Always a cheater?

Tjejens blick flackar osäkert, fastnar då och då på killen som sitter bredvid henne, för att sedan snabbt söka sig vidare. Killen stirrar envist ner i marken med en sammanbiten min.

“Har du varit otrogen?”, frågar han. Tjejens tystnad säger mer än ord.

Det är dags för den sista Bonfiren i ett av Kanal 5: s flaggskepp, Temptation Island. Under hela vintern har de utvalda paren utsatts för frestelser i form av lättklädda välinoljade singlar, allt spetsat med ett gäng rejäla drinkar.

Kanske var det just de där drinkarna som till sist fällde ett av programmets tre kvarvarande par, kanske var det något annat. Alkohol eller inte, att vara ifrån sin pojk- eller flickvän i tolv dagar är måhända jobbigt men inget outhärdligt och definitivt ingen ursäkt för otrohet.

Men det är lätt att kasta sten i glashus och det är precis vad jag gör just nu. För ganska exakt fyra år sedan satt jag och hade ett liknande samtal som paret i Temptation Island, med min dåvarande sambo tillika fästman. Nu satt vi inte framför ett gäng kameror och vi hade inte amatörsexologen Martin Björk fnissandes på en stubbe bredvid oss heller, men situationen var inte desto mindre jobbig för det. För oavsett plats och tidpunkt är otrohet alltid lika smärtsamt och oförlåtligt.

Det var en lördagseftermiddag och jag kommer aldrig att glömma det där telefonsamtalet efter det att han upptäckt ett mail som inte var menat att bli upptäckt. Jag vet inte om det gjorde saken bättre eller sämre att jag just då befann mig 25 mil från honom. Jag vet heller inte varifrån han hämtade styrka för att ändå vilja gå vidare och ge vårt förhållande en chans, trots mitt uppenbara svek. Styrka eller inte, han hade kunnat vara stark som Stålmannen på anabola för det var likväl ett försök jag inte ägnade någon större energi åt och några veckor senare flyttade jag från vår lägenhet.

När vi blev tillsammans lovade vi varandra att alltid fortsätta vara vänner oavsett hur det gick med vårt förhållande. Behöver jag säga att vi inte har någon kontakt idag? Vi försökte träffas ett par gånger något år efteråt, men jag tror inte att han någonsin förlät det jag gjort. Vem kan klandra honom?

Och visst saknar jag honom. Inte som pojkvän eller sambo, men som den väldigt goda vän han en gång var (och säkert fortfarande är för dem som förtjänar det). Men som man bäddar får man fint ligga, oavsett vem man bäddar åt.
Vad är min ursäkt? Hur kan jag försvara det jag gjorde mot en person som älskade mig så pass mycket att han var beredd att tillbringa hela sitt liv med mig?

Här kan jag egentligen sluta skriva, för jag har inga svar. Jag kan aldrig någonsin förklara eller försvara det jag gjorde mot honom. Må hända att förhållandet var dåligt och må hända att jag någonstans innerst inne visste att det inte var rätt och ska sanningen fram är jag glad att slutet blev som det blev, för jag har aldrig varit lyckligare än jag är nu.
Så nog var det vettigt att avsluta innan vi satt där med villa, Volvo, vovve och två barn. Men istället för att prata med honom som en vuxen människa var jag feg och valde den enkla vägen. Otroheten.

Nu var inte mitt snedsteg av den grövre varianten, men spelar det egentligen någon roll? Finns det grader i helvetet? Det jag gjorde var både fegt och omoget och jag kan inte känna annat än förakt för det som utspelar sig på Kanal 5:s otrohetssåpa. Otrohet är inte underhållning, det är enbart tragiskt.

Det finns de som påstår att den som en gång varit otrogen kommer att vara det igen. “Once a cheater, always a cheater” skanderar publiken i vart och vartannat avsnitt i lågvattenmärket Rikki Lake.
Men har man en gång varit otrogen vet man. Man vet hur jävligt det känns att såra någon, man vet hur förbannat jobbigt det är att se en person, man trots allt tycker om, i ögonen och erkänna vad man gjort.

Så jag tror att i alla fall de flesta som någon gång gått över gränsen, vad det nu än innebär, vet bättre än att någonsin göra om det. Åtminstone om man har någon form av hjärna och hjärta. Jag vet att jag lärt mig min läxa i alla fall och jag vet att jag aldrig någonsin kommer att göra något liknande igen.

“Once a cheater, never ever a cheater again!”

Två tjejer gör sig redo inför kvällen. Den ena använder en helt vanlig rakhyvel, den andra använder en mirakelmousse som effektivt eliminerar varje liten antydan till hår på benen.

Nästa klipp utspelar sig på en restaurang där tjejerna sitter kring ett bord med sina dater för kvällen. Den ena killen smeker förföriskt med foten över sin tjejs helt fantastiskt lena ben. När den andra killen ska försöka sig på samma förförande gest på sin tjej upptäcker han till sin fasa att hennes ben känns håriga och inte alls smekvänliga.
Inslaget avslutas med att den stackars “bortgjorda” tjejen skamset frågar sin väninna om hon inte kan få låna hennes mousse nästa gång.

Företaget Veets senaste reklam för ett av sina hårborttagningsmedel är något av det dummaste jag någonsin sett under en reklampaus, inklusive alla schampo- och bindreklamer.

Jag är väl inte den största kämpen världen skådat när det gäller kvinnofrågor. Jag rakar benen, använder push-up och jag engagerar mig inte nämnvärt i Internationella Kvinnodagen. Men denna reklam gjorde mig heligt förbannad.

Vad är företagets budskap? Att du får utväxt redan samma kväll om du använder rakhyvel? Att din date/pojkvän får kräkreflexer när han gör den fasansfulla upptäckten att du faktiskt är en helt normal människa med hår på benen? Eller att det är en jäkla tur att din väninna är så förutseende som faktiskt använder krämen redan från början, så du kan låna den vid nästa date?

Jag har vid ett par tillfällen provat hårborttagningskrämer av olika slag och handen på hjärtat, de är helt värdelösa. Först stryker man på ett lager av någon geléaktig gegga, som dessutom luktar hejkomochhjälpmig. Sedan ska man vänta ett tag så att krämen hinner verka ordentligt. Känns skittryggt att ha den frätande illaluktande geggan på benen.
Därefter ska man skrapa av krämen med en turkos eller rosa spatel och skölja med vatten för att sedan låta sig hänföras av hur lena och fina benen är.

Det är möjligt att jag är ett abnormt hårigt troll bortom all räddning och som ingen kräm i världen biter på. Men inte sjutton blev mina ben ett dugg lenare av krämen. De var precis lika håriga som innan och för att vinna kampen mot hårstråna fick jag snällt plocka fram hyveln för att få bort de envisa rackarna.
Så för det första stämmer inte reklamens budskap - jag är nämligen varken ett troll eller ens särskilt hårig.

Nu är det väl knappast någon nyhet att företag gärna tänjer lite på sanningen för att sälja sina produkter. Jag tror lika lite på påstådda vitamininstitut i “ni-vet-var” som jag tror på att McDonalds är vägen till familjelycka.

Det som sticker i ögonen mer än sträva orakade ben någonsin kommer att göra är dock inte budskapet om hur fantastiskt bra krämen är. Det är snarare den hyfsat tydliga indikationen om hur pinsamt det är med ben som inte är konstant lena och “smekvänliga”. Det vill säga helt normala ben. För istället för att dumpa den sorgliga kraken när han rynkar på näsan, skäms tjejen och vänder sig plikttroget till väninnan för att be om hjälp.

En hint till alla tjejer som svider värre än en vaxning av bikinilinjen. Och när Veets logga tonat bort på TV-rutan undrar jag i mitt upprörda sinne… mirakelmousse mot korkade och trångsynta företag, finns det?

Jag var väl fem år och gick på dagis. Han hette Daniel och vi förlovade oss i en garderob på avdelningen Bamse. Jag minns inte hur länge förlovningen varade eller vad det var som orsakade uppbrottet. Kanske berodde det på ekonomiska meningsskiljaktigheter (skulle veckopengen läggas på saltisar eller sega kolor?) eller så var det dispyten om vem som skulle ha den tuffaste trampbilen på gården, som till slut tog ut sin rätt.

Uppbrottet passerade dock ganska smärtfritt. Daniel fick ekonomisk ersättning i form av tre hallonbåtar och jag ett extra varv runt gården med den blå trampbilen. Skilsmässan satte därmed inga större spår hos någon av oss (vad jag vet) och livet fortsatte in i lågstadiet.

Här bytte jag, och alla andra tjejer i klassen, tidigare Daniel:ar mot en James och en Måns. De var helt enkelt de populäraste killarna i klassen. Ingen ifrågasatte varför, det bara var så.

Vi ägnade helgerna åt att färglägga stora pappersark fyllda med tafatta kärleksrim som vi smög in i deras brevlådor och vi turades om att fråga chans på dem. Att fråga chans var ett alldeles utmärkt sätt att inleda ett lågstadieförhållande, som för övrigt inte innebar så mycket mer än att man delade klassföreståndare och hade “sälle” till och från skolan.

Men även för en bekymmerslös åttaåring kan hjärtat klappa lite extra för någon och det fanns en rad väldigt enkla sätt att uttrycka sin lågstadiekärlek på. Förutom att fråga chans och färglägga blommiga lappar fanns den eminenta leken kysspjätt som fungerade ungefär som vanlig “pjätt” men involverade blöta tafatta pussar istället för ryggdunk. Inte helt olikt det som utspelar sig på nattklubbarnas dansgolv klockan halv fyra en lördagsnatt.

För mig var det Måns som gällde. Det var hans brevlåda mina lappar gled ner i och det var honom jag siktade in mig på under rasternas omgångar av kysspjätt. Nu blev det varken garderob eller förlovning för min och Måns del, men min bekymmerslösa kärlek för honom höll i sig ända in i högstadiet.

Men i gymnasiet hände det något. Allt blev med ens väldigt komplicerat. Kärleken blev besvärlig, invecklad och väldigt smärtsam. Jag vet inte riktigt vad det berodde på, men jag antar att jag växte upp.

Det som tidigare varit så enkelt och bekymmersfritt blev svårt, ibland obegripligt, och fyllt med vad jag senare skulle lära mig kallas för olycklig kärlek. Jag vet inte hur många kvällar jag spenderade med skolkatalogen i knäet snyftandes ikapp med ballader på stereon. Den ena mer smäktande än den andra.

Men verkligheten var svår och obönhörlig. Det gick inte längre att skicka kompisen att fråga chans på den man gillade. Att ha ett förhållande innebar inte längre bara att man hade “sälle” till och från skolan och uppbrotten passerade inte alls lika obemärkt som tidigare.

Plötsligt fylldes kärlekstillvaron med regler som när man kunde ringa utan att verka för angelägen, under hur lång tid man kunde växla blickar med någon innan man kunde vara säker på att han gillade en eller att det inte längre räckte med att vara en jävel på kysspjätt för att få pussa på snyggaste killen i klassen.

Än idag, 20 år efter chansfrågandet i lågstadiet, har jag fortfarande inte lärt mig att förstå det vuxna kärlekslivets “do:s and dont:s”.

Men varför gör man allt så komplicerat bara för att man blir vuxen? Vi mognar förvisso och kärleken existerar på helt andra villkor än när man är liten, både på gott och ont. Men kanske just därför behöver vi hålla fast vid det där enkla och okomplicerade? Kanske är vi vuxna i ännu större behov av koncept som “fråga chans” och “kysspjätt”.

För visst hade det känts skönt att kunna plocka upp luren och ringa den där snygga killen i uppgången bredvid och fråga chans? Eller att åtminstone ibland kunna byta ut alla ångestfyllda helger i svindyra barer på stökiga nattklubbar mot en omgång kysspjätt på kafferastern på jobbet.

Nu har jag inga färska erfarenheter av just kysspjätt, även om jag ser leken utövas i mer eller mindre nyktra varianter på min arbetsplats firmafester. Men det är inte mer än fyra år sedan en kille frågade chans på mig.

Vi hade känt varandra i nästan ett halvår och jag visste att han var intresserad. Men situationen var inte helt enkel på grund av olika omständigheter och mitt kärleksliv befann sig i ett minst sagt kaotiskt tillstånd.

“Har jag chans på dig?”

Frågan var så enkel och rakt på sak så jag kunde inget annat än ge ett lika enkelt svar tillbaka.

“Ja.”

Mitt i mitt kaosartade vuxna kärleksliv kändes plötsligt allt lika enkelt som den där gången i garderoben nästan tjugo år tidigare. Alla krångliga och invecklade regler jag levt efter i hela mitt vuxna liv kändes lika avlägsna som äktheten i en dålig raggningsreplik. Och det enkla okomplicerade som jag övergett någonstans på vägen föll åter på plats som det mest naturliga i hela världen. För hade han inte tagit hjälp av det bortglömda lågstadieknepet och frågat chans hade vi kanske fortfarande suttit vid telefonen och väntat på att någon skulle ringa.

Så nästa gång någon av mina singelkompisar beklagar sig över sitt tråkiga singelliv kanske jag rekommenderar henne att fråga chans på den snygga killen i uppgången bredvid. Och kanske mailar jag chefen imorgon och föreslår att vi inför kysspjätt på kafferasterna.

Häromdagen gjorde jag något jag inte gjort på väldigt länge, alldeles för länge. Jag skrev ett kärleksbrev till min man.

Det var ett helt vanligt brev på helt vanligt vitt papper med helt vanligt svart bläck. Raderna var sneda (något man får leva med som vänsterhänt) och jag skrev fel på ett par ställen vilket resulterade i svarta tuschkluddar här och där. Jag hade dessutom lyckats med konststycket att föreviga kvällens kaffestund i from av ett par smutsbruna kaffefläckar.

Men det var ett riktigt kärleksbrev. Inget grisskärt elektroniskt vykort med tredimensionella hjärtan som hoppar jenka i baktakt över skärmen, utan ett helt vanligt lagom sjabbigt brev.

Men hur mycket jag än försökte föreställa mig i rollen som romantiskt lagd poet medan jag skrev, var jag ganska missnöjd med resultatet. Texten kändes stel och småtråkig och jag var helt övertygad om att don Juan snurrade som en elvisp i sin grav. Så det var inte utan en malande känsla av nervositet som jag stack in det snedskrivna och tuschfläckiga brevet i min makes plånbok på morgonen.

Planen var att han skulle upptäcka det på båten han brukar ta till jobbet. 9.00 gick båten, 9.01 fick jag ett SMS. “Tack för brevet! Du har gett mig ett stort leende en dag när jag inte trodde jag kunde bli glad! Älskar dig som aldrig förr!”.

Jag anser mig inte vara någon naturbegåvning på att skriva ner känslor i form av kärleksförklaringar. Det känns snabbt pretentiöst och högtravande och det slutar ofta med att jag stryker över allt utom den sista raden, som för det mesta innehåller meningar i stil med “Jag älskar dig”, “Din för alltid” eller annan valfri Starlet-klysha. Men eftersom jag är gravt allergisk mot nödrim àla hjärta/smärta, brukar jag ändå försöka hålla texten ganska enkel. Trist och förutsägbart eller ett vinnande koncept?

Tja, naturbegåvning eller inte, brevet resulterade ju trots allt i att min man blev överlycklig, vilket i alla fall delvis var syftet. Han sa till och med efteråt att det var det finaste kärleksbrevet han någonsin fått. Så egentligen spelade det nog inte så stor roll hur jag skrev brevet, det viktiga var att jag skrev.

Men jag är nog inte ensam om att drabbas av plötsliga blackouter och känna mig lika romantisk som en omröstning i riksdagen så fort jag ens tänker ordet “kärleksbrev”. För inte nog med att man ska öppna sig och exponera sina känslor, man ska dessutom dokumentera dem på papper där kärleksförklaringen får trängas med både tuschkluddar och kaffefläckar. Mission impossible?

Nä, faktum är att det inte är särskilt svårt. Det krävs inga dolda don Juan-anlag, du behöver inte ens byta Adidas-tröjan mot kråsskjorta. Bara skriv. Helt enkelt.

Långt eller kort, passionerat eller smågulligt, känslostormande eller sockersött, det spelar inte så stor roll. För oavsett om texten är skriven på hexameter eller om du har hämtat inspiration från 80-talets lässtunder med Starlet, är det alltid något extra att få ett kärleksbrev från den man älskar.

Så våga skriv! Sneda rader, korta meningar eller utsvävande orgier i romantik, sätt dina känslor på papper och ge till någon du tycker om.

Men låt rimlexikonet ligga. Det blir nog bäst så, trots allt.