Monster under sängen!

Skrevs den | juli 24, 2002 | 1 kommentar

Som små hade vi nog alla husdjur i form av monster under sängen. Och det fanns säkert lika många skepnader som det fanns barn som inbillade sig dom. Stora, slemmiga och gula eller små ilskna bruna med sju ben och tre huvuden…

Mina monster påminde de om de rufsiga sakerna som finns illustrerade i Astrid Lindgrens ”Allra käraste syster”. Ni vet de gröna läskiga vidundren systern träffade på när hon gick ner i underjorden. Stora, elaka med långa gripande armar.

Men hur de såg ut spelar egentligen ingen roll. Det viktigaste var hur de smög sig mig. Och framför allt – hur de anföll. Mina monster anföll genom att attackera öronen. Så det var mycket viktigt att de inte stack ut under täcket. Likaså var det av avgörande betydelse för överlevnad att inte heller låta fötterna sticka ut. När jag tänker efter så var det av yttersta vikt att inte låta någon kroppsdel alls sticka ut.

Pappa brukade säga att jag såg ut som en kåldolme när jag sov för jag låg alltid med täcket noga instoppat under mig. Det slog mig aldrig att om det nu fanns gröna rufsiga monster i mitt rum skulle knappast ett bomullstäcke med Bambi-motiv skydda mig mot dem. Men jag sov mig genom min barndom lyckligt ovetande om den insikten.

Idag är mina monster under sängen inte lika lätta att bli av med. För de finns fortfarande kvar där, lurandes i mörkret. Men det hjälper inte längre att knöla in täcket under kroppen för att de ska försvinna. Det hjälper inte ens att stoppa in öronen längre. Mina monster under sängen är idag av en helt annan sort.

De är inte längre gröna rufsiga elakingar hämtade ur en Astrid Lindgren-bok. Idag spelar mina monster i en annan liga. Elitserien. De smyger sig inte längre bara på när jag ska sova utan finns där 24/7. På spårvagnen, på jobbet, på bion. De kan dyka upp när som helst.

Jag pratar om hjärnspöken. Mina spöken brukar vanligen ge mig bryderier om jobb och karriär. De för med sig besvärliga tankar som ”Hur ska jag betala tandläkarräkningen på tvåtusen spänn?” och ”Hur sjutton ska jag lyckas få jobb i den här branschen?”.

Ibland kan de vara riktigt jävliga och ge sig på mig när jag minst anar det. Som när jag står i biokön eller väntar på spårvagnen. När jag är som mest försvarslös. Och det är jag. Ofta.

Mina spöken har nämligen kommit på min stora svaghet. Den kallas för vuxenlivet. Spöken har lärt sig attacker med ”Börjar jag bli för gammal för att skaffa barn?” eller ”Var är det billigast att storhandla? Maxi eller LL:s?”
Jag försöker värja mig mot dem genom att stoppa undan ångesten attackerna medför, precis som jag noga stoppade undan öronen och fötterna under täcket när jag var liten. Men det hjälper inte. Monstren är skickliga, de spelar ju i Elitserien. De vet mina svagheter och de vet att jag inte längre har något Bambi-täcke som kan skydda mig.

Så det är väl bara att acceptera deras närvaro. Det går ju inte att ropa på mamma och pappa var gång jag känner deras närvaro krypa inpå. För hur skulle det se ut? ”Mamma, pappa! Nu har jag sådana där jobbiga vuxentankar igen! Får jag sova hos er inatt?”.

Nä, man kanske skulle åka till Ikea och köpa sig ett Bambi-täcke trots allt. För vem vet, det kan ju hjälpa även mot vuxenvärldens monster under sängen.

Kommentarer