Nu är vi också med i klubben. Flickr-klubben alltså. Jag och Niklas.

En början, men det kommer mera!

Han blev 36 år.

Förvisso långt ifrån ett helgon, men hiphopen förlorade en av sina största ikoner när Ol’Dirty Bastard avled i lördags.

R.I.P.

När vuxenmobbing går lite överstyr.

Säger hon som fortsätter länka eländet.

Varför är vi så jäkla lättstressade? Vad är det som gör att vi har en förmåga att få prestationsångest så fort vi sätter på tevattnet på måndagsmorgonen? Och varför är de tuffaste motståndarna alltid vi själva?
Nu generaliserar jag väldigt, men jag vill gärna tro att det kanske finns åtminstone någon mer än jag där ute.

Ända sedan jag lämnade skolan 1999 har jag legat i toppen. Lyckats väldigt bra på jobbet, fått bra betyg på journalistutbildningen och haft allt under kontroll. Nått dit jag vill. Varit bland de duktigaste. Till och med min personliga rekordstora prestationsångest har jag lyckats hålla i schack. För det mesta.

Nu befinner jag mig plötsligt i en situation där jag känner mig som ett spädbarn. Jag har förlorat kontrollen och jag känner mig inte längre som någon på toppen. Och det spelar liksom ingen roll hur mycket andra säger att dom är nöjda med mig. Den viktigaste kravställaren av dem alla är inte nöjd. Jag själv. Och det är den svåraste av dem alla att tillfredsställa.

Det gör i sin tur att jag inbillar mig att även alla andra inte är nöjda. And it sux.

10 000 tyska bögar? Nä, men väl över 100 000 amerikanska emigrantaspiranter besökte i onsdags det kanadensiska immigrationsverkets site, enligt en artikel på Reuters.
Hmm, wonder why …

Siffran lade sig något på torsdagen och landade då på cirka 65 000 besökare, vilket är en liten skitfis i vinden i ett land som har nästan trehundra miljoner invånare. Men det är likväl en intressant siffra.

Nog för att jag varit missnöjd efter svenska val ibland, men jag har aldrig rusat in på danska immigrationsverkets site dagen efter. Och jag kommer nog inte göra det 2006 heller. Inte ens om borgarna vinner.