorde att timingen med grön gubbe blev en issue. Det sägs att Dustin Hoffman och Jon Voight fick ta om scenen 15 gånger innan de till slut lyckades tima in den gröna gubben. Men just som de äntligen ska få passera korsningen blåser en taxibil förbi mot rött ljus och kör nästan in i dom.
Hoffman säger själv att han var nära att skrika ”I’m acting here!” istället men ändrade sig i sista sekund för att inte förstöra scenen. Ochdet gjorde han knappast heller.
Går det att göra film om tsunamin i sydostasien 2004 utan att det blir fel? Eller är det impossible?
Jag vet inte, men att Ewan McGregor och Naomi Watts syns i huvudrollerna ökar i alla fall chansen för att det kommer bli bra. Och visst är det tårvarning på trailern.
Biopremiär den 8 mars.
Vi började dagen med den lördagsgraditionella fotbollsskolan.
Det var sommar.
Och på Filips fotbollslekis gjorde dom krypövningar.
Efter fotbollen åkte vi på utflykt.
Närmare bestämt till Försvarets ”Hemliga rum”. Där fick man se tuffa militärbåtar.
Sedan gick vi in i berget och ner i mörka läskiga (om man frågar mig) och gamla rum där man gjorde jättehemliga saker förr i tiden.
Efter det car vi helt slut och svalkade oss med glass och dricka. Yay!
På vägen till bilen hände en sådan där dum sommargrej som när man snubblar och skrapar upp sig. Tur i oturen gjorde Albin det ett par hundra meter från en militärambulans. Och fick så klart proffshjälp.
Men det viktigaste var kvar. Att heja på Loreen i Eurovision Song Contest. Alla i familjen var verkligen taggade till max och superfokuserade…
Jag är egentligen inte alls klar med den här recensionen, men den har legat öppen på skrivbordet så länge nu att jag är rädd att jag kommer slarva bort den. Så vi sparar den här en stund istället.
En helt vanlig småstad i 60-talets Mississippi. Det är bridgklubbar, skinande Cadillacs och vippiga klänningar. Men också en djupt rotad rasism som inte bara frodas bland vita kåpor och brinnande kors, utan även i hemmen där den vita överklassen dricker sin iste och spelar sin bridge medan den färgade underklassen uppfostrar deras barn.
Skeeter (Emma Stone) har precis gått ut college och återvänder med författarambitioner till sin hemstad Jackson i Mississippi. Men hon har inte mycket gemensamt kvar med sina gamla väninnor där giftermål, vackra barn och ett stort hus är allt som räknas. Dagarna spenderas med bridge och ytliga välgörenhetsfester samtidigt som de färgade hembiträdena lagar maten, städar hemmen och ger barnen den kärlek de inte får från sina föräldrar.
Men Skeeter blir alltmer medveten om rasismen och lyckas till slut övertala ena väninnans hemhjälp Aibileen (Viola Davis) att börja berätta om sina upplevelser. Snart följer även Minny (Octavia Spencer) efter och trots risk för fängelsestraff börjar Skeeter skriva boken The Help. And it ain’t pretty.
Rasism i 60-talets södern är knappast ett unikt ämne, men Niceville väljer en lite annorlunda väg och istället för ni-vet-vilken-klan är det istället den ”rumsrena” och vardagliga rasismen som behandlas. En där aggressiva män i vita lakan har bytts ut mot skenheliga (men lika vita) kvinnor med perfekta frisyrer och välmålade läppar. Det är nog så otäckt. Och det är intressant att i en film om 60-talets rasism, en genre som ofta är ganska mansdominerad, är nästan alla män förpassade till statistroller. Antalet manliga repliker är lätträknade och de få män som märks är ärligt talat ganska mesiga.
Problemet med Niceville är att Tate Taylor (regi och även skådis i Oscar-älsklingen Winter’s Bone) ibland försöker göra buskis av ett allvarligt ämne. Karaktärerna blir ibland stereotypa, inte minst filmens bad girl och leader of the pack Hilly (Bryce Dallas Howard) som är direkt ond men samtidigt ganska rolig. Skratten är fler än käftsmällarna och jag skulle vilja att det gnagde lite mer i magen när jag lämnar biografen.
Men fördelarna väger trots allt över. Castingen är fantastisk. Inte minst Viola Davies och Octavia Spencer som gör strålande tolkningar av Aibileen och Minny och det är dom som framkallar snyftningarna som trots allt hörs i salongen ett par gånger. Värd att nämna är även Allison Janney (som du bergis känner igen från West Wing) som spelar Skeeters sjuka mamma. Men framför allt är det den skruvade logiken som biter på mig. Som att i de lugnaste vatten simmar de mest rasistiska fiskarna. Och att det för de här fiskarna är betydligt värre att låta den svarta hemhjälpen låna toaletten än att hon är den som barnen uppfattar som sin egentliga mamma. Och ärligt talat. Det luktar Oscar-nomineringar lång väg.
Betyg: 3.5/5
Läs mer på IMDb.
Läs mer på Wikipedia.
Eller läs helt enkelt boken.
För bara ett par veckor sedan trodde jag (i min enfald) att man måste veta allt för att skriva en bok. Jag trodde att man måste veta exakt hur manuset skulle se ut, från början till sista ordet. Vilka som ska vara med, hur de ska bete sig och vad som ska hända dom. Men så är det inte längre. Det som förändrade hela min syn på bokskrivandet, och gjorde att allt känns så himla mycket roligare och mer spännande, var Stephen Kings fantastiska bok ”Att skriva”. I mångas ögon den enda boken du behöver läsa för att förstå hantverket i att skriva böcker. Att jag inte läst den förrän nu är en smärre skandal, men det kan vi prata om en annan dag.
Stephen King pratar om att han ofta börjar med sina berättelser utan att veta vad som kommer att hända eller hur de ska sluta. Det börjar ofta med att han får en idé eller en fråga som han inte kan släppa. Sedan låter han personerna i boken forma berättelsen. Det är dom som bestämmer och driver handlingen och det slutar ofta med att saker inte blir som han tänkt sig.
Kanske en självklarhet för många. Men för mig har det helt förändrat mitt sätt att se på skrivandet. När jag läst ut ”Att skriva” började jag, istället för att jaga ett komplett manus i min stackars förvirrade skalle, att försöka hitta en fråga eller en situation som jag tyckte kändes spännande. Och istället för att tänka på den exakta formuleringen av bokens första stycke eller hur det perfekta slutet skulle kunna se ut, började jag tänka ”Vad skulle hända om man tog en person och…” eller ”Varför gör människor så egentligen?”.
Det hände mycket i mitt huvud efter den där boken som jag kan inte riktigt beskriva, märker jag nu. Heh. Men det landade i alla fall i att jag till slut har en idé om en bok som jag faktiskt har börjat med nu. Det känns overkligt. Men sjukt jävla roligt!
Faktum är att jag plötsligt har flera idéer. Men en bok i taget, som man säger.
Mörka skrymslen – check. Något läskigt farligt i mörkret – check. Bitchig kompis som mycket väl kan sätta isyxan i halsen på dig när du minst anar det – check. The Descent har alla förutsättningar att ge dig både kortare naglar och sämre nattsömn. Och det gör den också.
Det är ett år sedan Sarah (Shauna MacDonald) förlorade sin man och dotter i en bilolycka. I ett försök att få henne på andra tankar tar tjejgänget med henne ut på grottexpedition. Problemet är Juno (Natalie Mendoza). Sarahs självupptagna och, ska det visa sig, lite för äventyrslystna kompis som lurar ner tjejerna i ett helt annat oupptäckt grottsystem. Och som om det inte vore nog med kolmörker och bedrägliga stup, ett stenras blockerar vägen ut så enda alternativet är att ta sig ännu längre in i grottan. Snart upptäcker de att de inte är ensamma där nere. Där finns andra varelser, Och dom är hungriga.
Instängda brudar och otäcka varelser kan tyckas både gjort och stereotypt. Men The Descent är något helt annat. Sarah och hennes väninnor är först och främst inga typiskt kvinnliga offer. De annars platta skräckiskaraktärerna, som ofta bara har en uppgift – se snygga ut och skrika högt, har fått en historia som både är intressant och som visar sig spela roll senare i filmen. Så även om The Descent på flera sätt är en klassisk nagelbitare där saker hoppar fram ur mörkret och ropar ”bu”, är det en riktigt bra skräckis. Neil Marshall (manus och regi) lotsar dig skickligt genom mörkret och kastar dig mellan långsamma rysningar och isande skräck. Och när jag har tittat klart har jag inte bara bytt våning (det vill säga sprungit upp till övervåningen där min man sitter) utan även bitit av alla chanser till att få till något tjusigt med nagellack dagen efter. Suck.
Ryktet säger att Neil Marshall ska regissera ett avsnitt i säsong två av Games of Thrones. I can’t wait.
Betyg: 4/5
Läs mer på Wikipedia.
Läs mer på IMDb.
Gil (Owen Wilson) är en framgångsrik manusförfattare men drömmer om ett liv som romanförfattare. Inez (Rachel McAdams) är en bortskämd bitch (ja) som drömmer om lyx, elegans och sin forne college-kärlek. Tillsammans åker dom till Paris för att hälsa på hennes rika föräldrar. Och medan Inez går på fina middagar, handlar möbler till det blivande lyxhemmet i Malibu och kärar ner sig ännu mer i sin college-kärlek (som givetvis också befinner sig i Paris) drömmer Gil sig tillbaka till ett förflutet Paris. För det var ju så mycket bättre förr. Eller?
En natt blir han inlockad i en gammal taxi och plötsligt befinner han sig på en fest i 20-talets Paris. Jodå. Där lär han känna Scott och Zelda Fitzgerald(!) medan Cole Porter(!) sitter vid sitt piano och spelar i andra änden av rummet. Samma kväll träffar han också Ernest Hemingway som tar med honom hem till Gertrude Stein (Kathy Bates). Där står Picasso i en vrå i full färd med att måla av sin älskarinna Adriana (Marion Cotillard), som Gil givetvis faller för. Låter det rörigt? Det är det inte. Men det är roligt.
Gil finner sig snabbt till rätta bland författare och konstnärer. Varje natt blir han hämtad av samma taxi som tar honom 90 år tillbaka i tiden. Och varje dag är han tillbaka i den krassa nutiden där han glider allt längre ifrån sin krävande fästmö.
Midnight in Paris är en orgie i konst- och litteraturhistoria. Men även om du inte har 120 högskolepoäng i modernismens pionjärer kommer du att le stort när den ena kulturella storheten efter den andra dyker upp, inte sällan med ett vinglas i näven. Adrien Brodys version av Salvador Dali är till exempel alldeles förtjusande.
Men bakom överflödet av vin, kvinnor och… vin finns ett allvar. Det handlar om nostalgi och om att längta bort, helst till en annan tid. Och om huruvida gräset verkligen är grönare på andra sidan seklet.
Jag är inget fan av Woody Allen. Tvärtom. Han är i mina ögon en överskattad regissör och jag blev direkt uttråkad av Annie. Men den här filmen är omöjlig att värja sig emot. Castingen är klockren (vad sägs om presidentfrun Carla Bruni som museiguide?) och miljöskildringarna är bedårande.
Midnight in Paris är kort och gott ett litet charmtroll och när jag lämnar biografen vill jag bara att det ska komma en gammal taxi och ta mig till 20-talets Paris.
Betyg: 4/5
Läs mer på IMDb.
Läs mer på Wikipedia.
februari 11th, 2013 
