Var det egentligen inte bara var en tidsfråga? Eller kommer det som en fullkomlig överraskning att inte ens Radiohead klarat sig undan blogghypen. Jag kan inte riktigt bestämma mig.
Hursom, den finns. Radioheads egen blogg - Dead Air Space.

Ultracoolt eller bara töntigt? Döm själv. Men erkänn att du precis som alla andra kommer att smyga in och leta dirty little secrets signerade Thom York.

När klockan är halv elva på en söndagkväll har kroppen egentligen bara ett mål - krypa ner i sängen med en bra bok och glömma bort att klockan kommer dra igång några timmar senare. Men denna söndagskvällen hade andra planer…

Vi hade precis tittat på Constantine och under hela andra halvan av filmen inbillade jag mig att jag kände brandrök. Näsan gick som på en kanin, men jag viftade bort det med att det var det nyoljade ekbordet som luktade och tänkte inte mer på det. Tills det började blinka blått ute på gatan.

Svultna på vardagsdramatik kastade vi oss ut på balkongen där vi såg två brandbilar som hade makat sig fram på vår lilla gata och nu stod nedanför balkongen och blinkade med klart oroväckande blåljus. Brandlunkten kändes plötsligt inte lika ekbords-relaterad längre.

Vi kilade tvärs över lägenhten och öppnade fönstren som vetter mot gården. Jodå, nog luktade det brandrök alltid. Och där nere på gården såg vi blåklädda michelingubbar kila omkring i försök att lokalisera lukten.
- Dom åker väl inte hem förrän dom hittat vad det är som luktar, frågade jag Niklas medan visioner om en lång sömnlös natt nere på gården började husera i min ofta alldeles för livliga fantasi .
- Nä, det lär dom inte göra, försäkrade Niklas (mmm, som om han visste).

Söndagkvällar bjuder sällan på särskilt mycket mer spänning än en dålig actionrulle på tv3. Så vi kunde omöjligt låta denna dos av vardagsdramatik slinka förbi, utan kilade ner på gårdne och gjorde michelingubbarna och ett gäng grannar sällskap.
Brandmännen kilade som tomtar in och ut ur trappuppgångar och soprum. Men var tur slutade likadant - en axelryckening och ett “Nä, det e änna inget här heller”.

Vi stod och jiddrade ett tag med ett par av dem och de erkände att det inte hade den blekaste om varifrån lukten kom. Troligen hade den nattliga uppståndelsen en “naturlig” orsak som ett bortglömt kaminspjäll. Så efter att ha gullat sönder en Golden Retriever-valp (som precis kissat på kullerstenarna i ren upphetsning) hoppade de michelinklädda vardagshjältarna upp i sina röda monsterstruckar igen och försvann.

Kvar stod vi på gården och funderade över om det kanske trots allt var bäst att gå upp och lägga sig. Och där bakom något av gårdsfönstren hukade sig troligen en skamsen granne med ett bortglämt kaminspjäll i näven.

Det är inte svårt att ogilla amerikanare när sådana som The Amazing Racist stolt dokumenterar sina practical jokes.
Eller när det på fullaste allvar existerar en sådan här samling av idiot-uttalanden från toppskiktet i “Land of the Free”. Vad säger man… världsklass.

Jag säger inte att det inte finns liknande idioter i Sverige och Europa. Men jag säger att det finns väldigt gott om dem i USA…

Guardian Unlimited Film:
“Plans are under way for a Hollywood movie centred around the Boxing Day tsunami.”

Wadda surprise…
Det är producenten och manusförfattaren Michael Patwin som har den tvivelaktiga smaken att dra in en av historiens största katastrofer i Hollywood-smeten.
En “significant portion” av inkomsterna kommer förvisso att skänkas till välgörande ändamål, men jag känner ändå hur frukostbullen sakta krälar upp genom halsen. Varför måste Hollywood sätta sina välmanikyrerade klor i allt som andas katastrof och elände. Hey Mr Patwin, can you spell osmakligt?

Dessutom känns filmens koncept lika tråkigt som gjort:
Gäsp #1: “Titled Hereafter, the film will tell the story of an American man who walks barefoot for 70 miles to try to find his missing wife and children.”

Gäsp #2: “This is a story of salvation, a tale of a man who realises exactly what he’s lost during his search to find it,” writer-director Michael Patwin told trade magazine Variety.”

Gäsp #3: Tom Hanks spelar huvudrollen som barfotamannen.

Det där sista hittade jag på själv. Någon som sätter emot?

Eftersom inte många har ens antydan till solbränna efter den något tveksamma “sommaren”, har den stora fysiska sensationen denna första jobbvecka varit min mage. Jag har inte fått så mycket uppmärksamhet sedan jag själv låg i mammas mage. Det är allt från imponerande “Åååh, vad stor den är” och hämningslösa asgarv (jaja, jag bjuder på det) till besvikna “Men det har ju inte hänt så mycket över semestern”.

Excuse me. Inte växt? I morse drog jag, för första gången sedan i början på sommaren, kaxigt fram ett par jeans jag fått ta över från Niklas och som alltid suttit ganska baggy på mig. Tvärsäker på att de skulle passa (jag har undvikit allt vad mamma-jeans heter just för att de här ju skulle passa) drog jag dem över min föredetta midja. Gapet mellan knappen och knapphålet hade storleken av Engelska kanalen. Inte ens ett gummmiband kunde rädda situationen utan att utmana allt vad naturlagar heter.
Så i sann begravningsanda förpassades även de jeansen långt in i den växande när-jag-blir-normal-igen-högen i garderoben.

Nåväl, åter till omgivningens reaktioner. En kompis tittade på mig häromdagen och konstaterade “Men du har ju inte gått upp så mycket i övrigt. Inte i ansiktet i alla fall”.
Nä, och inte på andra ställen heller. Jag har läst jag vet inte hur många trådar på diverse gravidforum om hur allas tuttar växer så det knakar. Well, inte mina. De ligger minsann stadigt kvar på sin gamla vanliga storlek. Jeans och byxor åker i skamvrån till höger och vänster, men min bh-garderob är lika intakt som vanligt.

Fast jag ska kanske vara tacksam trots allt. Minis (och följdaktligen min mages) växande har börjat göra sig påmint i form av ryggot och trötta muskler, och jag antar att ännu fler växande kroppsdelar knappast mildrat de klassiska krämporna.
Dessutom, om jag haft bröst som svällt ikapp med magen hade troligen den här texten handlat om hur dyrt det är med bh:ar istället. Och jag vet inte om det varit så mycket mer intressant.

Ett inferno av vattenkammade välartikulerade säljare som sakta slukar oss med sina vinsthungrande huggtänder. Försvarslösa står vi där och låter oss slukas av slipade säljfraser och inställsamma butiksbiträden.
Mardrömmarna har skenat i alla möjliga riktningar, men det jag trodde skulle bli ett maraton av säljargument och fraser som “men är inte ert barn värt det bästa?” blev till slut en ganska trevlig och fullkomligt smärtfri upplevelse.

Efter tre kvart på nätet och Google-historyn fylld med sökord som “baby tillbehör”, “tester barnvagnar” och “barnsaker” kände vi oss redo att ta stora försäljartjuren vid hornen och möta den bistra verkligheten i barnvagnsaffären. Så på darriga ben tog vi oss upp för den (så klart) barnvagnsanpassade rampen in i affären för att premiärslukas av ljusrosa babyfiltar, bebisblå pottor och avancerade babygym (jodå, det finns).
Och där stod dom. Oändliga rader av svarta fyrhjuliga (luftpumpade!) vidunder som bara väntade på att tömma sparkontona hos försvarslösa förstagångsföräldrar som inte vet bättre. Teutonia. Brio. Emmaljunga. Den ena dyrare än den andra och vårt spontana plasam-tv-köp i förra veckan tedde sig plötsligt inte fullt så galet.

Men där, mitt i djungeln av luftpumpade däck och svindyra mjukliftar, stod den. Vagnen med den rimliga prislappen. Och när den huggtandsförsedda vattenkammade försäljaren i verkligheten visade sig vara en försynt 25-årig tjej i rosa kofta började hjärtklappningarna sakta att släppa.
Så efter att ha klarat eldprovet, tryckas in i ett Prius-bagageutrymme utan att repa lacken, var allt klart. Och det jag trodde skulle bli ett långdraget trauma där vi skulle få välja mellan att leva med utnämningen som världens sämsta föräldrar eller åka hem med tomma sparkonton, visade sig i slutänden vara över på femton ganska trevliga minuter.

Resultatet? Det blev en Knorr Nizza.

Den som inte har hört Vapnet och deras Kalla mig har antingen inte lyssnat på radio under sommaren eller inte lyssnat på något alls.
Och jomenvisst, även skönsjungande östersundare bloggar.

Whalande smörpopbrud. Dumförklarad dokustjärna. Och nu vita duken. För Jessica Simpson är inget heligt och nu är det The Dukes Of Hazzard, en remake av tv-serien från 70-talet med samma namn, som går ett tveksamt öde till mötes.

Jag vet inte vad som utspelade sig i Jay Chandrasekhars (bland annat skyldig till Arrested Development) hjärna när drog slutsatsen att det var en bra idé att låta Jessica Simpson få rollen som Daisy Duke.
Ja, hon är råsnygg och hon kan (faktiskt) sjunga. Men agera? Well… jag tvivlar. Och eftersom jag inte sett filmen själv, och troligen inte kommer att göra det heller, lämnar jag det odelade nöjet att sätta in nådastöten åt John Campea på The Movie Blog.

“..But what I want to talk about it Jessica Simpson’s performance in the film.

WHAT PERFORMANCE?!?! Folks, I can’t emphasize this enough… Jessica Simpson was SHIT (I think that is the first time in 2 years of Movie Blogging that I’ve every typed the word shit) in this movie. And when I say “Shit”, I don’t mean it in some positive new hip lingo kind of way. I mean she SUCKED in this movie. Her “accent” shock all over the place and was pathetic, her lines were delivered so stiff that Viagara could learn a few things from her and her lack of any acting talent whatsoever was so glaringly clear that even in scenes where you could tell the director told her to just “stand there and jiggle your tities” she looked more like she belonged in one of those late night 1-976 sex phone commercials than in a major motion picture…”

Inspirerad av ryktena om en fjärde film i trilogin vaknade mitt gamla Evil Dead-intresse till liv, så för några dagar sedan tog jag mig samman och gjorde en beställning. Och igår kom den äntligen. Samlingsboxen med alla tre Evil Dead-filmerna samt en skiva med extramaterial.

Jag ska erkänna att det är länge sedan jag såg Sam Raimis trilogi om hur Ash och hans college-polare väcker något övernaturligt till liv i en övergiven stuga långt ute i skogen.
Under alla år sedan jag såg filmerna har jag bestämt hävdat att Evil Dead, den första filmen, är bland det läskigaste jag har sett.
Well, för att rädda det lilla anseende jag har kvar när det gäller skräckisar… Jag tar tillbaka det. Jag vet inte om det beror på att det troligen gått 15 år sedan jag såg filmen senast och kraven på specialeffekter har vässats något, eller om det beror på att jag är 30 år nu och inte en stissig 15-årig tonårsbrud. Men inte ens mina extremt lättspsykade fanska nerver hade någon större utmaninge med att ta sig igenom natten i stugen.
Faktum är att jag satt mest och smågravade åt halvkassa gummimasker, sunkiga “animeringar” och hysteriskt roliga effekter i modellera och något som såg ut som ostkaka.

Men det är fortfarande en kultfilm och Sam Raimi och Bruce Campbell (Ash) står fortfarande högt på min beundrarlista inom skräckgenren.
Dessutom är extramaterialet lika omfattande som självaste biblen. Till samtliga filmer finns kommentarer där Sam Raimi, Robert Tapert, Bruce Campbell med flera kommenterar filmerna. Bortklippta scener, intervjuer, easter eggs… You name it. Det ska ses!

Men först ska jag plöja de återstående (och bästa) filmerna i trilogin - Evil Dead 2: Dead by Dawn och Army of Darkness: Evil Dead 3. Det är då det blir riktigt roligt.

Någonsin hittat ett par hundringar på stan som du utan dåligt samvete kan trycka ner i plånkan och betrakta som dina? Tänkte väl det. Men tack vare geniala TittaVaJaHitta.se kan drömmen om skatten bli sann.

Konceptet är enkelt. Någon gömmer pengar på stan (Stockholm, Göteborg eller Malmö) och ger sedan ledtrådar till var pengarna finns. Inga jättesummor, men det är kul att knäcka nötter och när belöningen dessutom betyder ett ekonomiskt plus är det en win-win.

Ses på stan - Först till kvarn!

(länk via Liffers blog)