Claes Eriksson (ni vet han i Galenskaparna) är arg. TV4 avbröt hans film “Hajen som visste för mycket” tre gånger i måndags för reklam.

På sätt och vis förstår jag honom. Det finns få saker som är mer irriterande som när filmen du just börjat tycka är bra avbryts för reklam, precis när hjälten ska rädda hjältinnan eller när det ska avslöjas vem mördaren egentligen var. Var det betjänten eller…

Nu blir det reklampaus!
“Because Im worth it”
Jag är inte bara mamma”
“Har du bestämt dig?”

Det verkar som om kanalerna har ingått någon form av tävling. Flest reklaminslag på en timme vinner, och kampen är stenhård. Exakt vad vinsten är vet jag inte, kanske gratis reklamtid, våra kanaler går dock helhjärtat in i striden.

Att avbryta ett program för reklam verkar ibland vara tekniska mycket avancerat. Ibland lyckas nämligen kanalen med konststycket att spola tillbaka lite av filmen eller programmet under reklampausen. När reklamen är över upplever man några sekunder i “Twilight Zone” där man funderar på om det handlar om årets största deja-vu eller om man helt enkelt gått och blivit synsk under reklampausen. De följande minutrarna känns nämligen väldigt bekanta och man vet precis vad som ska hända i nästa sekund. Sedan inser man att någon halvtrött tekniker i kontrollrummet på Kanal 5 råkade backa bandet x antal minutrar under pausen. Så man får snällt se om scenen där vår hjälte upptäcker att det är hans chef som är skurken.

Nu blir det reklampaus!
“Visste du att tre rakblad rakar bättre än två?”
“Felix gör det goda godare”
“Känslan sitter kvar länge”

Sedan inser man att någon halvtrött person i kontrollrummet på Kanal 5 råkade backa bandet x antal minutrar under pausen. Så man får snällt se om scenen där vår hjälte upptäcker att det är hans chef som är skurken.

Nu har även TV4 börjat med reklam mitt i programmen. Tack och lov har dom dock slutat med att sända programmet “Om en bok” mitt i sina övriga inslag. Det sista man vill höra mitt i “Pianot” är E-Type berätta om Röde Orm (inget ont om varken E-Type eller Röde Orm, men håll er undan från min film, tack). Däremot har tempot trissats upp och kanalen är nu i TV3s klass med en frekvens på ungefär 20 minuter mellan inslagen. Allt för att upplysa och övertyga oss om att det faktiskt är bättre med tre blad på rakhyveln än två.

Nu blir det reklampaus!
“Blå blå vindar och vatten”
“Grillat är godast”
“How are you?”

En sak man dock får ge tv-kanalerna cred för är deras timing. Det kvittar vilka program de kör på respektive kanal, dom lyckas likväl få in sina reklampauser exakt samtidigt. Det kan gå en dokumentär på TV4, en dokusåpa på TV3 och en sitcom på Kanal 5. När man panikartat börjar fingra efter fjärrkontrollen så fort den dubbade mamman i schampoo-reklamen dyker upp, upptäcker man bara att samma mamma finns på samtliga kanaler. Vart man än zappar är hon där med sina dåligt synkade läppar som försöker övertala oss att håret blir som en doftande sommaräng, bara man använder just hennes schampo.

Nu blir det reklampaus!
“Nokia, connecting people”
“Beautiful hair needs an expert”
“Kom till McDonalds vi ger mer”

Jag kan inte låta bli att fråga mig hurvida reklamen spelar roll eller ej. Handen på hjärtat, hur många byter inte kanal när Kajsa Berqvist försöker få oss att köpa V6. För om jag nu skulle köpa ett V6 beror det ju inte på att Kajsa sagt åt mig att göra det 15 gånger på en kväll. Eller? Och skulle jag välja Falcon nästa gång jag står på Systemet och väljer i öldisken har det ingenting att göra med att “Foppa” Forsberg självklart hade valt det. Kanske?
Det kanske trots allt är så att våra hjärnceller suger upp allt det där vi försöker stå emot och undvika genom att frenetiskt trycka på fjärrkontrollen så fort vi hör tonerna av en reklamjingel. Kanske är det så att alla hintar om trebladiga rakhylvar och super-duper-mega-koncentrerade diskmedel ändå fungerar på oss filmälskare och dokusåpe-fantaster? Vi kommer nog aldrig att få veta det för det finns ju ingen som skulle erkänna att man faktiskt tittar på reklamen, ännu mindre går på det som sägs i den. För antingen byter man ju kanal eller så passar längden på ett reklaminslag perfekt till att poppa popcorn, gå på toaletten eller snabbkolla mailen.

Nu blir det reklampaus!
“Maybe shes born with it”
“Just do it”
“När du får oväntat besök”

Ingen är väl dum nog att verkligen titta på eländet, då kanske man faller i konsumentfällan och köper någon av produkterna. Fast det händer ju att jag sitter kvar i soffan och kanske till och med skrålar med i en eller två jinglar. Mot bättre vetande så klart.
Nä, det är nog bara att inse att hur mycket jag än försöker streta emot och låtsas som jag förblir opåverkad av detta hatobjekt som kallas reklam, når troligen både Nokia och LOreal sina mål att tränga djupt in i mitt medvetande. Och nästa gång jag får oväntat besök hemma kommer det troligen att vara Gevalia som ställs fram på kaffebordet.

Som små hade vi nog alla husdjur i form av monster under sängen. Och det fanns säkert lika många skepnader som det fanns barn som inbillade sig dom. Stora, slemmiga och gula eller små ilskna bruna med sju ben och tre huvuden…

Mina monster påminde de om de rufsiga sakerna som finns illustrerade i Astrid Lindgrens “Allra käraste syster”. Ni vet de gröna läskiga vidundren systern träffade på när hon gick ner i underjorden. Stora, elaka med långa gripande armar.

Men hur de såg ut spelar egentligen ingen roll. Det viktigaste var hur de smög sig mig. Och framför allt - hur de anföll. Mina monster anföll genom att attackera öronen. Så det var mycket viktigt att de inte stack ut under täcket. Likaså var det av avgörande betydelse för överlevnad att inte heller låta fötterna sticka ut. När jag tänker efter så var det av yttersta vikt att inte låta någon kroppsdel alls sticka ut.

Pappa brukade säga att jag såg ut som en kåldolme när jag sov för jag låg alltid med täcket noga instoppat under mig. Det slog mig aldrig att om det nu fanns gröna rufsiga monster i mitt rum skulle knappast ett bomullstäcke med Bambi-motiv skydda mig mot dem. Men jag sov mig genom min barndom lyckligt ovetande om den insikten.

Idag är mina monster under sängen inte lika lätta att bli av med. För de finns fortfarande kvar där, lurandes i mörkret. Men det hjälper inte längre att knöla in täcket under kroppen för att de ska försvinna. Det hjälper inte ens att stoppa in öronen längre. Mina monster under sängen är idag av en helt annan sort.

De är inte längre gröna rufsiga elakingar hämtade ur en Astrid Lindgren-bok. Idag spelar mina monster i en annan liga. Elitserien. De smyger sig inte längre bara på när jag ska sova utan finns där 24/7. På spårvagnen, på jobbet, på bion. De kan dyka upp när som helst.

Jag pratar om hjärnspöken. Mina spöken brukar vanligen ge mig bryderier om jobb och karriär. De för med sig besvärliga tankar som “Hur ska jag betala tandläkarräkningen på tvåtusen spänn?” och “Hur sjutton ska jag lyckas få jobb i den här branschen?”.

Ibland kan de vara riktigt jävliga och ge sig på mig när jag minst anar det. Som när jag står i biokön eller väntar på spårvagnen. När jag är som mest försvarslös. Och det är jag. Ofta.

Mina spöken har nämligen kommit på min stora svaghet. Den kallas för vuxenlivet. Spöken har lärt sig attacker med “Börjar jag bli för gammal för att skaffa barn?” eller “Var är det billigast att storhandla? Maxi eller LL:s?”
Jag försöker värja mig mot dem genom att stoppa undan ångesten attackerna medför, precis som jag noga stoppade undan öronen och fötterna under täcket när jag var liten. Men det hjälper inte. Monstren är skickliga, de spelar ju i Elitserien. De vet mina svagheter och de vet att jag inte längre har något Bambi-täcke som kan skydda mig.

Så det är väl bara att acceptera deras närvaro. Det går ju inte att ropa på mamma och pappa var gång jag känner deras närvaro krypa inpå. För hur skulle det se ut? “Mamma, pappa! Nu har jag sådana där jobbiga vuxentankar igen! Får jag sova hos er inatt?”.

Nä, man kanske skulle åka till Ikea och köpa sig ett Bambi-täcke trots allt. För vem vet, det kan ju hjälpa även mot vuxenvärldens monster under sängen.

Läser i tidningen om en trebarnsmor som dog efter en enkel operation. Hon ville bli kvitt sin handsvett.
Det står även om en tvåbarnsmamma som blivit mördad. På sin egen krog i Hedemora.

I en annan tidning läser jag en insändare där Cissi, 20 år och telefonist, är upprörd över att folk i 30 till 50-årsåldern är så ohyfsade samt en rad andra insändare om upprörda känslor över att vissa fotbollsmatcher endast visades på Canal+ under fotbolls VM.

Det första som slår mig är tanken om hur dom kan med att beklaga sig över uteblivna fotbollsmatcher och andras humör när världen är så full av andra orättvisor. Men sen hejdar jag mig, begår jag inte samma misstag själv då? Borde jag inte istället gratulera dessa människor för att de till synes lever ett så perfekt liv att det största problemet de har är fotbollsmatcher på TV.

Jag läser vidare i tidningarna och fastnar för en kort notis om en tioårig pojke som blivit ihjälkörd av tåget mellan Malmö och Svågetorp. Tänker på pojkens familj och undrar om han hade syskon. Samtidigt kommer jag på mig själv att svära över att solen tittar fram just när jag sitter inomhus och jobbar och inser att jag inte är ett dugg bättre än Cissi, 20 år och telefonist, som gnäller på alla otrevliga 50-åringar.

Är människan gnällig i sin natur? Måste vi ha något att må dåligt över för att må bra? Jag har en kompis som har klagat och gnällt under alla de 15 år som jag känt henne. Det är inte så att hon levt ett liv som varit svårare än någon annans. Hon har inte förlorat sin mamma i en till synes rutinmässig operation mot handsvett. Hon har inte fått pendeltåget mellan Malmö och Svågetorp över sig bara för att hon inte hann fram till perrongen i tid. Men ändå låter hon jämt som om hon varit med om allt detta på en och samma eftermiddag.

Jag kan inte låta bli att leka med tanken om att människan mår bra av att må dåligt ibland. Inte så högt så att någon annan hör. Nej, då skulle dom nog tycka att jag har en skitjobbig inställning som måste ta allt så allvarligt. För man orkar ju inte bry sig om alla andra alltid. Skulle man lägga energi på alla familjer som mister sina söner när de leker, precis som småpojkar ofta leker, fast på fel plats vid fel tillfälle, skulle det ju inte bli mycket ork över till ens egna bekymmer. Hur skulle man då orka med sin egen vardag som består av bekymmer som hurvida man ska se actionrullen som går på TV3 eller dokumentären om ett par siamesiska tvillingar som går på TV4 (hur kan de bara lägga dessa program samtidigt?!).

Läser vidare i tidningen om hur skyfall i Indien spolat bort 70 byar och att mer än 100 000 människor förlorat sina hem. Det är som om hela Jönköping skulle spolas bort. Ett svenskt sommarregn och “vips!”, Jönköping är borta. Fast det är ju inte jämförbart, det är ju Indien och dessutom kan man inte gräva ner sig i alla eländen som händer i världen. För man har ju fullt upp med sitt eget, eller hur?

Förresten, jag har ett stort bekymmer. Jag vet inte om jag ska åka ner till Skåne och hälsa på mina föräldrar i helgen eller gå på den där festen. Dom vill så gärna att jag kommer, men festen verkar ju rätt kul. Fan vad jobbigt att allt ska komma på samma helg. Typiskt att just jag alltid ska ha sån otur…