Detta är en intervju mellan John Pilger och Peter van Walsum, Nederländernas FN-ambassadör och ordförande i FN:s sanktionskommitté 2000. Intervjun tar upp de kritiserade sanktionerna i Irak. Jag tycker den är mycket bra och säger en del om FN och deras agerande i vissa situationer.

Pilger: Varför ska civilbefolkningen [i Irak], oskyldiga människor, straffas för Saddams brott?

Walsum: Det är ett svårt problem. Du måste inse att sanktionerna är ett av de motmedel som säkerhetsrådet har till sitt förfogande… och det är klart att det gör ont. De liknar på det sättet en militär åtgärd.

Pilger: Men vem är det som drabbas av dem?

Walsum: Ja, det är naturligtvis det som är problemet… men också när det gäller militära åtgärder så har man det eviga problemet med oavsiktliga skadeverkningar.

Pilger: Man kan alltså beskriva en hel nations öde som en oavsiktlig sakdeverkning? Är det korrekt?

Walsum: Nej, jag menar bara att sanktioner har liknande effekter… Jag… du inser… du förstår, det här är någonting som vi måste studera noggrannare.

Pilger: Anser du att människor har rättigheter oavsett var de bor och under vilket system de lever?

Walsum: Ja

Pilger: Innebär inte det att de sanktioner du upprätthåller kränker miljontals människors mänskliga rättigheter?

Walsum: Det har också dokumenterats att den irakiska regimen har begått svåra brott mot de mänskliga rättigheterna…

Pilger: Det råder inget tvivel om den saken. Men vilken är den principiella skillnaden mellan de människorättsbrott som begås av regimen och de som orsakas av din kommitté?

Walsum: Det är en mycket komplicerad fråga, Mr Pilger.

Pilger: Vad har du att säga till de som beskriver sanktioner som har lett till så många döda som ett massförstörelsevapen, lika dödligt som kemiska stridsmedle?

Walsum: Jag anser inte att det är en rättvis jämförelse.

Pilger: Är inte en halv miljon döda barn ett exempel på massförstörelse?

Walsum: Jag tror inte att du kan använda det argumentet för att övertyga mig… Det är handlar om Iraks invasion av Kuwait 1990.

Pilger: Låt oss anta att Nederländerna togs över av en holländsk Saddam Hussein, och att sanktioner infördes, och att de holländska barnen började dö som flugor. Hur skulle du känna inför det?

Walsum: Jag tycker inte att det är en särskilt rättvis fråga… vi talar om en situation som orsakades av en regering som invaderade sitt grannland och som innehar massförstörelsevapen.

Pilger: Men varför finns det i så fall inga sanktioner mot Israel som ockuperar en stor del av Palestina och angriper Libanon nästan varje dag? Varför finns det inga sanktioner mot Turkiet, som har drivit tre miljoner kurder på flykt och orsakat 30 000 kurders död?

Walsum: Tja, det finns ju många länder som gör skaer som vi inte är glada över. Vi kan inte vara på alla ställen samtidigt. Jag upprepar, det är komplicerat.

Pilger: Hur mycket makt utöver USA över din kommitté?

Walsum: Vi agerar genom konsensus.

Pilger: Och vad händer om amerikanarna protesterar?

Walsum: Då agerar vi inte.

I mellanstadiet hette det “Kärlek börjar med bråk och slutar med dubbelsäng”.
Och nog stämmer det. Men vad händer sedan? Hur fortsätter man när dubbelsängen “Tommelilla” är inhandlad på IKEA?

Har du väl kommit förbi inledningen är det medvind ett tag. Kompisgänget har blivit introducerat och man har klarat av den första nervösa och jobbiga middagen med “svärföräldrarna”. Två timmar av nervöst kallprat där man skrattar för högt åt “svärfars” skämt och ger alldeles för många komplimanger till “svärmors” frisyr, tröja eller skor. Allt i ett desperat försök att framstå som den bästa flickvännen deras son någonsin haft.

Men efter alla inledande jobbiga stadier, efter det att man klarat av både kompisgäng och överlevt föräldrafällan, kommer den största utmaningen av dem alla. Vardagen.

En dag vaknar man upp och snarkningarna från den du delar dubbelsängen med är plötsligt inte alls söta och charmiga längre utan enbart ett oljud som håller dig vaken på nätterna. Din partners TV-vanor är inte heller längre något som kvittar eftersom huvudsaken är att ni tittar tillsammans. Det faktum att han eller hon jämt ska titta på film när du vill se en dokumentär på SVT är enbart irriterande och resulterar i att du trotsigt tar skålen med popcorn in till sovrummet och läser en bok istället.

Jag känner sällan igen mig i de klassiska sambodispyterna om uppfällda toalettringar och tandkrämstuber, men jag kan enkelt relatera till både rutiner, snarkningar och TV-vanor och efter fyra år vet jag det mesta om min sambo.

Jag vet exakt vilken rutt han tar när vi går och handlar. Först bröd och sedan juice, frukt och grönsaker i nämnd ordning. Vid frukthörnan går han först och tittar efter vindruvor om det är sommar, eller klementiner om det är vinter. Jag vet även vid alldeles för många tillfällen exakt vad han ska säga och ofta kan jag citera honom lika bra som jag en gång kunde citera replikerna i Dirty Dancing.

Rutinerna har gjort entré i vårt förhållande.

Men det slutar inte där. De ljud min sambo ibland ger ifrån sig på nätterna kan få till och med katterna att överväga hotell. Många är de nätter då jag funderat på huruvida jag ska hämta iskallt vatten eller sparka ner honom på golvet för att sedan nöja mig med ett välriktat slag i njurtrakten på honom. Det brukar tysta honom under i alla fall ett par timmar.

Ett annat styrkeprov utspelar sig framför TV:n. Vi må leva i ett hyfsat jämlikt samhälle men hemma i vår soffa är det mannen som har kontrollen och min sambo har löst livslång prenumeration på den stackars fjärrkontrollen som minst sagt få göra rätt för sig. Hade det funnits ett världsmästerskap i zappning hade jag delat säng med en världsmästare.

Livet som sambo är således inte alltid en rosaskimrande dans på väldoftande rosor och jag vågar inte ens tänka på vilka av mina dåliga sidor som frammanar ondskefulla tankar hos min sambo. Är det mitt hetsiga temperament eller kanske det faktum att jag lämnar ett spår av kläder efter mig på mornarna?

Vardagen har gjort entré i vårt förhållande.

Men hur tråkigt det än kan kännas ibland så går det inte att fly från vare sig rutiner eller vardag. De finns där vare sig man vill eller inte. Så när man lämnat parkeringen på IKEA efter att ha köpt dubbelsängen är det lika bra att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och förbereda sig på en tillvaro som innebär både snarkningar och klädhögar. Tricket är nämligen inte att undvika vardagen, tricket är att lära sig leva med den.

Men det kanske är enklare sagt än gjort inser jag när jag bevittnar misshandeln av vår TV på kvällarna. Eller när jag vaknar på mornarna och det första jag ser är min snarkande man med en andedräkt som skulle kunna fälla en björn.

Men det finns å andra sidan inget finare än när han slår upp ögonen och ger mig ett yrvaket “God morgon älskling”. Och det är trots allt ganska charmigt när han sitter och trycker frenetiskt på fjärrkontrollen, inte för att hitta något att titta på utan mest för att det går.

Så vardagliga rutiner till trots, jag tycker fortfarande att min sambo är världens bästa människa att leva med och det är då jag inser att vi har lärt oss att leva med vardagen.

Och när jag tänker efter ser jag faktiskt fram emot nästa heat i zappnings-VM.