Det digitala beroendet härjar fritt bland oss och får vinterns kräksjuka att framstå som en semester på Mallis.

Under dagarna på jobbet är vi uppkopplade på så många sätt det bara går. Det är ICQ, MSN, SMS och så vidare i en evig ström av trebokstavsförkortningar och dessutom, inte att förglömma, ett mer eller mindre välvalt mailprogram. Men det är väldigt praktiskt för vi behöver egentligen inte prata med någon på hela dagen. Det räcker med ett par valser över tangentbordet och allt som ska sägas är sagt. Jättepraktiskt.

Även utanför jobbet sprider sig det digitala umgänget med ett virus hastighet.

Jag skaffade min första mobiltelefon vintern 1995, i samma veva som många andra “blev med mobil”. Det började bli inne att ha den “lilla” (nåja, det var trots allt 1995) grunkan i jackfickan och dessutom verkade det rätt praktiskt. Nu, åtta år senare, går jag aldrig hemifrån utan den idag något mindre grunkan och de gånger det skett har jag känt mig naken.

Så att ett skapat beroende finns där kommer väl inte som en blixt från klar himmel. Men när vårt nätverk gick ner på jobbet häromdagen och alla mina kära program dog med en djup suck, insåg jag hur stort beroendet faktiskt är. Ingenting fungerade. Jag kunde varken ICQ:a med mina kompisar eller maila mina kollegor och jag kände mig fullkomligt ställd. Vad skulle jag nu ta mig till?

En kuslig känsla av total avskärmning från omvärlden började sakta ta form, trots att jag var precis lika omgiven av människor som innan nätverket stämplade in för dagen. Skillnaden var att jag nu fick söka upp de personer jag jobbade med för stunden och kommunicera med dem på riktigt istället för via ettor och nollor. Min första tanke var “Fy, vad jobbigt”.

Även om det låter tragiskt är jag långt ifrån ensam om att lida av ett sådant socialt handikapp. Jag vet många som blir minst lika ställda ifall de skulle upptäcka att de stod utan mail eller annan digital kontakt med omvärlden.

Detta fick mig att börja fundera över hur tragiskt beroende vi är av tekniken och hur mycket den har avlägsnat oss från den riktiga världen, den som egentligen spelar någon roll. För jag vågar påstå att den sociala kontakten är så mycket mer värdefull utanför den digitala tillvaron.

Men när vi vill kontakta en person, till exempel för att bestämma tid för en träff, och det egentligen skulle ha gått alldeles utmärkt att ta samtalet per telefon, lyfter vi inte på luren och ringer trots att det egentligen varit både enklast och trevligast. Istället knackar vi i snigelfart fram tecken på mobilen och använder oss därmed av vad som troligen är det mest omständliga kommunikationssättet sedan Ponnyexpressen; SMS.

För att få fram ett par enkla meningar sitter man och hamrar på pyttesmå tangenter, skriver fel, backar, skriver om igen, bara för att upptäcka i slutet av SMS:et att det man vill skriva inte får plats. Gör om, gör rätt, gör riktigt. Innan man är klar med sitt SMS har troligen tidpunkten för träffen man SMS:ade om redan passerat med god marginal och tummen har för länge sedan drabbats av grav kramp. På 90-talet pratade man om musarm och det lutar åt att nästa folkåkomma blir SMS-tumme.

Men varför ringer vi inte varandra istället för att utveckla SMS-tummar? Varför släpper vi inte tekniken och börjar kommunicera som vanligt igen? Är det verkligen så hemskt att prata med varandra eller är vi bara lata? Är det inte meningen att den digitala kommunikationen ska fungera som ett komplement till övrig kommunikation snarare än som ett substitut? Eller är detta en naturlig utveckling på samma sätt som telefonen var en gång i tiden?

Det finns säkert många inte har något emot en sådan utveckling och som gärna gömmer sig bakom ICQ-skins och mailprogram. Att umgås med andra människor kan vara ansträngande, särskilt de man inte känner särskilt väl, och då kan det vara bekvämt att slänga iväg ett SMS istället för att ringa.

Men bekvämt eller ej, det är ofta roligare att få ett telefonsamtal eller en handskriven lapp istället för ett SMS, och det är trevligare att då och då få personlig post i den vanliga brevlådan istället för inboxen i mailprogrammet.

Tänk på det nästa gång du väljer digitalt framför socialt.

Om att inte äta kött men bära gympaskor i skinn.

I över tre år har jag avstått från både kött och fågel på tallriken. Jag valde att bli åtminstone delvis vegetarian efter att ett otal gånger ha sett bilder på hur djur hanteras i köttindustrin. Det fick mig att må otroligt dåligt och till slut fick det vara nog.

Det var ett enkelt beslut i mitt hjärta men desto svårare att omsätta i verkligheten. Hur skulle jag kunna avsäga mig nygrillad kyckling, skinkmackor och köttfärssås? Men när jag väl tog steget blev jag förvånad över hur lätt det var, och till min stora glädje upptäckte jag att den vegetariska världen inte alls bara består av sallader och grytor gjorda på baljväxter.

Så det är inte helt utan stolthet i rösten som jag svarar “Nej tack, jag är vegetarian” när någon erbjuder mig kött.

Mina moraliska ansträngningar slutar inte vid kött- och fågelbojkotten. När jag ska köpa fisk är det noga att det inte blir en sort som är rödlistad på Världsnaturfondens lista över utrotningshotade arter. Det serveras därför varken torsk eller hälleflundra hemma på middagsbordet.

Försöken att leva “rätt” fortsätter även förbi kostcirkeln. Jag köper ekologiska varor så fort det finns tillfälle och sorterar snällt soporna, metall i en påse och hårdplast i en annan. Vi har medvetet valt bort egen bil och tuffar istället runt med hjälp av ett bilkollektiv.

Att bära skinnjacka eller päls är något jag inte ens skulle drömma om och jag kastar hatiska blickar på alla “fina damer” som trippar omkring i minkpälsar och rävkragar.

Naturvårdsverket har under vintern fört en kampanj som manar till eftertänksamhet angående växthuseffekten. “Växthuseffekten påverkar dig, hur påverkar du den?”. Inte så mycket, intalar jag mig själv och väljer pumpflaska när jag ska köpa hårspray.

Kort sagt, jag är ganska duktig.

Men jag lever inte alltid som jag lär. Jag vet att jag är långt ifrån perfekt och “syndar” på många plan. Ibland utövar jag nog till och med vad många säkert skulle kalla för dubbelmoral.

För samtidigt som jag avsagt mig kött och fågel äter jag både fisk och skaldjur, och gillar dessutom ett ägg på mackan någon gång då och då. Mina Puma-skor är av skinn som en gång satt på en glad ko, kanske samma ko vars kött jag ratar i köttdisken. Kattmaten jag köper till mina katter innehåller i allra högsta grad kött (katterna gillar inte wokade grönsaker) och jag åt kyckling på flygplanet mellan Vietnam och Laos i höstas för jag var hungrig och det var det enda som serverades.

Det pågår ständigt kampanjer som skall mana till miljömedveten eftertanke. När jag tittar närmare på Naturvårdverkets lista över vad man kan göra för att minska koldioxidutsläppen, som delvis orsakar växthuseffekten, inser jag hur lite jag faktiskt gör.

Vi har en kran hemma som läcker, våra gamla fönster drar så elementen går på högvarv och jag kommer inte ihåg när vi frostade av frysen senast. Bara för att nämna några saker. Det är alla egentligen ganska enkla åtgärder, men som vi inte ens är i närheten av att följa.

Så hur kan jag fördöma ett leverne och samtidigt ha så mycket att fundera på själv? Är inte det att kasta sten i glashus eller rent av dubbelmoral?

Visst är det en form av dubbelmoral, för vad kan man annars kalla det att jag inte äter kött på grund av hur djuren hanteras men samtidigt har gympaskor gjorda i skinn? Eller att jag tycker människor är lata som åker bil till jobbet men inte ens fixar en läckande kran hemma.

Jag skulle kunna försvara mig med att det är bättre att göra lite än inget alls, men det håller inte i längden. Jag vill inte höra till den skaran som försvarar ren lathet med handlingar som egentligen borde vara självklara. Därför ska jag idag ringa rörmokaren, titta på hur vi kan täta våra fönster samt frosta av kylen och nästa gång jag köper gympaskor får det bli fuskskinn.

Det finns de som inte berörs alls av den, sedan finns det hypokondriker som jag.

Jag har aldrig ansett mig vara den svartsjuka typen. Klart att min sambo både får prata och umgås med andra tjejer, och jag hade nog idiotförklarat honom om han inte tyckt att Jennifer Lopez är ens det minsta snygg. Så jag kände mig rätt lugn, tills den där höstdagen för snart tre och ett halvt år sedan.

Det var en mörk kväll i oktober och jag skulle iväg och sälja biljetter till en Halloween-fest. Min sambo skulle träffa sitt ex för en fika. Jättekul att de umgås! Det är i alla fall vad jag kanske borde ha tyckt, för visst är det roligt att människor kan umgås normalt även efter den där hjärtslitande “göra-slut-perioden”.
Men istället för att glädjas åt att min pojkvän och hans föredetta kunde träffas som vänner satt jag och sålde mina biljetter men en lätt skärrad min och ett panikartat inre. Antalet tomma ölflaskor på bordet bredvid mig skvallrade om en lätt neurotisk biljettförsäljerska.

Så hur slutade fikan? Slutade det med att de båda kom på att de faktiskt älskade varandra trots allt. Rymde de tillsammans för att leva lyckliga i resten av sina dagar? Klart de inte gjorde.

Men lugnade detta mina svartsjuka nerver? Lärde jag mig att det inte finns någon anledning att springa runt och vara svartsjuk och att jag inte vinner något på det, förutom möjligen en baksmälla dagen efter. Knappast.

När jag bara några veckor senare bad min pojkvän nämna en kändis han tycker är snygg kastade jag mig på nytt in i det jag tidigare trott att jag var immun mot. Vi hade nyligen sett The Bone Collector så det givna svaret blev Angelina Jolie vilket han motiverade med orden “Hon är jävligt snygg”. Jag är inte särskilt långsint av mig, men de där orden surar jag över än idag. Vadå “jävligt snygg”? Kunde det inte räckt med ett vanligt enkelt “snygg”?

Jag analyserade betydelsen av meningen sönder och samman vilket egentligen inte resulterade i mer än att jag fortsatte vara småsotis. Detta trots att jag innerst inne visste att det egentligen inte alls handlade om att han hellre ville ha henne än mig.

Men vill jag ha en normal pojkvän som ser verkligheten som den är, det vill säga att det faktiskt finna vackra och snygga människor där ute? Det inte är trots allt inte särskilt konstigt att tycka det. Eller vill jag ha en verkligehetsfrämmande person som försöker intyga mig att alla andra är tråkiga utom hans bedårande fru, det vill säga jag?

Om han försökt intala mig att det inte finns någon annan i hela världen som han tycker är snygg, då hade jag troligen blivit seriöst misstänksam och undrat vad han försöker dölja.

Så vad håller jag på med? Samtidigt som jag vill ha den där normala sambon vill mitt hispiga inre varken höra talas om Angelina Jolie eller någon annan “jävligt snygg” kändis heller för den delen.

Om det finns något som heter “hypokondri-svartsjuka” är jag övertygad om att jag skulle ha fått den diagnosen. Välförtjänt dessutom.

Men trots alla uppenbara bevis om motsatsen och trots att jag är väl medveten om min förvrängda logik, huserar det lilla dramatiska spöket vidare i min svartsjuka hjärna och inbillar mig både det ena och det andra.

Det låter säkert grymt och jag klandrar inte de som kallar mig neurotisk. Jag klandrar inte heller de som undrar vad det är för monster jag lever ihop med, som förvandlar en helt vanlig tjej till ett öldrickande nervvrak så fort det handlar om fikor med före detta flickvänner eller avlägsna kändisar.

Monstret är ingen mindre än den man som flera gånger om dagen bedyrar sin kärlek till mig. Det är samma person som säger att jag är den vackraste människa han vet och andra bedårande fraser som skulle ha passat i vilken Harlequin-bok som helst.

Så den där svartsjukan är egentligen inget annat än ett ovälkommet hjärnspöke som sätter mina neurotiska anlag på prov.

För i den verkliga världen, den utanför Harlequin-dramatiken och triangeldrama àla Mitt Livs Novell, är livet sällan så dramatiskt, och pojkvänner kan oftast gå och fika med före detta flickvänner utan att det finns anledning till inbillad svartsjuka.