Stringtrosor, vadderad BH, smink och högklackat. En 25-åring på raggarstråk? Nej, en helt vanlig åttaåring på väg till ett lågstadiedisco.

När jag var åtta år gammal var livet ganska enkelt. Jag gick upp på morgonen, åt min frukost och tog sedan på mig kläderna som mamma hade lagt fram på sängen. Det spelade inte så stor roll vad det var, huvudsaken var att det gick att leka i dem, att jag kunde få vara en helt vanlig åttaåring.

Men när jag ser en dokumentär på TV om några småtjejer i Storbritannien sätter jag nästan kvällsteet i halsen. Läppglans med melonsmak är väl en sak men när jag ser en liten flicka som inte ens fyllt tio år stå och prova tighta linnen med djup urringning, då blir jag rädd. Riktigt rädd.
Hon kråmar sig framför spegeln medan hennes mamma står och ler i bakgrunden. Visserligen får hon inte köpa linnet men det räcker med att ha sett henne prova det utmanande plagget för att jag ska vilja vända bort blicken, hålla för öronen och upprepande ropa “bingolingo!”.

När flickan sedan säger att hon vill bli strippdansös när hon blir stor börjar jag på allvar att ifrågasätta vad som är fel. Kalla mig naiv, men jag trodde att man drömde om att bli veterinär eller advokat i den åldern.

I samma dokumentär berättar en man om hur det säljs vadderade BH:ar samt stringtrosor som pryds av ett körsbär framtill med texten “Eat me”. Målgrupp? Småflickor.

En åttaåring har inte ens börjat med sexualundervisning i skolan och har inte den blekaste aning om vad “Eat me” betyder (hoppas jag). Dessutom tror jag inte att de lär ut det i skolorna.

Som barn ska man ägna sig åt att vara just barn, det vill säga att byta “luktsuddisar”, samla på klistermärken och fråga chans på klasskompisar. Inte agera sexobjekt på ett sätt som skulle få självaste Ylva Maria Thompson att sätta dildon på tvären.

Vad kommer härnäst? Dildos med My Little Pony? “Köp-två-rafset-betala-för-ett”-erbjudanden på H&Ms barnavdelning? Eller varför inte låta dottern gå en table dance-kurs istället för att ta ridlektioner?

Jag menar, det ska ju börjas i tid. Eller?

Samtidigt som våra barn lullar runt i för stora linnen och högklackade skor, storlek 33, är Alfons Åberg-tröjor och Pippi Långstrump-toppar hetare än aldrig förr bland vuxna, i alla fall i min egen umgängeskrets. När någon av mina kompisar kommer i en t-shirt med ett Astrid Lindgren-tryck skriker jag högt av förtjusning och inleder ett stort korsförhör för att få veta var personen i fråga fick tag på den lilla dyrgripen.

Så medan jag och mina kompisar utövar hetsjakt på tröjor med barntryck springer tryckens egentliga målgrupp efter plagg med tryck som säger “Sexy slut” och “Take me”.

“Upp och ner, ner och upp. Grisen gal i granens topp”, för att citera Astrid. För visst känns det lite upp och ner när småtjejer är har mer utmanande kläder än många 30-åringar.

Nä, det lär dröja tills grisar sitter och gal i grantoppar innan jag har en åttaåring som får ta på sig stringtrosor med “Eat me”-tryck.

Eller hur man tacklar en full Chalmerist.

19.03
Vi, jag och den andra discjockeyn som ska ta klubbens gäster genom dansgolvsragg och billig studentfylla, sitter i det trånga skitiga klubbrummet och sörplar i oss halvljummen personalmat. Det ska visst vara någon fiskgratäng men påminner mest om tapetlim.

När vi är mätta, om än inte särskilt belåtna, börjar vi gå igenom skivbackarna. Vilka popvidunder som har lyckats med konststycket att ta sig upp på listorna sedan förra spelningen saknar vi?

Det visar sig att i vår skivsamling lyser tre Britney Spearssinglar, två 80-talssamlingar som har sålt guld samt en dansremix av en Michael Boltonballad med sin frånvaro.
Vi släpar oss ner till skivaffären där vi har rabatt och kollar upp om de har skivorna vi saknar och håller samtidigt tummarna för att de inte har dem, vilket det självklart har.

Vi tröstköper även varsin vinylsingel och går dårifrån.

20.15
Reglerna säger att vi inte får dricka öl när vi spelar, men som de rebelliska discjockeys vi är sitter vi med varsin Carlsberg i handen och det står redan två tomma flaskor på bordet. Om man inte är stor nog att kunna slå sönder hotellrum får man visa vilken tuff DJ man är genom att bryta mot ölregler.

Ungefär så resonerar vi samtidigt som vi lyssnar på vinylskivorna vi köpte tidigare. Det är riktigt bra och vi suckar högt över att det aldrig kommer att funka på golvet under kvällen. Det får bli på nästa personalfest istället.

20.20
Kvällens klubbansvarige tittar in i vårt rum, upplyser oss om att vi öppnar dansgolvet om ungefär en timme, blänger lite på ölflaskorna och går igen. Vi känner oss otroligt rebelliska och höjer volymen på skivspelaren ännu ett snäpp. Troligen ser vi ganska patetiska ut där vi sitter i vårt skitiga DJ-rum med varsin halvdrucken öl och smånickar till någon houselåt vi inte ens vet vad den heter.

21.15
Vi släpar våra skivcase över det än så länge tomma dansgolvet. Det är som lugnet före stormen och inom kort kommer rummet att vara fyllt med överförfriskade studenter som hoppar i takt till Drömhus och Bon Jovi.

Båset är precis så trångt och ostädat som vi vill ha det för då känner vi oss nästan som Norman Cook eller Carl Cox. Skillnaden är ju trots allt hårfin mellan att spela på enorma dansfestivaler och Kåren i Göteborg.

21.32
Vi har öppnat discot och golvet är redan halvfullt eftersom vi inlett med Macarena, ett säkert kort. Folk står och svajjar i takt med höfterna och försöker sjunga med i en refräng de egentligen inte alls kan eftersom den är på spanska. Men vi har nått vårt mål, att få upp gästerna på danslgolvet. Lallalalalallala, heeeyy Macarena.

21.33
Jag går till baren för att smyga till oss ett par öl till, bara som plåster på det trasiga DJ-egot, medan min kollega strider mot musikens alla naturlagar och mixar från Macarena till en Prodigy-låt. Golvet töms genast och personalen i baren får en svettig stund med att ta emot beställningar av billig studentöl. Jag flyr upp i båset med våra öl och börjar peta bland singlarna för att hitta nästa floorfiller. Det blir en av Britney Spearssinglarna vi inhandlat tidigare under kvällen vilket visar sig vara en bra investering för snart är golvet fullt igen och våra gäster utövar allsång i blandade tonlägen som skulle fått Lasse Berghagen grön av avund.

23.47
En full Chalmersstudent svajjar utanför båset och viftar okontrollerat med armarna. Till slut förstår jag att han försöker prata med oss och jag lutar mig ut mot honom. En andedräkt som skulle däckat en älg väller mot mig och jag håller andan för att lyssna på vad vår överförfriskade gäst har att säga.

“Eeh, du”, han svajjar ett varv till och fortsätter sluddrigt när han åter är tillbaka i utgångsläget, “kan du be dischjochen att schpela… du vet den där…. som går… duh dum pffft (djupt andetag och ett svajjande varv till) dum dum pftmmmt”.

Jag förstår naturligtvis inte ett ord av vad han säger men lovar att vi kör den som nästa låt. Killen kommer ändå inte att minnas vad han sagt. Dessutom känner jag mig förolämpad över att han inte tog mig för en DJ så jag tycker inte har gjort sig förtjänt av något “dum dum pftmmmt”.

23.45
Dags för de hångelsuktande gästerna att få sitt lystmäte så vi slänger på en ballad vi inte har någon aning om vad det är. Det brukar inte spela någon roll då samtliga på dansgolvet har fullt upp med att slabba varandra i öronen och hör sannolikt inte något ändå.

00.05
Vi spelar Macarena för tredje gången under kvällen och konstaterar roat att en kvälls konsumtion av öl definitivt inte gjort några underverk med våra gästers (o)kunskaper i spanska. Lallalalalllalala, heeeyy Macarena.

00.31
Den fulle Chalmeristen har besökt oss fyra gånger vid det här laget och tjatar fortfarande om “dum dum pftmmmt”. Vi brukar skriva upp låtönskningar på en lapp så vi inte ska glömma att spela Macarena för fjärde gången och 80-talsplåga nummer “alldeles-för-högt”. Men när en kille som har knutit sin slips runt huvudet kommer fram till oss och ber oss spela något från Smurfhits låter vi faktiskt bli lappen och försöker ignorera honom. Nog för att vi prostituerar oss i båset, men även en DJ-hora har en värdighet någonstans, om än lite.

01.50
Kvällens orgie i tuggummipop och 80-talsplågor börjar lida mot sitt slut och vi inleder det avslutande tryckarpasset med en No Doubt-ballad. Medan de sömniga gästerna trötthånglar och panikraggar till tonerna av Gwen Stefani dricker vi upp den sista ljumna slatten i våra ölflaskor och konstaterar att ännu en kväll i DJ-båset är till ända.

Heeyyy Macarena.

Jag har nu passerat det magiska datumet. Den stund jag avfärdat som något som inte gäller mig, men som jag ändå vetat skulle komma förr eller senare. Dagen då jag är närmare 30 år än 25.

Jag vet inte vad jag väntade mig, om jag trodde att det skulle komma något tecken från ovan eller om jorden skulle rämna i ett skoningslöst Nirvana. Något dramatiskt scenario utöver det vanliga hade nog den neurotiska delen av min hjärna målat upp. Men dagen gled förbi obemärkt, bara en dag som alla andra och jag blev nästan besviken. Lurad på konfekten. Så jag börjar nu ifrågasätta om mina då och då återkommande åldersfunderingar verkligen är en tvättäkta ålderskris eller om det endast är ännu ett förklätt hjärnspöke.

Jag borde egentligen inte bry mig så mycket om min ålder, jag har allt man kan önska sig när man är 27 år, 7 månader och 9 dagar. Ett bra jobb, egen lägenhet, fina vänner och ett lyckligt äktenskap. Vad mer kan man begära? Samtidigt känner jag ålderskrisen flåsa mig i nacken med sin stinkande andedräkt och hur mycket jag än försöker fokusera på de där bra delarna i mitt liv tar hjärnspöket över ibland och får det att eka i mitt huvud. 30, 30, 30.
Men det är kanske inte så konstigt för överallt är de där, tecknen på att jag snart för gott lämnat 20-årsåldern bakom mig.

För några år sedan var den stora skillnaden mellan mig och mina kompisar huruvida vi var singlar eller inte, det vill säga om någon var i ännu ett tvåveckorsförhållande eller lyckligt fri. Nu befinner sig samma kompisar antingen i ett desperat singeltillstånd där de olyckligt konstaterar att de kommer vara singlar livet ut, eller i ett radhus med villalån och parmiddagar. Det är sådant som hör åldern till, antar jag.

Många har till och med bytt rollerbladsen mot barnvagn vilket också är ett tecken på att vi går med stadiga steg mot allt fler ljus på födelsedagstårtan. Givetvis gläds jag med dem som stolt visar upp sina sött sussande barn, men samtidigt ger det min åldersnojja en skjuts sällan skådad. Så fort jag ser en barnvagn hör jag den välbekanta klockan gå igång. Tick, tack, tick, tack, och åldersspöket är där åter och svävar i tankarna med ett skräckinjagande “bu”.

Det går inte att komma undan. När jag går på stan leker den selektiva varseblivningen kurragömma med mig och det jag tidigare lade märke till, det vill säga snygga killar, konsertaffischer och häftiga partykläder har ersatts av barnvagnar och villaannonser. Kanske är det inte jag som inbillar mig, kanske har stan verkligen invaderats av småbarn och mäklarreklam. Men inte ens jag tror på den förklaringen och skyller istället åter på min ständigt återkommande gäst ålderskrisen.

Det är inte enbart inbillning. Jag har bevis för att jag blivit “stor kikka”. Min sambo har en vuxenvariant av Mina Vänner, en bok där kompisar får fylla i allt från favoritfilm till stjärntecken. Där finns även den optimala vitaminkuren för en frodande ålderskris, ett vuxenpoängstest. Där får man det slutliga svaret svart på vitt. Ett skoningslöst besked om exakt hur otroligt vuxen man är.

Efter att fyllt i att jag både storhandlar regelbundet och gillar kaffe efter maten räknade jag ihop poängen som skulle ge mig besked om jag är berättigad min ålderskris och vuxen på riktigt.

“Kaching”, jackpot! Poängen skjuter nästan genom taket och jag blir brutalt medveten om att jag inte bara är vuxen utan till och med extremt vuxen och åldersnojjan gör en trippel Mollbergare. Men det kommer inte som en blixt från klar himmel. Jag är ju trots allt 27 år, 7 månader och 9 dagar och närmare 30 än 25.

Men när jag tittar på mitt skrivbord ser jag flera tecken på att det kanske inte är så illa ställt ändå; en enorm Cartman (South Park) i hiphoputstyrsel, en gummihamster som rappar när man trycker på ena tassen samt klistermärken med Powerpuff Girls. Jag trivs i min lilla lekmiljö och detta trots att jag fick jackpot i vuxentestet.

Så är ålderskrisen ett oundkomligt faktum bara för att man blivit vuxen? Behöver jag vara livrädd för siffran 30 bara för att jag börjat dricka kaffe efter maten? Kanske är min paranoia trots allt överdriven. Flera av mina bästa vänner har redan passerat den fruktade 30-årsgränsen och det har varken växt ut horn i pannan på dem eller förvandlat dem till grodor. De lever sina liv precis som tidigare, en salig röra av motgångar och lycka. Precis som man lever när man är 17 eller 27 år.

Så vad fruktar jag? Det finns ju till och med ett par fördelar med att bli äldre. Man kan handla på Systemet fast man glömt körkortet hemma. Man blir inte längre nekad i dörren efter att ha spenderat 45 minuter i en kall och regnig krogkö. Man kommer allt närmare de mål man satt upp, både privat och arbetsmässigt. Varje liten sådan detalj jag tänker på jagar bort min fåniga ålderskris lika effektivt som Anticimex jagar bort kackerlackor, i alla fall tillfälligt.

När jag tänker efter är det nog inte så farligt att närma sig 30 år trots allt och så länge som jag får ha kvar min hiphop-Cartman och min rappande hamster gör det inget att jag är 27 år, 7 månader och 9 dagar.