Eftersom jag inte gillar att gnälla (förutom när det gäller kvällstidningar och miljöbover - då tröttnar jag aldrig) ska jag blanda upp dagens gnäll med lite ros också. Here we go…

Dagens ris
Man ska resa sig för äldre personer på bussar och spårvagnar. Det vet varenda lågstadieunge. Men hey, det finns faktiskt fler som kan behöva en sittplats bättre än du. Och i rent egoistiskt syfte pratar jag om gravida.
Det är råvarmt på språvagnen, trångt, yrseln och hjärtklappningarna som härjat hela dagen får en helt ny boost och gubben bredvid dig har tryckt upp sin svettiga armhåla i din överkänsliga näsa. Det har aldrig varit så jobbigt att vara gravid som då och sittplatsockuppanterna på stolarna runt om stirrar ut geonom fönstret med imponerande målmedvetenhet för att undvika ögonkontakt (effektivt knep, vi har alla testat det). Och som den fånigt hämmade svensk man är så tar det emot att knacka någon på axeln och fråga om det är okej att låna sittplatsen en liten stund.
Men det är ju så enkelt. Hos många som behöver sittplatsen bättre än du är kanske inte behovet av att få sitta ett par minuter uppenbart, men för tjockisar som jag. Kom igen. Tillståndet är inte särskilt svårt att lägga märke till (inte ens om man stirrar ut genom fönstret).
Så nästa gång du sitter på en fullsatt buss och ser en svällande svajande mage i mittgången. Gör dagens goda gärning och fråga om magen vill sitta ner ett par minuter.

Dagens ros
Göteborgs kommun. Trafikkontoret närmare bestämt. Ja, jag vet. Det är inte bara dagens ros, det är dagens chock också.
Men de måste ha slagit alla rekord i sanbbhet när de fixade parkeringstillstånd för miljöbilar åt oss. Två dagar tog det. Jag säger det igen. Två dagar. Normalt när man har med kommunen att göra sitter man i telefonkö i två dagar för att sedan komma till någon trött kommunanställd som säger att du kommit fel och att du ska prata med Bertil istället.
Men stor cred till Trafikkontoret i Göteborg som rekordsnabbt fixade fram den gula lappen så vår bil kan sova gott om nätterna. Tack!

Gnäll lagom på vädret (den som nu gör det i 25-gradig sommarsol…).
Det finns dom som har det värre.
Jag hoppas verkligen att spelningarna är shyssta. För de cirka 100 000 stackars Glastonbury-gästerna kan knappast komma hem och säga “Vi hade i alla fall tur med vädret”.

Hör upp alla “journalister” på Aftonbladet - här kommer en lektion i god journalistisk sed. Något som förstaklickarna på Journalisthögskolan får lära sig, men som ni verkar ha “glömt”. Eller helt enkelt bara skiter i.

När jag gick på journalisthögskolan fick vi lära oss att god jurnalistisk sed innebär att inte publicera personuppgifter i samband med brott såvida uppgifterna inte har ett allmänintresse.
För att göra det tydligt för alla Aftonbladet-nissar tar vi ett par pedagogiska exempel…
Om en politiker som sitter på något offentligt förtroendeuppdrag begår skattebrott är det journalistiskt okej att gå ut med hans eller hennes namnuppgifter. Och om en idrottsstjärna, som många har som förebild, kör rattfull är det inte hller något konstigt att publicera namn.

Men att publicera namn på en vanlig privatperson som begått något brott är inte okej. Så vad i h-e håller då Aftonbladet på med här? De går ut med både för- och efternamn på en person som strypt en kollega till döds. Varför?
Ja, det är ett hemskt brott och han förtjänar sitt livstidsstraff. Men varför måste hela kvällstidnings-Sverige veta vad han heter? På vilket sätt ligger det i allmänhetens intresse?

Jag vet att det är lite väl enkelt att dissa Aftonbladet. Det är ungefär som att säga Men ibland är det för svårt att låta bli…

Den må vara gammal skåpmat i Sverige. Men i UK hör Mikael Håfströms Ondskan till kategorin “News” och recenseras i senaste Hotdog. Och det är med bravur som vår svenska stolthet slinker igenom Ian Wintertons kritikerfilter.

“Though the setting is familiar (If…, Dead Poets Society etc), it’s easy to see why Evil was Oscar-nominated in 2004.”

“Director Håfström plays it straight, avoiding flashiness and allowing his brilliant cast to shine.”

Sedan får både Gustaf Skarsgård och Andreas Wilson ett par rejäla skopor med beröm. Skarsgård är … superbly slimy as Silverhelm…” och Andreas Wilson är den … whose calling card this is. In virtually every scene, his portrayal of Erik is compellingly intense.

Men Ian Winterton nöjer sig inte där heller utan avrundar med:
“What really clinches it, though, is the peerless cinematography. Dark things haooen, but always - the hilarious bucket if shit scene aside - in crisp winter light or summer sunshine. Somehow this makes everything more believable, and all the more unsettling.” skriver han och avslutar allt med en kaxig 4:a. Hear hear.

Men innan våra filmegon spricker vill jag passa på att slå ett extra slag för Hotdog. Inte för att de råkar gilla svenska filmer (det har kommit ett par rejäla käftsmällar från dem också), utan för att det är en shysst filmtidning helt enkelt.
Ett skönt avbräck bland vad som annars lätt blir en navelskådande pretto-värld där recensenter tävlar om vem som kan namndroppa flest artyfarty-regissörer ingen annan hört talas om (och troligen aldrig kommer att göra heller). Den är dessutom fullspäckad med redaktionellt material med allt från menlös men kul filmkuriosa till långa reportage. För att inte tala om recensioner i massor så klart.
Inte billig (cirka 90 kronor), men värd sitt pris och man står sig på ett nummer i ett par veckor.

Det här är nog det roligaste/sämsta/pinsammaste/mest tragiska (jag kan verkligen inte bestämma mig) jag sett. Någonsin.
Big Brother-Linda kom tillbaka! Allt är förlåtet!

Jag har aldrig varit ett fan av wrestling. Svettiga män i spandex-outfits som fejkar slagsmål och vrålar “Ugh!” till varandra. Nä. Inte min påse.

Men när jag hörde talas om Gbg Wrestling för några månader sedan vaknade grottmänniskan till liv inom mig. Och när det igår var dags för den 10:e GBGW-sammandrabbningen, denna gången på Trägårn, stod vi och hängde på balkongen med perfekt utsikt över ringen.

Så… två timmar med testosteron, svett och ljusrött teaterblod. Hur kul är det egentligen? Otippat kul faktiskt. Inte minst tack vare att de har hittat ett gäng kul karaktärer, som till exempel…
Göteborgts-braten Wonder Wayne som får självaste svärmor på fall, både med och utan fejkat blodstänk på kroppen.
Eller Röten the Unclean som får mig att rysa av obehag trots att jag vet hur fejkat det är. Men masken är så jäkla ofräsh så det blir obehagligt oavsett.

Och genialiske påhittet Le Mime som mellan kast och slag både hinner känna på osynliga fönsterrutor och se sådär typiskt mimarolycklig ut.

Gbg Wrestling är helt enkelt ganska proffsigt arrangerat. Det är snygga kast och väl inövade kombinationer. Men den stora behållningen är humorn, för man garvar mycket åt matcherna och handlingen kring dem (man måste ju bara älska namn som Angry Alabama och Tony Tornado… från Tanum…).

Fast… matcherna i ringen i all ära, men det var faktiskt uppe på balkongen som den riktiga fighten ägde rum igår kväll.
Jag skulle leta mig förbi den långa smala gången av åskådare för att hitta en toalett. Halvvägs framme vid trappen känner jag hur någon tar tag i mig och håller fast.
När jag vänder mig om ser jag en kille med (vad han troligen trodde själv var) ett charmigt leende. Jag spänner ögonen i honom och väser “Släpp mig”. Men nejdå. Antingen var han döv, allmänt trög eller bara led av ett alltför stort självförtroende, för i hans ögon fanns det ingen plats på jorden jag hellre skulle vilja vara än just där.
Men så begår han det ödesdigra misstaget att dra runt mig och ta tag om min mage. Hårt. Då vaknade wrestlingkvinnan i mig och jag hann tänka “Du ska ge fan i min mage” strax innan jag snodde om och langade iväg en snyting i ansiktet på honom. Då släppte han.
Och det var inte helt utan viss belåtenhet som jag fortsatte min vandring till toaletten.

Så nästa gång du är på Gbg Wrestling - släng ett öga upp på balkongen då och då. Det är där det händer på riktigt.

Mer bilder från Gbg Wrestling den 2 juli 2005.

Om du är trött på reklampauserna i TV4:s söndagsfilm… Tänk då vad den här kvinnan ska känna om ett tag.

För att få pengar till sin sons utbildning bjöd hon ut sin panna på Ebay. En permanent tatuerad annonsplats på en levande människa helt enkelt. Online-kaisont Goldenpalace.com kammade till slut hem hennes panna för 10 000 dollar. Galet.

Vilken kroppsdel skulle du sälja för pengar?
Jag funderar på att bjuda ut min mage på Blocket. Där finns skitmycket annonsplats för tillfället.