Sen kväll på Wandas

Skrevs den | maj 25, 2004 | 1 kommentar

Smala gångar, uv-ljus och vinklade speglar skapar ett surrealistiskt intryck i den lilla lokalen. Det påminner om lustiga huset på ett nöjesfält, men här är det inte skrattande barnfamiljer som reflekteras på väggarna. På Wandas är det stilettklackar, nakna bröst och utmanande poser som återfinns i spegelbilderna.

Klockan är nio på fredagskvällen och det är nästan tomt på strippklubben Wandas i Göteborg.
En tung sötaktig doft sprider sig över den mörka lokalen. I högtalarna spelas Timbuktu som sjunger om att botten är nådd. ”Hur långt kan man gå? Hur lågt kan man sjukna? Hur kasst kan man må?”

Enligt tjejerna i baren kommer det att vara fullsatt vid tolvtiden, men än så länge består gästerna av några få ensamma män som stryker runt scenen i väntan på att liveshowen som körs en gång i halvtimmen ska börja. Männen låtsas inte om varandras existens. De glider omkring som anonyma vålnader och undviker målmedvetet ögonkontakt med varandra.

Mitt i lokalen ligger Wandas hjärta. En liten scen där metallstänger står strategiskt utplacerade längs scenkanterna. Det lilla området lyses upp av starkt uv-ljus och ramas in av speglar som sitter i vilseledande vinklar. Soffor ordnade i små båsliknande grupper trängs om utrymmet kring scenen. Det är där, på de röda galonsätena, som gästerna sitter när de tittar på liveshowerna som körs en gång i halvtimmen.

En trappa längst in i lokalen leder upp till övervåningen. Besökaren leds in i en labyrint av trånga gångar som kantas av små rum där porrfilmer visas på snålt tilltagna tv-skärmar. Dörrarna in till rummen står på glänt och avslöjar närbilder på nakna kroppar ackompanjerade av stön och porrig musik. I ett av rummen står en ensam man framför tv-skärmen. Han har handen innanför den neddragna gylfen och är djupt försjunken i det som utspelar sig på tv:n.

Men det är på den nedre våningen de flesta gästerna samlas. På ett av galonsätena, längst ut på kanten, sitter en ensam man med händerna i knät. Han har snälla ögon som generat söker sig ner mot golvet när han pratar. Han berättar att det är hans andra besök på Wandas, men att han har varit på flera strippklubbar utomlands. Där är tjejerna mer personliga och pratar mer med gästerna.
− Jag förstår ju att det personliga inte är äkta, men det känns ändå bättre när de pratar med mig, säger han och tittar bort mot scenen där ljuseffekter nu börjar röra sig över golvet. It’s showtime.

Hiphopen byts ut mot tung techno och några sekunder senare står en lättklädd tjej snurrad runt en av stripstängerna. Hon utför gymnastiska övningar kring stången. Snurrar runt, hänger upp och ner, virar benen med de lårhöga stövlarna kring den blanka metallen och kastar med huvudet i takt till musiken. Männen som sitter i soffgrupperna runt scenen tittar tyst på henne.
Hon kråmar sig på golvet och drar förföriskt i bh-banden tills hon bara har sina lårhöga platåstövlar och ett par minimala stringtrosor på sig. Det vita tyget lyser i uv-ljuset och förstärker nakenheten.

När showen är över uppvaktas männen i sofforna av tjejer som sätter sig utmanande på huk framför dem. En tjej i hotpants och glittrig bh siktar in sig på mannen med de vänliga ögonen.
− Hej, säger hon och sträcker fram handen. Hur mår du? Är du intresserad av en privat visning?
Mannen skakar på huvudet. Men för en annan tjej går det bättre och hon drar med sig en medelålders man in bakom ett rött draperi.

− Den stora showen är bara reklam för privatvisningarna, berättar tjejen som precis har dansat. Hon kallar sig för Anna och förklarar att det kostar ungefär 600 kronor om man vill ha en privat uppvisning.
− Alla tjejerna är egna företagare och det är de privata showerna vi tjänar pengar på, säger hon.

Anna har arbetat som strippa i fem år varav ett år på Wandas. Hon har ett sött ansikte som ofta ler, hon skulle kunna vara vilken tjej som helst. Men det finns en skillnad. Anna står i en bar klädd i ett genomskinligt nattlinne och minimala trosor som hon tar av sig för pengar.

Medan hon pratar kryper hon upp på bardisken och drar in lackstövlarna under sig. Hon berättar att hon har jobbat i flera olika städer som strippa men att Göteborg är favoritstaden.
− Det är min Bingostad. Förstår du? säger hon och skrattar.
Anna tycker att det är ett bra jobb. Hon säger att hon är exhibitionist och trivs på scenen.

På Wandas handlar det aldrig om fysisk kontakt med kunderna, det enda som erbjuds är shower. Det händer att gäster försöker tafsa, men då får de en tillsägelse. Det har till och med hänt att män har fått örfilar när de inte respekterat reglerna på privatvisningarna.
− Det är tjejerna som har makten, förklarar Anna. Vi bestämmer allt.

Klockan har hunnit bli tolv på natten och sofforna har fyllts på med fler kunder som otåligt sitter och väntar på nästa show. Men stämningen präglas fortfarande av anonymitet och osäkra blickar som söker sig mot marken när de inte vilar på någon av de dansande tjejerna. Bilden av Hollywood-filmernas strippklubbar med skrattande gäng som stoppar sedlar innanför glittriga troskanter känns avlägsen.

Musiken byts åter ut och det är dags för nästa show. Proceduren upprepas. Samma nummer spelas upp, samma syfte. Men denna gången avbryter inte tjejen när bh:n har fallit, denna gången går hon hela vägen och låter alla klädesplaggen falla till golvet. Männens blickar söker sig inte längre mot golvet utan vilar stumt på hennes nakna kropp.

När numret är klart väller tjejerna åter in från baren och börjar uppvakta gästerna i sofforna.
− Hej, hur mår du? Vill du ha en privat visning?

Och så håller det på. Hela natten.

Kommentarer