Året var 1999. Vi hade precis hade gått ut Systemvetarprogrammet och spåddes en lysande framtid.

Många av oss hade jobb innan vi ens gått ut skolan, resten fick sin anställning under sommaren. Lönen låg på topp och livet lekte. Fantasin om en silverfärgad Audi TT på uppfarten till lyxvillan växte i kapp med siffrorna på lönebeskedet. Vilken tur vi haft som valt en så bra utbildning!

Men inga träd får som bekant växa till himlen vilket vi bittert fick erfara bara något år senare. Då kom den första smällen. Den tidigare så stolta IT-branschen började vackla och mångas framtidsdrömmar slutade med platt fall i form av fackliga förhandlingar, arbetslöshet och A-kassa. Vi som var kvar tröstade oss med att det säkert bara var tillfälligt. Det vänder snart, sa vi till varandra och öppnade en Cola-burk till. Det gjorde det inte.

Idag, ungefär två år efter det första åtgärdspaketet, är vi inne på åtgärdspaket nummer “alldeles för högt”. Var gång vi vinkat av ytterligare några kollegor frågar vi oss om det är en temporär svacka eller IT-branschens dödsryckningar vi upplever.

Någon drog parallellen till de företag som byggde upp järnvägsnätet i USA på 1800-talet. Majoriteten av dessa gick senare i konkurs, istället kom nya företag som utnyttjade den uppbyggda kompetensen.

Är det samma sak vi ser i våra Internetföretag idag? Kommer våra forna tekniska flaggskepp att gå samma öde till mötes? Kanske kommer vi, Internetpionjärerna, att sakta utplånas från jordens yta för att sedan falla i glömska någonstans långt ute i cyberrymden medan IT-jättarna tar över våra forna jaktmarker. Dom kom, dom sågs, dom besegrades.

Inga träd fick ju växa till himlen men ett tag var vi nog på väg just dit. Vi var störst, bäst och vackrast. Vi tjänade mest och hade de tuffaste kontoren mitt i stan. Det var stora fester och påkostade kickoffer och jag glömmer aldrig sommaren och hösten 2000 när jag åkte på två Flash-konferenser varav en i New York och en i London. Det var inget konstigt med det, klart vi skulle åka på konferens.

Men visst jobbade vi för pengarna. Helger, kvällar och nätter satt vi framför våra flimrande skärmar och jobbade. Arbete och fritid gled ihop till en grå massa och till slut hade man jobbet i tankarna 24/7. Det var det var det sista man tänkte på innan man somnade och det första man tänkte på när man vaknade. Det får mig att nu i efterhand undra om vi egentligen hade det så fantastiskt bra.

All magknip, alla sena kvällar och förlorade kollegor har fått mig att börjar fundera. Är mitt arbete verkligen värt allt det här? Vad är det primära syftet med att gå upp på morgonen och gå iväg till ett och samma ställe fem dagar i veckan? Är det ett mål för självförverkligande där jag kan känna att jag utvecklas var dag eller är det bara ett sätta att överleva, ett sätt att tjäna pengar till hyran?

Den osäkerhet som min bransch befinner sig i har onekligen väckt funderingar om hurvida jag verkligen ska stanna kvar här och vara nöjd och glad så länge som lönebeskedet dimper ner i brevlådan en gång i månaden. Jag känner inte att jag utvecklas längre. Jag vill ha roligt när jag jobbar, kunna vakna på morgonen och se fram emot min arbetsdag. Pengarna spelar väl egentligen inte så stor roll så länge som det är kul.

Jag vill vara modig och vill egentligen inget hellre än gå in till min chef och säga att det är dags att ta farväl för jag ska för första gången i mitt vuxna liv göra det jag verkligen vill istället för det jag bör. Det finns många andra saker jag vet att jag skulle må betydligt bättre av att spendera mina dagar med. Skriva, undervisa eller kanske bara öppna ett litet café någonstans i Vasastan.

“Klipp dig och skaffa ett jobb!”. Det är så enkelt att säga och så svårt att leva upp till. Jag är feg och stannar kvar där jag vet att lönen kommer en gång i månaden.

Lägenhetslånet måste fortfarande betalas av och som nygift ligger det onekligen familjeplaner någonstans i bakhuvudet och spökar och barn kostar pengar. Vi vill göra om köket, kranen i badrummet läcker och väggarna behöver målas om. Så på frågan om jag vågar ge mig ut i arbetslöshet och ekonomisk osäkerhet för att förverkliga min dröm kan jag inte ge det svar jag egentligen helst vill ge.

Nä, jag får nog vara sådär tråkigt förnuftig och kämpa mig igenom arbetsdagarna och istället vara tacksam för att jag har ett jobb över huvudtaget, tänka på pengarna och på att jag kanske någon gång i framtiden kommer kunna försörja mig på det jag älskar att göra. Fast när jag tänker efter, kanske är det bara att ringa frissan och beställa den där klippningen. Vem vet, hon kanske har ett ledigt jobb åt mig också.

Alfred Nobel var en fredsälskande man som avskydde krig och hat men hyllade freden och vetenskapen.

Genom hans testamente har mänskligheten fått ta del av framgångar inom såväl fred som litteratur och vetenskap, i och med det som vi idag känner till som Nobelpriset. Priset skulle enligt tesamentet gå till den person som under det gångna året gjort mänskligheten den största tjänsten inom respektive område.

Antalet pristagare har genom åren växt till ett respektingivande antal och alla har de på sitt sätt tillfört mänskligheten något. Men handen på hjärtat, hur många av dessa män och kvinnor minns vi idag?

Vem vet idag att Max Theiler fick priset i medicin 1951 för sina upptäckter kring Gula Febern? Vem minns Steven Chu som fick dela utmärkelsen i kemi 1997? Detta är personer som hjälpt mänskligheten på ett eller annat sätt, precis som Nobel önskade i sitt testamente, men orkar vi bry oss? Det är ju bara ett gäng män och kvinnor i vita rockar som sysslar med experiment och upptäckter vi dödliga aldrig kommer kunna förstå. Eller? Förtjänar dessa människor en sådan snabb glömska? Varför blir de och deras upptäckter inte ihågkomna som de faktiskt förtjänar?

Det finns två priser som får klart störst uppmärksamhet i media; Fredspriset och Litteraturpriset.

Fredspriset tänker jag inte ifrågasätta varför det får så stor uppmärksamhet. Den tid och energi pristagaren lagt på fredsarbetet och resultaten av detta kan inte hyllas nog. I en tid där oroligheter och terrorism är mer eller mindre vardag är det självklart ett mycket viktigt arbete att uppmärksamma.

Däremot ifrågasätter jag den uppmärksamhet som litteraturpristagaren får i jämförelse med de övriga pristagarna då dennes namn nämns flitigt i både radio, tidningar och på TV. Jag kan inte låta bli att undra vad det är som gör litteraturpriset så mycket mer intressant för våra medier än till exempel medicin eller fysik. Tror våra medier att det är enklare för oss att förstå det Imre Kertész skriver än vad Sydney Brenner kommit fram till? Är det litteraturen ger oss viktigare än de vetenskapliga framgångarna?

Alfred Nobel testamenterade sina tillgångar till personer som gjort mänskligheten den största tjänsten under året. Denna formulering lämnar plats åt ganska fria tolkningar och täcker in ett antal vetenskaper. Det står inte nämnt någonstans att ett område är viktigare än ett annat. Jag anser inte att det går att värdera dessa olika perstationer mot varandra. Alla har de fyllt ett syfte på på sitt sätt och förtjänar att erkännas därefter. Så varför blir fokuseringen i media så mycket större på litteraturpristagaren än på övriga områden? Varför figurerar inte namnet på pristagaren i fysik eller medicin lika mycket i tidningar och på TV som litteraturpristagarens?

Jag tycker inte illa om litteratur, tvärtom tycker jag det är ett otroligt intressant och viktigt ämne som har mycket att lära oss. Men jag måste ändå sätta det i relation till övriga områden och då känns fokuseringen orättvis.

Fokuseringen på Nobelpristagarna känns svag över huvudtaget. Man behöver inte vara särskilt insatt i den vetenskapliga världen för att se hur lite vi faktiskt lär oss av de upptäckter som har gjorts inom de olika områdena. Årets Nobelpristagare är inte mindre än 13 personer där alla har gjort en unik insats på sitt område och lagt större delen av sitt liv på forskning och skrivande. Hur många av dessa kan vi namnet på? Hur mycket av deras upptäckter förstår vi? Deras namn och resultatet av deras arbete nämns i media när pristagarna offentliggörs sedan glöms de bort innan sista dansen är slut på Nobelfesten.

Många hävdar att dessa upptäckter är svåra att förstå för dem som inte är insatta. Hur ska vi kunna förstå vad programmerad celldöd innebär eller vad kosmiska neutriner är? Jag som inte ens gått Naturvetenskapliga programmet på gymnasiet, hur ska jag kunna förstå upptäckter kring kvantfysik och molekylärbiologi? Jag kan läsa Imre Kertész böcker och göra mina egna personliga tolkningar av det han skriver eftersom litteraturen lämnar utrymme åt detta. Litteratur handlar ofta om att uppfatta och tolka på ett individuellt plan medan vetenskap är något konkret där det ofta bara finns ett sätt att tolka fakta på och för många blir det en omöjlighet att göra dessa tolkningar då vi inte har de rätta förutsättningarna för att förstå.

Så vad säger detta oss och vad har det med Nobelpriset att göra? Är det rimligt att tro att vi kan lära oss något av upptäckterna inom medicin, kemi, fysik och ekonomi också eller är det bara att acceptera att det är områden vi vanliga dödliga aldrig kommer att förstå?

Jag tror att det finns alla förutsättningar för att vi ska kunna förstå och jag tror att Nobelpriset kan hjälpa oss att få upp ögonen för vetenskapen. Det är inget “mission impossible” att förstå de vetenskapliga upptäckterna. Med rätt information och med en tillräcklig fokusering på dessa vetenskaper kan vi alla förstå och kanske till och med tycka att det är intressant. Där tror jag att Nobelpriset kan spela en mycket större roll än det gör idag. Istället för att framstå som något obegripligt som bara de insatta förstår borde vi istället försöka lära oss av de upptäckter som görs. De finns ju där, rakt framför näsan på oss, och de spelar roll för mänskligheten, precis som Alfred Nobel ville ha det.

Jag vill därför uppmana våra tidningar och övriga medier att hjälpa oss att förstå. Låt Nobelpristagarna få visa och berätta om sina upptäckter. Ge dem en chans att förklara så att vi kan lära oss att tillgodogöra oss allt det fantastiska de upptäcker. Hjälp oss att lära och vi kanske i fortsättningen kan uppskatta deras arbete på det sätt som de faktiskt förtjänar.

David Copperfield och Joe Labero i all ära, men den största illusionisten av dem alla är faktiskt du själv. I alla fall vad gäller ditt eget yttre.

Du står i ett provrum och ska prova den där tröjan som såg så grymt snygg ut på galgen. När du låter tyget glida ner över huvudet genomgår den en förvandling från snygg kreationsdröm till en hängande sopsäck som sitter för tight där den inte ska vara tight och hänger där den inte ska hänga. Provrummets obarmhärtiga kritvita ljus tyckas göra allt för att håna din spegelbild och du vill inget hellre än snabbt få av tröjan och fly fältet. Grattis, du har precis genomfört ett hyfsat avancerat illusionsnummer och grundlurat dig själv. Utan kameratrick.

Men är provrummets ondska en rättvis bild av verkligheten? Är det du ser i det upplysta lilla utrymmet en sann bild av dig själv eller är det enbart en spegelbild av en dålig självuppfattning? Varför är vi så rädda för att sträcka på oss och se oss själva som något bra och vackert?

Vi är världsmästare på att nedvärdera oss själva. Att gå fram till polaren och berömma solbrännan eller arbetsinsatsen i senaste projektet på jobbet har vi inga som helst problem med, men när någon gör samma sak tillbaka hittar vi på den ena ursäkten efter den andra. Allt för att slippa ta åt sig av berömmet.

Jag får ibland höra att jag ser bra ut, både av killar och av tjejer. Men istället för att suga åt mig av komplimangerna och låta mitt självförtroende få en välbehövlig boost, duckar jag skickligt undan och låter de välmenande orden försvinna ut i världsrymden bakom ryggen på mig. För tänk om jag skulle gå runt och tycka att jag är bra och snygg. Hur skulle det se ut?

Låt mig ta ett konkret exempel. Mitt senaste besök hos frisören blev ganska lyckat, det ska jag erkänna. Jag var nöjd när jag betalade och gled ur salongen och kände mig faktiskt ganska snygg. Men vad är min spontana reaktion när en kollega kommer fram och ger mig en komplimang för min frisyr som jag precis lagt ner både tid och pengar på? Sträcker jag stolt på mig och tackar för komplimangen? Säger jag till kollegan att jag faktiskt är nöjd själv? Nej, jag krymper ihop en aning, mumlar något om att jag bara klippt topparna lite, vilket inte alls är sant, och kilar snabbt iväg. Min komplimanggivare blir lämnad ensam och undrar säkert vad det var hon sa som var fel.

Varför är det så svårt att ta åt sig av positiv feedback? Om någon berömmer något jag gjort på jobbet tackar jag men om samma person skulle säga att jag hade en snygg tröja eller kommenterat min solbränna vet jag plötsligt inte var jag ska ta vägen och förvandlas till en osäker liten amöbaklump. Komplimangfiltret slås automatiskt på och att få fram ett tack går bara inte eftersom all min tankeverksamhet går på högvarv med att hitta på någon undanflykt. Allt för att jag inte ska behöva ta åt mig.
Men handen på hjärtat, det hade nog känts bättre att sträcka på sig, säga tack och suga i sig komplimangen. För visst hade både jag och kollegan blivit gladare av att jag tagit åt mig och låtit orden ha den positiva effekt de var ämnade för.

Hade vi varit lika bra på att ta åt oss av komplimanger som vi är på att ta åt oss av kritik hade vi troligen stroppat runt som malliga divor hela dagarna i full övertygelse om att vi är störst, bäst och vackrast. Och vad hade varit så hemskt med det? Istället ställer vi oss framför spegeln och suckar djupt över finnar och fett hår. Det tycks ligga i människans natur att inte kunna tillgodogöra sig positiv feedback och faktiskt tycka att man själv är ganska bra. Att tycka att man själv är snygg anses som något fult och får genast omgivningen att rynka på näsan med ett “Vem tror hon att hon är egentligen?”.

Men ekvationen går inte ihop. Vi lägger alla ner tid och pengar på vårt utseende. Vi handlar kläder vi tycker är snygga, går till frisören, använder smink och går på gym. Allt för att på ett eller annat sätt förbättra våra utseenden. Så varför är det då så förbjudet att tycka om det man faktiskt lägger ner energi på?

Jag vill gärna tro att det är det inre som spelar roll och att det yttre inte är så viktigt. Man vill ju inte framstå som en ytlig bimbo. Men tänk om det är precis tvärtom. Det kanske är så att om vi känner oss vackra på utsidan mår även vårt inre bra. Visst låter det ruskigt ytligt, men fundera på det. Visst mår man lite extra bra efter det där lyckade frisörbesöket och visst är det gott att unna sig en riktigt snygg tröja ibland. De dagar jag går hemifrån och känner mig tillfreds med mitt yttre, när jag både är nöjd med inbillade bilringar och det känns som om tröjan faktiskt sitter som den ska, de dagarna mår även mitt inre en smula bättre. Så visst går vårt yttre och inre hand i hand och visst påverkar de varandra.

Är det då så korkat att bry sig om sitt yttre, att våga vara vacker och att våga stå för det? Klart det inte är. Just därför blir jag så förfärad när jag hör talas om människors självuppfattning. Helt normala killar och tjejer, inte sällan inkluderat mig själv, som hittar på alla möjliga ursäkter för att få klanka ner på sitt utseende. Gör inte det.

Nästa gång du tittar på dig själv i spegeln, stirra dig inte blind på det du tror är en enorm finne i pannan och haka inte upp dig på inbillade mörka ringar under ögonen. Sträck istället på dig och beundra dina vackra ögon, din fina haklinje eller din söta näsa. Du är vacker. Det är bara du själv, illusionisten, som inte fattat det än.

Efter fem år som DJ och 27 år som musikkonsument börjar jag haja. Jag tror att jag äntligen förstår den så kallade musikbranschen.

Jag har alltid velat bli DJ. När jag var liten brukade jag i smyg scratcha med pappas skivspelare. Han var inte helt förtjust i mina träningssessioner, det var nämligen först flera år senare som jag förstod att man har helt andra pickuper för DJ-ändamål och att vanliga pickuper inte alls mår bra av att bli scratchade med. Lyckligt ovetande om detta stod jag dock vid pappas skivspelare och drömde. Tänk att en dag få stå där bakom skivspelarna och spela bra musik medan ett helt dansgolv står framför dina fötter och dansar sig lyckliga. För det var ju så det var att vara DJ.

Nu, efter många timmar i DJ-båset och ännu fler på dansgolvet, vet jag bättre. Nu har jag börjat förstå. Det handlar inte så mycket om vad som är bra musik eller inte, det handlar inte heller om olika musiksmaker, det spelar inte ens särskilt stor roll hur det låter. I alla fall inte i den utsträckning som det borde. Det handlar om spelfrekvensen på NRJ, det handlar om feta skivkontrakt som säkrar miljardvinster för skivbolagsdirektörer, det handlar kort och gott om pengar.

Jag säger inte att musik som ligger på listorna nödvändigtvis är dålig musik, jag har haft många favoriter som legat både på diverse listor och haft hög spelfrekvens på MTV. Men jag vågar påstå att alldeles för mycket i musikbranschen handlar om pengar, pengar och åter pengar.

Låt mig ta ett exempel i form av en inte helt okänd docusåpa, Popstars. Där får unga människor chansen att vinna ett skivkontrakt, ära och berömmelse. Raka vägen upp till stjärnorna. Sebastian, Corinne, Nadine och deras medtävlare står framför kameran och bedyrar sin kärlek till musiken. “Jag älskar musik och vill hålla på med det i hela mitt liv”. Popbranschen är ju precis rätt bransch att ge sig in i då! Eller?

Som hopplös docusåpetittare har jag följt tidigare säsonger av Popstars och sett hur både Excellence och Supernatural tagits fram för att sedan helt styras av skivbolaget. Vad får de artisterna för utrymme att uttrycka sin kärlek för musiken? De får färdigproducerat matrial i handen och en höjdare på något skivbolag kommer att säga åt dem hur de ska sjunga, vilka kläder de ska ha på sig och hur de ska utvecklas som artist. Visst, det kanske är just detta som Sebastian och Nadine drömmer om och tycker om att göra, men har det så mycket med kärleken till musiken att göra. Handlar det egentligen om musik eller är det bara en en sorts underhållning som lika gärna skulle kunnat vara säckhoppning om höjdaren på skivbolaget tjänat mer pengar på just det?

Jag är väl medveten om att just Popstars ligger långt ut på den kommersiella flanken. Jag vet att det finns ett flertal artister och grupper som efter många års repande i en sliten replokal eller hemma i pappas garage slår igenom och fortfarande får göra “sin” musik. Jag vet att grupper som till exempel The Hives fortfarande gör den musiken de älskar och tror på och att det fortfarande funkar på listorna. Men på vilka grunder får ett sådant band det skivkontrakt som är så viktigt för dess överlevnad? Fick de skivkontraktet för att de gör så bra musik eller var det för att skivbolaget upptäckte att det var musik som faktiskt gick hem hos skivköparna och att det gick att göra sig en hacka på Pelle Almqvist och hans bandmedlemmar?

För bara några år sedan var hiphopen ett “undergroundfenomen” som i princip bara förortskids lyssnade på medan de sprayade sina tags på tunnelbanan. Plötsligt hände något och musikvärlden exploderade av nya hiphopartister som släppte den ena radioplågan efter den andra. Radio och TV svämmade över av rhymes, MC:s och beats. Vad hände? Blev hiphopen plötsligt så mycket bättre eller fick någon upp ögonen för genren som i sin tur ledde till klirr i kassan och därmed intresserade skivbolag?
När skivbolagen upptäckte att det faktiskt gick att tjäna pengar på de där grafittimålande förortskidsen började de lansera munktröjor och förortsrhymes som aldrig förr. Återigen var det pengar som fick styra vad människor lyssnade på. Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik. Men hur kul är det egentligen när musikens fokus hamnar mer på feta plånböcker snarare än skaparglädjen?

Åter till DJ-båset. Efter inte alltför många timmar bakom skivspelarna blev det ganska tydligt vilken oförmåga många människor har att tänka och tycka själva vad gäller musik och plötsligt blev ekvationen mellan skivbolagens kommersiella framgångar och mina misslyckade försöka att spela ny musik ganska tydlig. Någon var tvungen att säga till musikkonsumenterna “Den här låten är bra, den ska du tycka om!” genom att ge den en hög spelfrekvens på någon av radiokanalerna.

Jag påstår inte att alla ska tycka om den musik jag själv gillar, då hade musikvärlden nog sett ganska tråkig ut med en introvert blandning av hiphop, britpop och Portishead, och jag vill inte ens tänka på hur det skulle låtit. Men jag tror att musikvärlden hade sett mycket roligare ut om fler verkligen hade lyssnat på musiken och tyckt till mer själva istället för att låta radiokanaler och skivbolag hjärntvätta vår musiksmak genom att älta in Atomic Kitten-covers och docusåpe-artister. På så sätt kanske fler artister som älskar sin musik fått chansen.

Cheiron-pop i all ära, men jag tror inte en sekund på att deras kommersiella dagis-pop är så mycket bättre än alla annan musik som Singellistan indikerar. Jag tror inte att alla ni därute, ni som är skivbolagens måltavlor, har sådan enformig smak egentligen. Jag är helt övertygad om att förmågan att själv avgöra sin musiksmak och utveckla den på egen hand finns hos alla, det gäller bara att upptäcka den.

Så nästa gång du står i skivaffären och väljer ut vad nästa alster i skivsamlingen ska bli, var lite vardagsedge och köp något du aldrig förr har hört talas om. Vem vet, du kanske upptäcker en helt ny genre. Likaså när du nästa helg på krogen upptäcker mitt i ett Britney-medley att DJ:n försöker lägga något nytt du inte alls känner igen, dra upp alla dina polare på dansgolvet och dansa som ni aldrig förr har dansat. Dels gör du dagens goda gärning genom att göra killen eller tjejen i DJ-båset till världens lyckligaste DJ men det viktigaste av allt, du visar att vi kan tycka och tänka själva vad gäller musik och att vi inte låter oss manipuleras av skivbolagens vinstintressen.

Jag och min sambo lever egentligen ett ganska tråkigt liv. Vi går jämt till samma ställen när vi går ut och faktum är att vi tillbringar många helgkvällar i hemmets lugna vrå.

Samtidigt har det aldrig varit så rätt att vara singel som det är nu. Serier som Vänner och Sex And the City har bearbetat våra hångelsugna psyken under ett antal TV-säsonger och övertygat oss om att det enda rätta är att vara stolt singel. Ensam är stark!
Men vi andra då? Vi som snart sitter där med villa, V70 och en golden retriver som kommer när man ropar. Vi som vågar leva med insikten om att singellivets glada dagar med spänning och ragg troligen är över för gott. Är det inte vi, parhästarna som travar fram på svenssonlivets utstakade svenssonväg, som borde vara stolta. Är inte vi de sanna hjältarna? Så varför finns det då inga hippa tv-serier om söndagsutflykter till IKEA?

En berättigad fråga är vad vi egentligen har att bli avundade för. Vad finns det i våra liv med parmiddagar och tjafs om uppfällda toalettsitsar som en fri singel kan tråna efter? När fler lördagskvällar tillbringas hemma i soffan, medan Lasse Kronér vänder på nummerskyltar, än ute på ett trångt och svettigt dansgolv omringad av snygga singlar, kan man inte annat än förstå de som hyllar singellivet. Jag skulle ju kunna sitta och förfesta med mina singelvänninor för att sedan gå till en hip nattklubb och festa loss hela natten. Istället stannar jag hemma och om vi känner oss riktigt “crazy” öppnar vi till och med en flaska vin.
Vi fortsätter enträget vårt inramade trista parliv trots att Sarah Jessica Parkers rollfigur gör allt för att övertyga oss om singellivets alla fördelar. Så varför ens försöka försvara ett sådant leverne?

Det var ett antal år sedan jag var singel men jag minns fortfarande alla långa tråkiga höstkvällar när det enda som höll mig sällskap i soffan var repriserna av Melrose Place. Jag har heller inte glömt otaliga söndagseftermiddagar där jag strök runt telefonen som katten runt het gröt, undrande när Han skulle ringa. Ibland kom till slut den efterlängtade ringsignalen, ibland gick jag till skolan måndagen efter att ännu en gång ha förbannat alla av manligt kön. Vad är det med killar och deras “Jag ringer dig!”? Jag citerar Chandler i Vänner: “This was great! Let’s do it again! I’ll call you”. Ja, när det fryser i helvetet och grisar flyger.

Singellivets glada kvällar på krogen slutade således ofta i besvikelse och löfte om livslång avhållsamhet, som varade lagom till nästa helg. Det fanns dock de som faktiskt lyfte luren och ringde men det som då resulterade i en söndagsfika visade sig vara ganska jobbigt. En kopp Earl Grey senare kom man fram till samma slutsats som så många gånger förr, att jag och drömkillen från lördagen kanske inte hade så mycket gemensamt trots allt. Slutsatsen var att när väl det där efterlängtade telefonsamtalet kom och man hade sin date som i en liten ask var det inte lika spännande längre och han var sällan intressant nog för att väga upp saknaden av spänning. Så det var bara att börja om igen. Gör om, gör rätt, gör riktigt.

En dag stämde dock den där söndagsfikan, även om det var en fredagsfika just i mitt fall. Men nu när jag till slut hittat min drömprins, en biolog med sjukligt intresse för datorer och som rakar sig alldeles för sällan, är jag mer tillfreds med livet nu?
Nu kan jag inte längre själv bestämma vad jag ska se på TV eller vad lyssna på för musik. Ibland går jag med på att laga pasta fast jag egentligen är mer sugen på fisk, ibland säger jag att det är okej att vi tittar på nyheterna fast jag hellre vill se dokumentären på andra kanalen. När jag var singel kunde jag laga vilken mat jag ville samtidigt som jag hade full kontroll över både TV och stereo.

Jag har förlorat min diktatoriska makt över både köket och fjärrkontrollen. Är detta en makt jag klarar mig utan? Kan jag med gott mod leva med insikten om att jag aldrig mer kommer att sitta där en söndageftermiddag och vänta på telefonsamtalet eller kommer gräset återigen att bli grönare på adnra sidan? När mina tjejkompisar drar helgens roliga festhändelser, kan jag då med stolthet berätta om min mysiga hemmakväll?

För några är detta säkert frågor de aldrig ärligt kommer att kunna svara “ja” på och kanske är det en sund inställning. Men när jag tittar på min drömprins när han sitter orakad framför datorn en lördagkväll inser jag att jag inte behöver vare sig fjärrkontroller eller häftiga helgminnen, i min orakade biolog har jag allt jag nånsin kan önska mig. Så jag slänger mig med gott mod i soffan och zappar över till Lasse Kronér.