Det finns de som säger att det är inte människan som har katt, det är katten som väljer att ha en människa. Och visst är det så.

Mitt kattliv började någon gång i mitten på 80-talet och sedan dess är jag fast. En gång katt alltid katt.
Så för sex år sedan när en kombos katt bestämde sig för att utöka familjen med fyra var det kört. Under ett år delade vi tak med en kattmamma och fyra vad som skulle föreställ kattungar men som mer och mer påminde om Hin Håle själv. Våra gäster fick finna sig i att sova på en autobahn av framfarande katter och vår redan tunna studentkassa fick ge vika för kattmat och kattsand.

Men det var ett kärt besvär och när min kombos och mina vägar skildes åt, ja bostadsmässigt i alla fall, lämnade jag lägenheten med Tove, då tio månader gammal.

Tove är nu sex år gammal och har fått sällskap av ännu en katt som lyssnar, i alla fall när det passar att lyssna, till namnet Biggles. Låt mig få presentera livet med Tove och Biggles.

Att klippa klorna.

Katter må vara håriga och gulliga små varelser, men någonstans i den där oskyldiga mjuka pälsen gömmer sig orsaken till såriga händer och sönderklösta möbler.

Att lägga en katt på rygg är svårt nog, att sedan dessutom försöka få den att samarbeta med att fint lägga fram tassen och spärra ut klorna så man kan klippa dem är näst intill ett “mission impossible”. Men skam den som ger sig och efter sex år har jag till slut fått Tove att samarbeta så nu ligger rekordet på under två minuter.

One down…

Att resa.

Att ha en vuxen katt som blir åksjuk och kräks så fort man rasslar med bilnycklarna är något jag under normala omständigheter skulle le lite ömt åt. När jag ser på mina sönderrivna armar inser jag dock att jag inte befinner mig under normala omständigheter. Detta är i allra högsta grad en del av min vardag och jag har brutalt blivit medveten om hur mycket motstånd en katt på tre kilo faktiskt kan göra.

Sträckan Malmö-Göteborg är egentligen inte mycket att tala om. Ynka 27 mil. Men den kan kännas som en sträcka av astronomiska mått, bara man utsätter sig för tillräckligt mycket& katt.

Det är nämligen inte förrän man delat tågkupé med sin skrikande katt, två schäfrar med tillhörande hussar och mattar samt fem andra kattburar med tillhörande packning, som man inser hur lång vår västkust faktiskt är. Det är heller inte inte förrän man väl upplevt detta som man blir plågsamt medveten om att ett sådant litet djur kan frammana bastoner som skulle göra självaste Pavarotti grön av avund.

Att skriva.

Att sitta ner vid datorn med en kopp kaffe och skriva i lugn och ro är endast ett svagt minne från gångna tider. Vårt senaste tillskott i kattfamiljen tycks ha en förkärlek till att klampa omkring på tangentbordet när jag försöker maila eller skriva. Med sina små tassar får han fram tangentkombinationer jag inte trodde fanns vilket frammanar dialogrutor från helvetet. När han sedan lyckas göra det i en hastighet som ögat inte hinner uppfatta finner jag mig plötsligt i en Windows-värld av dialogrutor som fyller hela skärmen och som får Twilight Zone att framstå som Bolibompa.

Ett par minuter senare har jag lyckats klicka bort samtliga rutor bara för att åter finna katteländet hoppandes jämfota över Insert- och Caps Lock-knappar. Med en uppgiven suck lämnar jag datorn och dammsuger den nerhårade mattan för andra gången på två dagar.

Att läsa.

Katter tycks ha en medfödd (o)förmåga att ständigt vilja vara i centrum och vad är väl bättre då än en bok?
Alla som någon gång haft katt suckar igenkännande när de hör talas om andra kattmänniskors läsupplevelser, eller snarare brist på dem.

Man har myst ner i fåtöljen och fått till den där perfekta bekväma läsställningen. Ljuset är precis lagom och boken vilar bekvämt i knäet. Friden varar dock sällan länge för snart finner man sig stirrandes ner i ett hav av katthår där håren antingen fortfarande sitter kvar på katten som befinner sig någonstans därunder, eller är rester katten lämnat efter sig när den tidigare låg och ålade sig mellan sida nr 56 och 57.

Att ha katt.

Kort sagt, att ha katt innebär rivmärken på händerna efter avmaskning och kloklippning. Det innebär att ha riv- och bitmärken på fötterna efter lek och bus. Det innebär att ständigt upptäcka katthår i smörpaketet eller att ligga vaken i flera timmar om nätterna för kattkräket precis upptäckt det där myntet som låg på golvet under sängen (har ni någon aning om hur mycket väsen ett mynt kan göra på ett trägolv?).

Så varför har man katt egentligen? Det verkar ju mest idiotiskt och självmordsbenäget att ta in de små riv- och klösmaskinerna i sitt hem.

Ja, kanske är det galet att ha katt. Kanske borde man lägga ner det där med nersölade matskålar och illaluktande kattlådor en gång för alla, få leva med ett ständigt lugn i sin lägenhet utan att bli väckt klockan fem på morgonen.
Fast å andra sidan, vad tråkigt det skulle vara. Jag skulle sakna mina rivmärken och smörpaketet skulle troligen kännas väldigt tomt utan de välbekanta katthåren.

Nä, det är som att äta chips, har man väl en gång börjat är det svårt att sluta. Och för den delen är det inte jag som väljer att ha katt, det är ju katten som väljer att ha mig, eller hur.

Vardagslunket har åter innfunnit sig i ett kallt och vintrigt Göteborg. Människor ilar fram och tillbaka med portföljer och mobiltelefoner istället för julklappaskassar.

En man springer snabbt över gatan för att hinna till andra sidan innan en spårvagn hänsynslöst dundrar förbi. Lugnet som legat över stan några dagar är som bortblåst och vardagsstressen visar åter sitt fula tryne och hånler mot alla som åter springer fram och tillbaka mellan möten och kundbesök.

När spårvagnen passerat lunkar jag över gatan och svär tyst över min stulna mobil, som lyser med sin frånvaro, och över att det nya SIM-kortet inte fungerar än. Den nyfallna snön är redan mörkt brungrå av sådan smuts som hör staden till. Varför kan inte snön vara som på film där den ligger som vit fluffig sockervadd, undrar jag tyst för mig själv och hoppar som en känguru mellan slakspölarna.

Jag strosar slött runt i affärer som fortfarande bär tydliga spår efter mellandagsrean. Granris och julkulor har fått ge plats åt stora färgglada reaskyltar. 50 procent på reapriset! Allt ska bort! Utförsäljning!
Procentsatser och erbjudanden snurrar i mitt huvud medan Eminem rappar i högtarna om att man ska ta vara på chanserna här i livet. Förstrött plockar jag bland jeans med låg midja och normal passform och konstaterar uppgivet att jag ju faktiskt inte har råd med byxor för 1195 kronor. Jag lämnar affären.

Utomhus biter sig kylan envist fast i hud som jag inte lyckats pressa in under mössa och halsduk. Jag flyr in i en annan affär utan att veta vad de säljer. Men vadå, där är varmt.

Framför mig i en toalettkö står en ung tjej med sin mamma. De bär på kassar som skvallrar om reafynd från H&M, NK och Champagne. Dottern går in på toaletten och lämnar kassarna under sin mammas översyn. Kvinnan tittar på mig och ger mig ett kort leende. Ett sådant leende som man känner sig manad att ge en främling vars blick man möter men aldrig kommer att möta igen. Jag blänger avundsjukt på kassarna och tycker lite synd om mig själv som inte har råd att göra de där onödiga men ändå så roliga shoppingfynden.

Utanför ett café hejdar jag mig. Funderar på om jag ska gå in och ta en kopp kaffe. Men hur kul är det på en skala egentligen? När man är ensam och inte ens har en bok att läsa i. Vad skulle jag göra? Stirra på folk? Titta ner i bordet? Spå mig själv i kaffesumpen? Jag kommer inte på något bra svar så jag strosar vidare bland brunt slask och jäktade människor.

Jag testar det nya SIM-kortet igen men det fungerar fortfarande inte. Fan också.

Utanför Biopalatset står en man och säljer tidningar som säljes av och tillförmån för stadens hemlösa. Han står i en korsning mellan två gågator och det är omöjligt att missa honom men människor rusar förbi honom som expresståg. Måhända att det är inbillning, men det ser ut som de ökar tempot just precis som de passerar mannen. Kanske är det ett dåligt samvete som ökar på ett redan stressat vardagstempo och får dem att envist fokusera blicken långt bort förbi mannen som om de inte vill se. Det man inte vet mår man ju inte dåligt av.

Jag fiskar upp en tiokrona och en skrynklig tjugolapp och går fram till mannen.

- Det är 30 kronor va? frågar jag honom och försöker mig på ett leende, kanske inte helt olikt leendet kvinnan i toalettkön gav mig bara några minuter tidigare.

- Ja det stämmer, svarar han och bockar. Tack snälla, du är min första kund efter pausen.

Under hela vårt korta samtal möter han inte min blick en enda gång. Istället fokuserar han på en punkt någonstans på marken, som om han skäms. En ursäktande gest för att han har mage att stå och sälja sina tidningar eller kanske för sin egen existens. Det får mig att må dåligt. Jag vill prata med honom, höra hans historia. Säga till honom att han är någon. Men jag gör det inte. Jag min tidning och går.

På vägen till spårvagnshållplatsen passerar jag två bokaffärer, en silverbutik, en sportaffär och ett antal klädbutiker. Min blick dras maniskt mot de frestande skyltfönstren som lockar med sina stora prislappar och inbjudande dekorationer. När jag tittar in i fönstren ser jag min egen spegelbild reflekteras i glaset. Utan reakassar. Jag försöker intyga mig själv att det bara är skönt att slippa bördan av shoppingfynd på en trång spårvagn. Det lyckas inte och genom min egen spegelbild spanar jag trånande efter Nudie-jeans och Tolkien-böcker.

Några timmar senare ligger jag hemma i sängen djupt försjunken i min bok. Den handlar om rymdresor och superdatorer. Jag är djupt försjunken bland rymdtunnlar och framtidsvisioner och har inte en tanke på dagen som gått. De är redan bortglömda, den leende mamman med reakassarna och mannen som försökte sälja tidingar till ett sönderstressat Göteborg. De finns nu endast som ett vagt minne av en eftermiddag på stan. De är bara en del av en vardag. En del av en helt vanlig jävla tisdag.