Detta är straffet för våra synder! Den som inte älskar Gud får stå sitt kast! Domedagen är här! Den som inte tror på Gud får aldrig se himlen, bara helvetet på jorden.

Att Sydostasien just nu är helvetet på jorden är det nog ingen som ifrågasätter. Men vad har det med Guds vrede att göra? Inte ett skit. Såvida inte Gud förvandlat sig till en kontinentalplatta.

Men katastrofer har en fascinerande förmåga att hetsa upp religiösa människor till ett armageddon-osande klimax.
Om jag tillhört någon av de drabbade, eller haft en drabbad anhörig, skulle jag känt det som ett hån att höra någon mässa om att det är Guds straff för våra synder. Att någon av de jag älskar tagits ifrån mig för att människosläktet syndat. Ett slag rakt i ansiktet.

Men visst. Skrik er hesa. Så kan de som verkligen vill förstå och hjälpa till lyssna på sådant som till exempel Richard Dawkins har att säga.

Att be till Gud må vara en tröst för många, men det kommer knappast att rädda liv.

Tillägg: Jag fick tipset via icq av Niklas som i sin tur läst om det hos Erik Stattin.

Det kom ett mail.

Det var från en man som skrivit en text om tsunamin men inte lyckats få den publicerad i någon tidning.
Jag känner inte personen som skrivit. Jag vet inte vem det är. Och jag har inte kontrollerat alla uppgifter han tar upp. Men jag hatar tanken på texter som bara blir liggande på någon hårddisk någonstans. Utan läsare.
En sådan här ambitiös text, som dessutom tar upp flera intressanta aspekter, förtjänar sina läsare.

Så ta er tid och läs igenom Fenris Ulfsons text tankar om det ofattbara.

De fattiga, de giriga och tsunamis

Den fråga som börjar pocka på ett svar är: Hade katastrofen kunnat undvikas eller väsentligt begränsats? En jordbävning kan inte förutses men man kan med hög sannolikhet utpeka regioner på klotet där riskerna är störst. Geovetenskapen vet att dessa områden karaktäriseras av att tektoniska plattor där kolliderar med varandra. Riskzonerna kan sålunda identifieras.
Om ett jordskalv inträffar till lands har befolkningen ingen förvarning. Hus rasar och begraver människor. Sker utbrottet i tätbebyggt område blir katastrofen omfattande både i människoliv och i materiell förödelse. Sker jordbävningen till havs är destruktionen kopplad till att det uppstår en jättevåg – en Tsunami.
I detta fall är möjligheterna att mildra verkningarna stora om åtgärder vidtagits.

Tsunamis orsaker och verkningar har varit kända sedan flera decennier. I Stillahavsregionen har USA och Japan byggt ett varningssystem kallat DART, som larmar den kustnära befolkningen.
I fattiga delar av världen t.ex. Indiska Oceanen saknas all förvarning. Detta är en oförsvarlig uraktlåtenhet, eftersom ett enkelt och billigt system – d.v.s. inget DART – skulle kunna ge ett gott skydd mot den stora katastrofen. Den groteska okunnigheten eller likgiltigheten illustreras t.ex. av att vågen inte nåde Sri Lanka förrän efter tre timmar och då hade den slagit till i Thailand med full kraft.
Men trots detta nådde ingen varning människorna på Sri Lanka eller i Indien?

Övervakning av jordbävningar sker vid ett otal universitet jorden runt. Seismologiska institutioner forskar på området. Tyvärr tycks huvudintresset vara fokuserat till det mer spektakulära att kunna förutse en jordbävning. Det praktiska problemet att varna en kustnära befolkning har inte haft hög prioritet. I varje fall inte om de utsatta är fattiga människor i fattiga länder med små ekonomiska resurser.
Med den ökande turismen, som dragit innevånare från västvärlden in i riskzonerna, kunde man tro att intresset skulle öka. Av katastrofen framgår dock att inte heller detta nya läge slagit igenom i form av varningssystem.

Ett enkelt, billigt, förvarningssystem kan bygga på dagens möjlighet att snabbt, inom några minuter, identifiera en jordbävning både till styrka och läge. Sker ett stort utbrott till havs kan med visshet förutses att en Tsunami är att vänta inom regionen.
De registrerande universiteten jorden över borde ha en självklar plikt att omedelbart rapportera en jordbävning till hotade områden. På plats, vid kusterna, skall finnas stationer som kan ta emot varningen och delge den till befolkningen. Visserligen kan stränderna vara långa men å andra sida behöver evakueringen oftast bara ske några hundra meter och under kort tid.
Värre är situationen om det kustnära området är platt långt in från strandlinjen, då krävs omfattande förberedelse för evakuering. Myndigheter på plats borde självklart se till att reglera bebyggelsen så att skadorna kan minska men så har uppenbarligen inte skett.

Med dagens kommunikationsteknik skulle envar turist med sin mobiltelefon kunna vara en länk i ett varningssystem. Man kunde abonnera på en jordskalvsvarning. Med elementär kunskapen om sambandet mellan jordskalv och Tsunami skulle turisten kunna skydda sig själv och därmed även andra.
Om man läst av ett jordskalv i närheten och plötsligt ser stranden tömmas på vatten skulle det vara en självklar signal att fly stranden. Den ansvarsfulle arrangören borde överlämna kartblad över jordbävningsriskerna och även enkla anvisningar om handlingsmönster.

Det är svårt att undvika slutsatsen att bristen på sådan information beror på obehaglig girighet. Expertisen i Thailand avstod från att informera om jordbävningen av omtanke om turistnäringen. Omtanken om människorna vägde lätt. I en rapport står att “vattnet var fullt av döda barnkroppar” Kan dessa tragedier få marknaden att tänka om?

Att kunskap inte saknats kan illustreras av följande hämtat ur Scientific American, maj 1999.
“Tsunamiforskare och myndigheter ansvariga för nödsituationer är överens om att framtida destruktiva tsunamis är oundvikliga och att teknologier inte ensamma kan rädda liv.
Kustbefolkningen måste vara istånd att känna igen tecknen på en annalkande tsunami – att en stor jordbävning ägt rum i närområdet. Människor skall veta att de snarast skall söka sig till högre områden. Kustbefolkningen behöver översvämmningskartor som visar vilka områden som kan befaras bli översvämmade så att de kan planera för evakuering.

Den förebyggande verksamhet som nu pågår i USA kommer säkert att förbättra förutsägelserna för tsunamis i stora delar av Still Oceanen. Alla dessa ansträngningar är väsentliga för det övergripande målet att att undvika tragedier som Papua New Guinea 17 juli 1998 (mer än 2200 döda) och Nicaragua 2 september 1992 (170 döda) för att bara nämna två katastrofer.”

Fenris Ulfson

Jag känner att jag borde skriva något. Tycka något. Komma med några genomtänkta tankar.

Men vad ska man säga? Att det är hemskt? Eller ett par ord om hur ofattbart det är? Vad är poängen. Det är ju så jävla uppenbart det kan bli att det är både hemskt och ofattbart och jag kan inte med rättvisa sätta det i ord.
Så jag nöjer mig med att berätta om min första konkreta kontakt med katastrofen. Ni vet ögonblicket när allt går från att vara siffror i gripande nyhetsreportage till att bli verkligt. När det blir på riktigt för första gången.

Det var måndag kväll och vi hade precis kommit av bussen som tagit oss tillbaka till Göteborg efter ett par dagars julfirande i Vadstena. Mitt i julkaoset sprang vi på en före detta kollega. Och som alltid när man träffar någon man tycker om för första gången på länge hälsade vi glatt. Det var handslag och kramkalas.

Men när vi kom in på den obligatoriska Haft-en-bra-jul-diskussionen var det som om någon lagt ett nattsvart täcke över samtalet. Med blanka ögon berättade han om hans syster och tre systerbarn som firat jul i Thailand. Om hur två av barnen var allvarligt skadade. Och om hur systern och ett av barnen fortfarande saknades.

Vad svarar man någon som berättar något sådant? Går det att svara utan att det bara låter …. fel? Jag försökte mig på ett:
- De dyker säkert upp. Det tar ju tid innan de fått ordning på all kommunikation när något sådant här händer.

Det lät trevande och osäkert och inte ens jag själv tyckte det lät särskilt övertygande. Men han förstod min tanke.
- Ja, det är så man måste tänka. Annars går man sönder, svarade han och försökte sig på ett leende.

Och där, mitt på en bussparkering i ett ruggigt vintermörkt Göteborg där människor skyndade fram och tillbaka med julkassar, försökte jag föreställa mig hur det skulle kännas att ha en anhörig någonstans där borta på andra sidan jordklotet i det leriga helvetet jag redan sett till leda i nyhetsreportagen.
Det brände bakom ögonlocken och jag ville bara gråta.

Vi sa hejdå åt honom kort efteråt och avslutade med ett tafatt:
- Hoppas allt ordnar upp sig.

Sedan gick vi hem med våra julklappskassar. Vi fick en stekpanna och ett knivset.

Tryggare kan ingen vara, än Guds lilla barnaskara. Tänk så fel det blivit.

1994-2001 skadades eller dödades 361 barn i samband med skolskjuts. 361 barn… Det är så in i helvete onödigt.

Över hälften av olyckorna inträffade när barnen har sprungit ut framför eller bakom skolbussen och sedan blivit påkörda. Vad är problemet? Logiken är så enkel att det nästan är löjligt.

Fakta: Barn blir skadade av fordon som kör om skolbussar.
Lösning: Inför omkörningsförbud av skobussar.

Men vad gör man. Man diskuterar att införa omkörningsförbud. Vad är det att diskutera? Vad talar egentligen emot att införa ett omkörningsförbud? Köbildning? Tidsaspekten? Vad??

Klarar inte stressade bilkörande miffon av att själva bedöma lämpligheten att stanna till vid en skolbuss får uppenbarligen någon annan ta det beslutet åt dem.

Fattar ni inte! 361 barn! Helt i onödan. Det skulle ju vara så enkelt att minska den siffran betydligt.

Men medan Loka-sörplande kostymgubbar sitter i sina sammanträdesrum och pratar lagförslag, kommer ytterligare ännu ett barn att skadas eller dödas av omkärande fordon. Och sedan ännu ett…. och ännu ett…

Tryggare än så kan alla barn vara.