Skånes Fria Tdning har gjort en guide till Köpenhamns veganska utbud. Me like. Så jag tänker helt fräckt kopiera konceptet och göra en grönt-e-skönt-guide för Göteborg. Snart i en blog nära dig.

Skeptikern efterlyster lite fler goda nyheter i media. Nu är det kanske att ta i att jämställa min lilla struntblog med svensk media, men jag fick ett så fantastiskt genomlyckligt mail från en kompis härom dagen, och jag inte kan låta bli att dela med mig. Jag blir alldeles bubbelglad bara av att läsa det. Rena lyckopillret - i digital form.

Det man aldrig trodde skulle ske har skett!!!

kan inte prata mer nu för jag är för lycklig!
Ciao!!!!!!!
Ses/hörs snart!!
Boka in mig på fika/bio/öl/koncert/whatever a.s.a.p….. LOVE YOU!!

Jodå, det händer bra saker ibland också

Maila och fråga Christian W Jansson, VD för KappAhl.

Den och flera andra uppmaningar gör Socialdepartementets projekt Flicka i en ny annonskampanj.
Flicka startades för ett år sedan och vänder sig dels till tjejer mellan 10-14 år samt personer i deras omgivning. Men tanken är även att nå ut till företag som i sin tur riktar sig till unga tjejer. Tidningar, klädaffärer, medieföretag etc.

Och nu lanserar projektet alltså en annonskampanj där syftet är att hänga ut personer som de anser vara ansvariga för den objektifiering och utseendefixering som finns av unga tjejer idag.

En av de som får sig ett tjuvnyp är Charlotta Gustafsson, chefredaktör för Veckorevyn:
Varför gör man en “stor plastik-guide” för 15-åringar. Maila och fråga Charlotta Gustafsson, chefredaktör på Veckorevyn.

Och det måste ha smärtat rejält i Charlottas ömma tår, för i en debattartikel i Aftonbladet går hon och hennes vapendragare Kicki Norman, VR:s redaktionschef, ut och fräser tillbaka mot Flicka:
I socialdepartementets iver att vinna allmänhetens sympati har de [Flicka] valt att i sin reklamkampanj slå på den enda tjejtidning som faktiskt står på tjejernas sida. Just för att VR är störst., skriver de.

Charlotta och Kicki, ni har inte reflekterat över att det är just det faktum att Veckorevyn är så stor som den får ta emot en del granskning?
Ju större en tidning är desto större påverkan har den. Och därmed ökar även ansvaret. Så ni får nog snällt finna er i att bli granskade, och faktum är att mycket av innehållet i Veckorevyn är ganska utseendefixerat. Flickas syfte är just att ifrågasätta utseendefixeringen hos stora medier, och då är Veckorevyn en inte alltför oväntad måltavla.

Charlotta Gustafsson har själv suttit med i projektet och säger sig ha “häpnat över hur lite förändringsvilja såväl mediemakthavarna som socialdepartementet besitter. Samtalen har mest handlat om att unga kvinnor mår dåligt, inte om vad som går att göra åt det. Denna kritik har framförts på plats.”.

Men Charlotta, vad tycker du man ska göra då? Vad är dina briljanta idéer till förändring? Vad gör Veckorevyn mot unga tjejer som är så bra? Förutom att ge shyssta sminktips och visa närbilder som bevisar att Britney Spears minsann också har celluiter.

Personligen tycker jag att Flickas annonskampanj är j-vligt bra och jag har egentligen bara en invändning: Var är projektet Pojke??

Jag hoppas dock att både Charlotta Gustafssons, Christian W Janssons och alla de andra mediemakthavarnas mailboxar svämmar över med mail som kräver svar.

Läs mer om Flicka här.

Nu är de klara, nomineringarna till Stora journalistpriset 2004.

Stora journalistpriset. En dröm för en journaliststudent (nåväl… föredetta då) kan man ju tycka. Men var inte så säker på det.

I våras hade vi Dan Josefsson som gästföreläsare på journalisthögskolan. Ni vet killen som bland annat gjort den briljanta dokumentären om det svenska pensionssystemet. Han fick det åtråvärda priset 2000 för en artikel om i ETC, men tackade nej som protest mot Bonniers mediedominans.

I början av föreläsningen frågade han oss hur många som skulle tacka ja till Stora journalistpriset vid en nominering. Behöver jag säga att det inte låg många studenthänder kvar på bänkarna? Jag har nog aldrig sett så många händer viftandes i luften förr. Det var som om självaste Puffy stått på scenen. “Put your hands up in the air, and wave them ’round…”
Stora journalistpriset liksom. En av de finaste utmärkelsena man kan få som journalist i Sverige.

Men sedan förklarade Dan hur han tänkt innan han tackade nej. Han var (och är) en av motståndarna mot Bonniers stora dominans i mediebranschen och anser att de genom sin stora kontroll en stor fiende till god journalistik.

Han ägnade inte särskilt mycket tid åt att prata om sin utnämning och varför han tackat nej (vi pratade om intressanta dokumentärer sedan), men det lilla han sa räckte. När han efter ett par minuter ställde samma fråga till studenterna var Stora journalistpriset-ambitionerna inte riktigt lika stora.

Det är självklart upp till var och en av de journalister som blir nominerade att avgöra huruvida de vill tacka ja eller inte. Och man ska inte underskatta pengarna som följer med priset heller. Det kan vara en välkommen summa att stoppa i tomma fickor hos fattiga frilansjournalister.

Men man bör samtidigt tänka efter var man står moraliskt som journalist. Bonnier påstår sig värna om den goda journalistiken genom sitt pris. Samtidigt som de kontrollerar en stor del av tidningsmarknaden i Sverige och försvårar villkoren för mindre oberoende tidningar. Är det att främja god journalistik?

Nu kommer jag aldrig att bli nominerad till Stora journalistpriset, så jag får nöja mig med att leka med tanken. Men det är ett roligt tankeexperiment som nog faktiskt innebär ett “Tack, men nej tack” för mig också.

Jag tänkte återkomma till Bonnier och mediesituationen i Sverige en dag framöver när tiden vill samarbeta lite bättre med mig.

fotnot: Många blandar ihop Dan Josefsson med Jan Josefsson, men det är inte samma person.

Jag brukar inte bry mig om artiklar i kvällspressen. Och jag brukar i synnerhet inte titta på Farmen. Så när Expressen dunkar upp en artikel om någon Farmen-Gergil som påstås vanvårda sina hästarborde jag verkligen inte reagera. Allra minst blogga om det.
Men det handlar om en för mig ganska angelägen sak så jag måste ändå få lufta mina åsikter.

Grannar till den här Gergil är upprörda över hur han behandlar sina hästar.
– Hästarna står ute dag och natt, i minusgrader, regn och blåst. De har inget skydd och ser ut att bara ha gammalt vissnat gräs att äta. De stod och skakade i går natt, säger en av dem till Exressen.

Nu känner jag inte varken grannen, Gergil eller Gergils hästar. Så jag kan egentligen inte yttra mig i just det här fallet. Men jag blir så trött på människor och deras eviga daltande med sina djur.
Vi är experter på att överföra våra mänskliga känslor på djuren. Fryser husse eller matte så fryser djuret. In med hästkraken och stäng alla fönster. Pålle mår bättre inne i det instängda stallet än ute i hagen. Där är ju varmt.

Mina föräldrar har häst i ett stall strax utanför Malmö och där finns ett par levande skräckexempel på hur vissa hästägare tänker. Där finns ganska många fiiiina (uttalas med fisförnäm Östermalmska för bästa effekt) och dyra tävlingshästar med ägare som tycks tro att deras hästar är gjorda i toapapper. De får aldrig komma ut i hagen. De får inte ut och springa och ha roligt på fälten. Och de får aldrig komma ut på bete på somrarna.
Herre gud. Det är hästar. Hästar. Djur. Inte människor. Djur.
De har både päls och ett psyke som är gjorda för att de ska vistas utomhus.

Visst, det finns gränser. Klart att det finns fall när hästen faktiskt mår bättre av att komma in inomhus. Och visst bör en hage även erbjuda något form av skydd mot vind och regn. Men det betyder inte att hästen måste in i stallet så fort vädergudarna sätter en fis på tvären.

Personligen tror jag att en häst mår som allra bäst ju mer den får vistas utomhus.

Ett roligt ämne av Annica Tiger den här veckan på Fredagsfyran. Vad vore livet utan böcker?

1. Vilken bok läste du senast eller läser just nu?
Jag har precis läst ut The Curious Incident of the Dog in the Night-Time av Mark Haddon. Och nu ska jag ge mig i kast med Kodboken av Simon Singh.

2. Kan du kortfattat berätta vad boken handlar om och vilket betyg mellan ett och fem får den?
När vi köpte boken sa tjejen i bokhandeln “Det är en väldigt fin bok”.
Och det är en väldigt bra beskrivning av The Curious Incident. En deckare berättad av femtonåriga Christopher Boone som har Aspergers syndrom.
Jag vet inte hur realistisk boken är, om en femtonåring med Aspergers syndrom skulle skriva sä här. Men det gör egentligen inte så mycket. För berättelsen är fantastiskt bra gjord. En fängslande balansgång mellan en spännande historia och Christphers tankar, som inte är som något annat. Allt från den fina berättelsen om hur Christopher ger sig ut i en för honom skrämmande verklighet, till de väl valda detaljerna. Som att kapitlen består av primtal eller de små inskjutna matteproblemen.
Jag rekommenderar boken varmt och den får en stark 4 av mig.

3. Skulle du vilja skriva en egen bok och i så fall vad skulle den handla om?
Det skule jag absolut vilja göra. Det är en av mina framtidsdrömmar.
Och en tanke är att göra något liknande som Carmilla Floyd gjorde i Respect. Följa med ungdomar som lever i en hård verklighet och skildra deras vardag.
Angeläget och väldigt intressant.

4. Vilken svensk författare och utländsk författare tycker du är bäst?
Jättesvår fråga! Det finns så många bra och det går inte att säga en.
Men jag gillar journalistiska författare som Robert Fisk och Noam Chomsky. De skriver engagerat om viktiga saker och jag har stor beundran för deras förmåga att vägra ge upp.
Inom den skönlitterära genren finns det ju få som Douglas Adams. Hans förmåga att formulera sig och leka med språket och läsarens hjärna är bortom allt annat. Sedan kommer JRR Tolkien alltid att ha en plats i mitt bokhjärta.

Ganska förutsägbara val. Men det finns en anledning att de här skribenterna och författarna så ofta kommer på tal i sådana här sammanhang.

Reklam riktad till barn under tolv år är förbjudet. I alla fall på tv (Radio- och TV-lagen 7 kap 4 §). Men så länge som reklamen finns på skolorna verkar det bara okej. Vilket allt fler företag börjat utnyttja nu.
Ett exempel är Påvelundsskolans nya bibliotek som är sponsrat av tre olika företag som i gengäld får sin logga dels i bilbioteket och dels på skolan hemsida.

I USA är reklam i skolorna ett väl etablerat fenomen och i No Logo nämner Naomi Klein ett par skräckexempel.

Läskkriget. Ett vansinnesrace mellan Pepsi och Coca Cola där läskföretagen köper ensamrätt av försäljningen på skolorna. I Cayuga, Ontario har Pepsi till exempel rätten att märka hela skolor. “Pepsi - The Official Drink Of Cayuga Secondary School” står det på en stor skylt. Och på South Fork High School i Florida finns en klausul i Pepsi-kontraktet som säger att skolan ska göra sitt bästa för att maximera försäljningen av Pepsi-produkter.
Skitbra! Göd ungarna på läsk bara.

Och Coca Cola är inte sämre. 1998 utlystes en Coca Cola-tävling som gick ut på att tänka ut den bästa strategin för att sprida läskkuponger till skoleleverna. Greenbriar High School i Evans, Georgia skapade en Coke Day där alla elever kom till skolan i Coca Cola-tröjor, undervisades av Coca Cola-direktörer och blev fotograferade. Fint utsmychade i Cola-reklam.
En av skolans elever, 19-årige Mike Cameron, hade dock förmåga att tänka själv och kom till skolan i Pepsi-tröja. Men istället för att uppmuntras för sin förmåga att tänka kritiskt, blev han avstängd från undervisningen. Snyggt jobbat.
Det finns en rad andra exempel. Men ni fattar nog poängen vid det här laget.

Det är lätt att skylla ifrån säg och säga “Men det där är ju i USA”. Bara det att vi är inte så jäkla oskyldiga i Sverige längre.
För förutom Påvelundsskolans sponsrade bibliotek finns det en rad andra exempel där företagen kryper allt längre in in klassrummen.
Företaget Freebook tillhandahåller gratis läroböcker till skolorna mot att företagen, som betalar kalaset, får presentera sig själva och sin verksamhet i böckerna. Och 40 gymnasieskolor i Stockholms län använder sig av företagets böcker, enligt en artikel på dn.se.

Eftersom företagen inte får finnas med i eller vara med och utforma faktadelarna i böckerna, kan det tyckas oskyldigt. Men ska elever verkligen behövas matas med företagsreklam i sina läromedel? Och vad är nästa steg? Sponsrad skollunch av McDonalds? Gratis basketbollar mot att alla eleverna har på sig Nike-tröjor? Och ingen har väl inte missat de knalloranga klungorna av lågstadieelever som tultar omkring i sponsrade reflexvästar?

Är det verkligen så illa ställt med våra skolor att de måsta sälja sig till företag för att kunna bedriva en bra undervisning?

I onsdags för en och en halv vecka sedan ringde en föredetta kollega till mig. Hon undrade om jag hade lust att hoppa in och hjälpa till med ett projekt på hennes arbete. Svaret var ganska enkelt. För hur lockande det än var att få en chans på byrån i fråga, hade jag ju både skolan och Kuba-resan i vinter och det var inget jag ville ge upp. Bara sådär.
Fem minuter senare ringde hon tillbaka. “Vi ordnar resan åt dig”.

Två dagar senare besökte jag dem och pratade lite mer, och i tisdags för snart en vecka sedan började jag som produktionsledare på en av Sveiges bästa reklambyråer.

Det är alltid intensivt att börja på en ny arbetsplats och jag har minst sagt mycket att smälta. Därför har jag varken hunnit eller orkat blogga på några dagar nu. Hey, jag har inte ens varit inne på Bloglines på över en vecka.

Men beslutet känns helt rätt. Jag kommer kanske att få ge upp min journalistkarriär, så mycket för de journalistambitionerna. Men jag måste samtidigt vara realist och väga en osäker vikarierande framtid på journalistmarknaden mot vad som kan bli en lång, rolig och framgångsrik kärriär i och med det jag nu gett mig in på.

Även en journalistsjäl är till salu. Till rätt pris.

Blogginlägg. Och klockan pekar på 02:05.
Är det inte ganska patetiskt ändå? Klockan är partytid. Helgens står i zenit och alla andra är ute och festar, umgås med kompisar eller äter störtromantiska middagar på mysiga svindyra krogar. Och jag bloggar.

Jag ska erkänna att jag medvetet undvikit att göra blogginlägg på lördagskvällar tidigare (sådärja, nu vet alla att det inte är en engångsgrej för mig att vara hemma och sunka en lördagskväll). Det har varit frestande att sätta sig med dagens reflektioner och spamma weblogs/lemonad/intressant/bloglines ett fleratal andra lördagskvällar.
Men min jodåjagharvisstettsocialtliv-stolthet har fått min på andra tankar. Jag kan i alla fall ge sken av att jag svänger mina lurviga på ett svettigt dansgolv i stan. Eller att jag står omsvärmad av hippa citykids i en trendig bar i Vasastan. Eller åtminstone låtsas att jag sitter och dricker mellanöl på kvarterspuben nere på hörnan. Gubben som brukar hänga i baren verkar faktiskt ganska trevlig när man fått i sig en tre fyra starköl.

Men, what the hell. Ikväll är det dags att våga bryta mark. Våga blogga på en lördagsnatt. Jag kan blogga… jag är inte rädd.

Faktum är att jag egentligen var bjuden på en fest ikväll. Så jag har faktiskt både kompisar och vad som åtminstone kan liknas vid ett socialt liv. Men det är ju så lätt att ge ett annat intryck när man sitter här en lördagsnatt. Och bloggar.

Men geekulturen regerar. Död åt alla tuffa nattklubbar och bu för Stureplan, Vasastan, Avenyn och Lilla Torg. Det är hippt att blogga. För att inte tala om att göra det en lördagsnatt.

vann en författare vi vanliga dödliga kulturkonsumenter känner till. Det känns skönt att de har gett nivetvilketpris till någon som inte bara den inre pretentiösa kulturklicken har läst…

Mer än så tänker jag inte säga om det här.