Om disk, väder och glass

Skrevs den | september 27, 2004 | 4 kommentarer

Vi kan flyga. Åka till månen. Klona djur. Och snart tassar vi säkert runt på Mars.
Men det finns fortfarande några fiender kvar. Trilska jäklar vi fortfarande inte rår på. Envisa som synden och omöjliga att besegra.

Disken. Denna livslånga plåga. För du har inte hunnit torka den sista grytan förrän det ligger ett smutsigt glas i diskhon och blänger uppmanande.
-Diska mig!
Hur går det till? Hur är det ens teoretiskt möjligt att det ständigt ligger något smutsigt i diskhon? Det måste finnas en naturvetenskaplig tvist någonstans som Einstein missade. Vi kan kalla den Diskteorin.

Vädret. Vi älskar att hata det. Vi älskar att prata om det. Men rår vi på det? Nä.
Det är bara att bita i det dyngsura äpplet, dra på allväderstövlarna och ge sig ut i snålblåsten. Även om om det är måndagsmorgon.
John Polman, om du finns därute någonstans. Ta tag i det här nu. Jag vill ha färggranna klara höster. Kritvita gnistrande vinterdagar. Och varma soliga sommarkvällar.

Fett och socker. Så gott. Och så onyttigt. För att återvända till den misserabla vetenskapen – varför har inte mänskligheten uppfunnit glass som inte sätter sig på överarmarna. Och varför finns det inte en chipssort som ger dig snyggare figur ju mer du äter? Gärna med dillsmak.

Man kanske skulle dra till månen ändå. Det är åtminstone något vi kan göra och jag slår vad som att där inte finns någon disk.

Kommentarer