Jenny tipsade mig om en utställning igår som jag föll pladask för. Russin.
Russin på rockkonsert, russin i demonstrationståg, russin på bio och russin på ålderdomshem.

Det är konstnären Johan Hagelbäck som står bakom den briljanta utställningen som invigs på Göteborgs Konstmuseum idag.

Och det är mycket Hagelbäck i Göteborg nu. För Johan har även gjort vinjettfilmen som går varm på Göteborgs Film Festival just nu. 700 gånger kommer festivalbesökarna att kunna se hur biografen Draken befolkas av förväntasfulla russin som skallar “Mera film!”.

Om rockande russin på Russkilde rockfestival eller deras filmälskande kusiner anses vara konst säger jag: “Mera konst!”.

Även russin har känslor i Johan Hagelbäcks utställning.
(Bilden är hämtad från Göteborgs Konstmuseum)

Hatad. Eller åtminstone ganska illa omtyckt i Sverige. Och inte går den hem bättre hos engelsmännen.
For those who thought the horribly bleak Lilya-4-Ever just wasn’t dark enough, rest assured - director Moodysson is in a worse mood than ever.
… the aggressive style and ever-more extreme content eventually turn the film into nothing more than a tiresome endurance test.
Nä, Lukas Moodysons Ett hål i mitt hjärta får inga ljuva omdömmen i det brittiska filmmagasinet Hotdog vars recensent Saxon Bullock svingar iväg en obarmhärtig 2:a.

Kanske är det dags för Moodysson att lägga ner hela-världen-är-skit-mentaliteten, klippa sig och skaffa ett riktigt jobb. För även om världen är skit är det nog inte mycket Sanna Bråding kan göra åt saken.

Äntligen. Nu är det gjort. Och det kommer bli bra.

Efter mycket vånda har jag till slut landat i vad Niklas ska få i 30-årspresent. Jag vill så gärna säga vad det blir, för jag tror att det kommer att bli bra. Men jag vet att kastrullöron-Nisse kommer att läsa det här och han ska inte få nöjet att i förväg få veta.

Låt mig förklara.
Niklas och mitt äktenskap är helt problemfritt på de flesta tänkbara sätt. Ikea-besökens dramatiska höjdpunkt är när vi leker rally med kundvagnen på parkeringsplatsen. Färgvalsrelaterade slagsmål i soffavdelningen känns lika sannolikt som att Sadam Hussein skulle strosa runt i lamputställningen.
Och eftersom vi är så tråkigt lika blir det aldrig heller tjafs om huruvida vi ska åka till Mallis eller Kos på semestern. Vi drar och fjällvandrar istället.

Kort sagt - Vi bråkar aldrig, vi har samma intressen och de gånger vi är oense om något lyckas vi alltid på något mirakulöst sätt att kompromissa utan att det ens blir diskussion.
Det låter säkert ofantligt tråkigt, men jag hatar att bråka så jag tycker det är jävligt skönt.

Men två gånger per år glider det in ett litet stackmoln på den annars tråkigt perfekta himlen. Det blir bråk och tandagnissel. Envisa frågor och evigt tjat tills öronen blöder. På mig åtminstone. Och roten till det onda stavas jul och Niklas födelsdag.

Det är säkert inte Niklas fel, det är väl något medfött fel, men han lever som slav under någon naturlag som säger att han måste veta allt. Åtminstone när det gäller presenter.
Så från någon gång i mitten av november lever jag i ett nirvana av “Mjukt eller hårt?”, “Vilken del av stan har du handlat det?” och “Är det något jag nämnt att jag vill ha?”. Nämnde jag “Mjukt eller hårt”? Det är hans favorit…
Och som glasyr på moset infaller hans födelsedag strax efter jul så eldprovet pågår i tre månader. Non stop.

Men han är chanslös. Första julen vi firade tillsammans föll jag för uttröttnings-knepet och han lyckades knäcka vad det var som dolde sig bakom pappret med de dansande tomtenissarna (det var en munktröja som han slarvade bort på Scandinavium tre månader senare). Nederlaget var förnedrande och sedan dess har jag varit obeveklig. Självaste förhörsledaren på CIA skulle varit stolt över min viljestyrka att hålla klaffen trots den tre månader långa frågetortyren.

Men idag tänker jag göra något radikalt i vår årliga terrorbalans. Han fyller ju 30 år bara en gång trots allt. Så mot alla principer och naturlagar…

Niklas, jag vet att du läser det här så okej då, en liten ledtråd. Den är hård. Ja, presenten alltså (app app). Men mer får du inte veta. Sådeså.

Over and out. Och fortfarande hes (jävla Sing Star).

Han är inte bara på gång med ett efterlängtat skivsläpp. Nu har Beck även en RSS feed på sin tjusiga site.

Den efterlängtade skivan, som går under namnet Guero, släpps den 29 mars och är producerad av inga mindre än The Dust Brothers. Vågar vi hoppas på lite klassiskt old school sound?
Och RSS:en då? Jamen, plocka hem den direkt för sjutton gubbar:
http://www.beck.com/rss/beck_news.xml

E! Online har kallat dem the foremost authority on all things that suck on the big screen. Nakna guldgubbar och supersized skalbaggar i all ära, men filmvärlden hade faktiskt varit tråkigare utan Razzie Awards.

Nu är årets nomineringar klara. Och i vanlig Razzie-ordning är det en orgie i kalkonrullar och dåliga ursäkter till skådespelarinsatser.
Inte ens Halle Berry i åtsmitande kroppsstrumpa klarar sig undan och får i år kämpa mot maskeradmastodonten Alexander och de föga talangfulla bröderna i White Chicks (världen har nog aldrig skådat fulare transor). Och en kalkonlista är inte en kalkonlista utan Ah-nuld som återfinns i kategoring Die schämschsten manlichen biroll. Arnie, vi vill helst inte att du kommer tillbaka några fler gånger. Det är nog nu.

Cluck. Cluck.

WORST PICTURE
ALEXANDER (Warner Bros.)
CATWOMAN (Warner Bros.)
SUPERBABIES: BABY GENIUSES 2 (Triumph Films)
SURVIVING CHRISTMAS (DreamWorks)
WHITE CHICKS (Columbia/Revolution)
Jag tror det blir: CATWOMAN
Jag hoppas att det blir: CATWOMAN

WORST ACTOR
Ben Affleck / JERSEY GIRL and SURVIVING CHRISTMAS
George W. Bush / FAHRENHEIT 9/11
Vin Diesel / CHRONICLES OF RIDDICK
Colin Farrell / ALEXANDER
Ben Stiller / ALONG CAME POLLY, ANCHORMAN, DODGEBALL,
ENVY and STARSKY & HUTCH
Jag tror att det blir: Ben Affleck
Jag hoppas att det blir: Ben Affleck

WORST ACTRESS
Halle Berry / CATWOMAN   
Hilary Duff / CINDERELLA STORY and RAISE YOUR VOICE
Angelina Jolie / ALEXANDER and TAKING LIVES
Mary-Kate & Ashley Olsen / NEW YORK MINUTE
Shawn & Marlon (The Wayans Sisters) / WHITE CHICKS
Jag tror att det blir: Halle Berry
Jag hoppas att det blir: Shawn & Marlon
 
WORST SCREEN COUPLE
Ben Affleck & EITHER Jennifer Lopez OR Liv Tyler / JERSEY GIRL
Halle Berry & EITHER Benjamin Bratt OR Sharon Stone / CATWOMAN
George W. Bush & EITHER Condoleeza Rice OR His Pet Goat / FAHRENHEIT 9/11
Mary-Kate & Ashley Olsen / NEW YORK MINUTE
The Wayans Brothers (In or Out of Drag) WHITE CHICKS
Jag tror att det blir: Ben Affleck & Jennifer Lopez
Jag hoppas att det blir: George W. Bush & Condoleeza Rice
 
WORST SUPPORTING ACTRESS
Carmen Electra / STARKSY & HUTCH
Jennifer Lopez / JERSEY GIRL
Condoleeza Rice / FAHRENHEIT 9/11
Britney Spears / FAHRENHEIT 9/11
Sharon Stone / CATWOMAN
Jag tror att det blir: Jennifer Lopez
Jag hoppas att det blir: Condoleeza Rice
(Hon borde även få en Oscar för sina skådespelarinsatser i Vita Huset)
 
WORST SUPPORTING ACTOR
Val Kilmer / ALEXANDER
Ah-Nuld Schwarzenegger  / AROUND THE WORLD IN 80 DAZE
Donald Rumsfeld / FAHRENHEIT 9/11
Jon Voight / SUPERBABIES: BABY GENIUSES 2
Lambert Wilson / CATWOMAN
Jag tror att det blir: Val Kilmer
Jag hoppas att det blir: Ah-Nuld
 
WORST DIRECTOR
Bob Clark / SUPERBABIES: BABY GENIUSES 2
Renny Harlin and/or Paul Schrader / EXORCIST 4: THE BEGINNING
“Pitof” / CATWOMAN
Oliver Stone / ALEXANDER
Keenan Ivory Wayans / WHITE CHICKS
Jag tror att det blir: Snubben bakom Catwoman
Jag hoppas att det blir: Puckot bakom White Chicks
 
WORST REMAKE OR SEQUEL
ALIEN v PREDATOR (20th Century-Fox)
ANACONDAS: HUNT FOR THE BLOOD ORCHID (Screen Gems)
AROUND THE WORLD IN 80 DAZE (Disney)
EXORCIST 4: THE BEGINNING (Warner Bros.)
SCOOBY DOO 2: MONSTERS UNLEASHED (Warner Bros.)
Jag tror att det blir: Ingen aning
Jag hoppas att det blir: Allt som har att göra med Kalk… förlåt…. Anaconda borde få livslångt hedersomnämnande hos Razzies.
 
WORST SCREENPLAY
ALEXANDER, Written by Oliver Stone, Christopher Kyle and Laeta Kalogridis
CATWOMAN, Written by Theresa Rebeck and John Brancato & Michael Ferris and John Rogers
SUPERBABIES: BABY GENIUSES 2, Written by Steven Paul and Gregory Poppen
SURVIVING CHRISTMAS, Written by Deborah Kaplan & Harry Elfont and Jeffrey Ventimilia & Joshua Sternin
WHITE CHICKS, Written by Keenan & Shawn & Marlon Wayans and Andy McElfresh, Michael Anthony Snowden
and Xavier Cook
Jag tror att det blir: Alexander-teamet
Jag hoppas att det blir: White Chicks

Utöver dessa föga smickrande kategorier har Razzies i år, 25-årsjubileet till ära, lagt till följande hedrande nomineringar:

WORST RAZZIE LOSER of Our First 25 YEARS
Kim Basinger (With 6 Nominations Total)
Angelina Jolie (With 7 Nominations, including 2 for 2004)
Ryan O’Neal (With 6 Nominations Total)
Keanu Reeves (With 7 Nominations Total)
Ah-Nuld Schwarzenegger (With 8 Nominations, including 1 for 2004)

WORST ‘DRAMA’ of Our First 25 YEARS
BATTLEFIELD EARTH (2000)
THE LONELY LADY (1983)
MOMMIE DEAREST (1981)
SHOWGIRLS (1995)
SWEPT AWAY (2002)

WORST ‘COMEDY’ of Our First 25 YEARS
ADVENTURES of PLUTO NASH (2002)
THE CAT IN THE HAT          (2003)
FREDDY GOT FINGERED (2001)
GIGLI (2003)
LEONARD PART 6 (1987)

WORST ‘MUSICAL’ of Our First 25 YEARS
CAN’T STOP THE MUSIC (1980)
FROM JUSTIN TO KELLY (2003)
GLITTER (2001)
RHINESTONE (1984)
SPICE WORLD (1998)
XANADU (1980)

Personligen är jag mycket besviken över att inte Ben Affleck är nominerad i fler kategorier. Men att få hånle åt bottennapp som White Chicks och att få gotta mig i att Glitter åter finns med i en kalkonlista väger faktiskt upp det.

Cluck cluck.

Over and out. Och ganska skadeglad.

Det var fredagkväll och Marlboro Light-röken började sänka sig tungt över baren. Jag befann mig plötsligt mitt i en blogdiskussion med en kompis. Det var förvisso ett par öl in på after work:en, men det var likväl ett samtal som satte mina bloggande hjärnceller i arbete under helgen.
Vi kom in på bloggar och deras inriktning. Spelar bloggens tema någon roll? Och är det viktigt att en blog har ett uttalat syfte?

Men innan jag fortsätter måste jag be att få bloggbikta mig. Ty jag har för ett dåligt bloggleverne. Så…
Fader förlåt. Jag är en dålig bloggläsare. Jag läser väldigt få bloggar regelbundet. Mitt bloggläsande brukar mest bestå i att jag snabbt ögnar igenom vad som har uppdaterats i Bloglines.
Ibland leder det till att jag ramlar in på någon blog som jag läser lite mer på. Men det är få bloggar jag verkligen lusläser regelbundet.

Kanske är jag världens sämsta bloggläsare. Men det kanske även beror på att det inte finns så många bloggar som fångar mitt intresse. För 90 procent av de bloggar jag har åtminstone hyfsad koll på är trots allt väldigt likriktade. Huvudsaklig inriktning på aktuella händelser kryddade med lite personliga reflektioner. Och personlig touch på nyhetsbevakning i all ära, men hur kul är det i längden med bloggar som i stort bara förflyttar nyheter från aftonbladet.se till sin egen url och lägger till en liten personlig kommentar här och där.

Nu drar jag alla svenska bloggar över en stor fet generaliserande kam. Jag vet att det finns många ämnesinriktade bloggar som gör allt annat än att bara kommentera nyheter från kvällspressen. Och jag vet att många bloggar som ägnar sig åt Aftonbladet-bloggande ändå gör det med finess. Men jag har under helgens hjärngympa kommit till någon slags insikt kring mitt bloggande.

Så låt mig härifrån knyta an till det där ölkryddade samtalet jag hade med min kompis på ett bullrigt after work-ställe i fredags. För det var där, vid ett litet barbord någonstans mitt emellan buffébordet och baren, som jag började fundera över min existens som bloggare. Och idag, två dagar senare, har jag kommit till insikt om vad jag ska fortsätta svamla om här. Tror jag. Well, here goes nothing…

Deevas bloggmanifest
Deeva kommer från och med nu att bli en kulturinriktad blogg. Det innebär inte att allt annat kommer att vara bannlyst från bloggen. Jag kommer fortfarande skriva menlösa inlägg om disk och chokladsug. Men det innebär att jag huvudsakligen kommer att fokusera på film, tv och musik.

Over and out. Och ganska hes.

Hör du också till den växande skara som inte kan värja sig mot den valpögde ständigt vuxenmobbade läkaraspiranten i Scrubs?

För bara något år sedan visste ingen vem Zach Braff är. Nu får du avnjuta (oh, well) automatkaffet på kafferasten iförd dumstrut om du inte kan garva igenkännande åt kollegans immitation av hur J.D blir utsatt av ännu en sarkasmkavalkad från Dr Cox.
J.D: Dr. Cox…
Dr. Cox: Newbie, if the next two words out of your mouth aren’t ‘See ya’ then the third word will be ‘Oh my god. My crotch. You’ve punched me in my crotch’.
J.D: See ya.

Och hur kan man inte älska den kärleksfulla relationen mellan J.D och vaktmästaren.
Vaktämstaren till J.D:You look unhappy. I like that.

Ett kungarike för manusförfattarnas sinne för repliker!

Att vår läkarfavorit tagit steget ut från Sacred Heart hospital och gjort regi- och manusdebut med sin Garden State, har väl heller knappast undgått någon. Utom möjligen dumstrutsbäraren på kafferasten. Och även om Garden State inte är 2004 års bästa film (Eternal Sunshine of the Spotless Mind anyone??), är den väl värd sina 109 minutrar.

Så till saken (tänk att det ska ta ett helt inlägg ibland… dom måste vara så stolta över mig på journalisthögskolan…). Vår läkarfavvos har haft den goda smaken att skapa en alldeles egen Garden State-blog.

Läs om allt om Zachs nyårslöften (Laugh at babies who are late walkers). Eller om hur Natalie Portmans kropp lärde honom ett nytt ord.

Over and out. Och lite bakis.

Jag har varit en dålig musikälskare och slarvat med mina besök på dagensskiva.com. Det var följdaktligen en nätt hög med recensioner jag hade att plöja genom, vilket ledde till att det blev en snabb genomgång. Så med radarn inställd på höga betyg scrollade jag genom listan med recensioner i autobahn-hastighet. Och…. kaching. Där var den. 9:an.
“Joyful Rebellion” är K-OS andra skivsläpp. Och det bådar gott. En hip hop-platta med 9 pluppar av 10 möjliga enligt dagensskivas recensent. Lovande.

Och med recensions-formuleringar (av Ola Andersson) som
“I det bortglömda och förbisedda hörn av musikvärlden där baktakt, hiphop, funk och rock möts, ett område där artister som The Roots, Me Phi Me och Cody ChesnuTT hälsat på – där hittar du “Joyful Rebellion”. “
och
“Hiphop i sin renaste form. Utan begränsningar och ängsligt stirrande mot antingen försäljningslistorna eller “det äkta”. Över, under och genom allt ömsom rappar (med en röst som påminner om Q-Tip och Del) ömsom sjunger K-OS. “
går det inte att värja sig.

K-OS, here I come!

Chokladkakorna kastar sig efter mig när jag passerar godishyllan. Koooom, Eva. Kom och hälsa på oss. Koooom. Kaklådan på jobbet stirrar utmanande på mig. Och semlorna som säljs i varenda gathörn på stan (när är det egentligen fettisdagen??) ter sig stora som badbollar.

Okej, jag är en sucker för choklad. En ständig förlorare i ett never ending chokladkrig. Bör inte. Bör int…. bör i…. m å s t e h a c h o k l a d….. Ungefär så.
Men jag är inte särskilt förtjust i kakor och jag gillar definitivt inte semlor. Annars så goda kardemummabullar som förstörts med äckligt vitt fluff och nån sockersöt gulaktig gegga. Yack.
Så vad är det med sockermobbingen som min kropp ägnat sig åt idag? Jag vet att du vill ha… det har jag sett till. Men jag vet att du inte kan för då sväller du. Det har jag också sett till. Na na na na na na!

Gah. Om 40 dagar åker jag till Kuba och fyra veckors vistelse i ni-vet-vilket-badplagg. Och det är inte 40 dagar jag kan ägna åt att följa lockropen från chokladkakor i affären eller falla för blängande kaklådor på jobbet.

Be gone - thou evil sötsug!

Det händer alldeles för ofta att man får den här typen av site-tips från (o)vänner. Och det händer alldeles för sällan att man blir tipsad om sådana här små guldklimpar.

Dooce är helt enkelt en briljant liten blog. Eller. Blog känns egentligen för banalt. Det är en dagbok. En genialisk sådan. Ett frosseri i finurliga formuleringar och fängslande berättelser från vardagen. Allt med en stor portion av riktigt bra humor och en berättarteknik som gör åtminstone mig gräsfläcksgrön i huvudet av avund.

För hur kan man värja sig mot ett inlägg som God Bless the Indie Kids With no real national tragedy or war to call our own (except, of course, until recently) the only meaningful battle we’ve waged has been against the weakest members of our own tribe: those who listen to crappy music.

Eller den långa utläggningen om att…. bajsa på jobbet i The No Poop Policy.

Och det går inte att inte le åt historien om vovven och dammsugaren.

Men det är inte bara smålustiga historier om hundar med dammsugarskräck (vad är det med husdjur och deras fobi för dammsugare??). 2001 fick Heather, idag en SAHM (Stay at Home Mom eller Shit Ass Ho Motherfucker. I do both equally well), sparken… för att hon skrivit om sitt jobb på sin blog (eller dooced för avancerade citykids).

Men på ett alldeles jätteegocentriskt vis är vi andra tacksamma för det. För nu får hon mer tid att skriva om …my life from a time when I was single and making a lot of money as a web designer in Los Angeles, to when I was dating my husband, to when I lost my job and lived life as an unemployed drunk, to when I married my husband and moved to Utah, to when I became pregnant, to when I threw up during the pregnancy, to when I became unbearably swollen during the pregnancy, to the birth, to the aftermath, to the postpartum depression I currently suffer. I talk a lot about poop, boobs, my dog, and my daughter.