En av guldklimparna i Fredrik Lindströms skämtskafferi handlar om mer eller mindre lyckade ordval. Som läspa. Hur resonerar man i valet av ett sådant ord för att beskriva läspning. För visst luktar det lite lyteskomik.
“Jag kan inte säga ‘th’, jag läthpar”.
“Vadå inte kan säga ‘th’? Det är ju för f-n det enda du säger”
Eller dyslexi. Hur genomtänkt är det att ge dyslektiker ett ord som inte ens människor utan stavningsissues kan stava rätt.
Men eftersom jag är en ganska elak person så garvar jag lika mycket var gång Fredrik raljerar över läthpningar och dyskleksi.

Och därför skrattade jag även gott när jag sprang över Hippopotomonstrosesquippedaliophobia. Ett nätt litet ord som betyder rädsla för… just det… långa ord.
“Och vad är ditt problem?”
“Jo, du förstår…. jag lider av Hippo…. Hipp…. Hi…”

36 bokstäver som är helt omöjliga att uttala sammanhängande. Om inte det är galjhumor…

Hippopotomonstrosesquippedaliophobia.
Hur kommer man ens på ett sånt ord? Drar 30 slumpmässiga bokstäver (’phobia’ får man väl nästan anse som självklart) ur lunchrummets Alfapet och bestämmer att det blir en finfin beskrivning för personer som är livrädda för… långa ord. Fobi eller inte. Det ordet skrämmer ju skiten ur vem som helst!

Fobier är väl inte alltid så roliga, min bröllopsresa i Sydostasien bestod till 65% av att hålla utkik efter stora spindlar. Men det här… det är humor.

Läs mer på Wiktionary.org.

Uuuuh, jag orkar inte. Orkar inte blogga. Orkar inte städa. Orkar inte göra särskilt mycket just nu förutom att jobba.
Jag orkade inte ens hänga med hem till två kompisar som flyttat ihop i lördags. Och hur jobbigt är det? Resa sig ur fåtöljen, ta på sig lite anständiga kläder och gå de 100 metrarna till deras nya fina lya.
Men bara tanken på alla de där stegen framkallade både andnöd och klimakteriesvettningar. Så kvällen innebar istället en repris av Sagan om de två tornen medan Niklas stack iväg till flyttkalaset. Hans andra event den kvällen. Tur att någon i familjen håller fanan högt.

Om det är vanlig höstttrötthet eller om det är Mini som börjat suga musten ur mig helt har jag ingen aning om. Men trött är jag. Trött.

31 dagar kvar…

När en recension har rubriken “Som kärlek” läser man den. Så är det bara.
Och när det dessutom handlar om Suburban Kids With Biblical Names första fullängdare “#3″ är det omöjligt att inte släppa jobbet för ett par minuter och plöja igenom Carolina Setterwalls recension på dagensskiva.com.
…
Efter sista raden känns det ganska självklart - detta är en sån där måste ha-skiva. För när en recension av Suburban Kids With Biblical Names avslutas med orden “För nu jävlar ska jag älska, jag ska älska som ingen morgondag finns i sikte!” är ett skivköp lika självklart som amen i kyrkan.

Som blivande mamma (uuh, jag gillar hur det där låter… jag säger det igen!) Som blivande mamma har min selektiva varseblivning börjat lämna konsertaffischer och snygga kläder i skyltfönstren (dom passar mig inte ändå…) och istället fokusera på tultande småbarn, små rosapluffsiga ansikten och snygga citychica barnvagnar. En helt ny värld har under höstan rullats upp framför mina ögon. På både gott och ont…

Lunchrusningen hade nästan börjat ebba ut på Brunnsparken mitt i Göteborg och jag var på väg tillbaka till kontoret. Mitt på gångbanan hade två mammor med tillhörande barnvagnar stannat till. Den ena mamman böjer sig ner framför vagnen för att försöka stoppa något, troligen en napp, i munnen på sitt cirka ettåriga barn som gnälligt envisades med att vända bort huvudet. Om och om igen. Och när jag kom närmare förstod jag varför.
Mamman håller en cigg i samma j-a hand som nappen som hon försöker trycka upp i ansiktet på den stackars passivt rökande ungen. Klart som f-n att han/hon vände bort huvudet.

Jag tycker rökare är ganska puckade och kan inte för mitt liv förstå hur man kan stoppa något i munnen som
1. Är livsfarligt
2. Kostar svinmycket (och inte nödvändigt bara i pengar mätt)
3. Luktar för jävligt
4. Utsätter alla andra i omgivningen för fara

Men hur man kan utsätta sitt barn för cigarettrök med allt vad det innebär… ungefär där ger jag upp. Jag förstår helt enkelt inte…

Hej, det är jag. The Hunctummy från Göteborg.
De senaste dagarna har någonting nytt hänt. Det som tidigare var en klotrund spegelblank kalaskula har nu förvandlats till en osymmetrisk amöbaboll med en formbarhet som skulle göra Barbapappa grön av avund. Den perfekt runda ytan har börjat leva sitt alldeles egna liv och är sig inte lik från den ena minuten till den andra.
På högra sidan kan man både se och känna en gump sticka ut då och då. På vänstra sidan gör sig små bebisfötter regelbundna rymningsförsök. Och ibland sticker gudvetvad ut strax under revbenen.
Som socker på moset är magen stor nu. Skitstor. Jag kan inte andas. Jag kan inte resa mig ur fåtöljen hemma utan att frusta som en ardenner. Och jag kan inte få på mig några kläder längre. Det var närmast en religiös upplevelse när jag imorse upptäckte en munktröja som jag faktiskt fortfarande kan stänga. Men blixtlåset hatar mig. Innerligt. Och tröjan kommer aldrig att bli sig själv igen.

38 dagar kvar…

Jag lär inte vara den enda som ser fram emot premiären av megahypade skräckisen Wolf Creek där tre ungdomar på resa i den australiska ödemarken råkar riktigt illa ut när de träffar en man från trakten.
Vissa jämför den med The Blair Witch Project. Me like eftersom jag föll som en fura för skogsmulle-filmen som får mig att lipa av skräck var gång jag ser den.

Men vi får troligen vänta något för att se om Wolf Creek verkligen lever upp till hypen. För det ser ut som om premiären skjuts upp på grund av en rättegång, rapporterar The Movie Blog.
Filmens handling har paralleller med en riktig händelse 2001 då den 28-årige engelske backpackern Peter Falconio försvann spårlöst. Kroppen har aldrig återfunnits, men idag börjar rättegången mot Bradley Murdoch som är misstänkt för mordet. Och advokaterna ser inte med helt blida ögon på att den juridiska processen sammanfaller med premiären av en film där backpackers kidnappas och mördas. Go figure…

Det känns inte alls lika angeläget längre. James Bond är helt enkelt inte vad han har varit. 60- och 70-talens glansdagar när Bond… James Bond var “the Man, the Myth, the Legend” är över och de senaste 20 åren har Bond-filmerna bara blivit mer och mer ointressanta.

Men Bond är alltid Bond. Så spekulationerna över vem som tar över efter Pierce Brosnan har gått varma. Och nu är det bestämt. Det blir Daniel Craig som ärver Martini-glaset, hoppar i (eller kanske snarare ur?) smokingen och tar över brudarna.

Nästa Bond-äventyr är redan på gång och det är idel överraskingar och oväntade Bond-ingredienser!
1. Namnet: Casino Royale
2. Skurken: just det… rysk spion.
3. Handlingen: Bond måste stoppa den onde ryssen från att vinna en massa pengar på kort för att förhindra en katastrof.

Kortspelet? No-Limit Texas Holdem! Vad trodde du?

Gäsp.

Jodå, det blir Zozo som tävlar mot italienska djupa draman och franska heta kärleks-diton i 2006 års upplaga av Oscar.
Det är väl ingen direkt nyhet längre, men jag lyckades inte snappa upp det förrän Guardian uppmärksammar det nu. Så mycket för det filmintresset.

Nomineringarna offentliggörs den 31 januari och själva Oscar-spektaklet går av stapeln den 5 mars.

Det var länge sedan jag hade med Försäkringskassan att göra. Tack gode gud för det.

Att det skulle ta tid att få allt kring föräldrapenningen på plats var jag beredd på. Men när jag fortfarande inte hade fått hem varken blanketter eller information fyra veckor efter det att jag skickat in moderskapsintyget började jag ana oråd. Så jag ringde. Och det ångrar jag nästan nu.

Efter att ha pratat med en maskinröst som upplyste mig om att jag kunde trycka 1:a för självbetjäning, 2:a för kundtjänst och 3:a för att komma till telefonist (vad är skillnaden på kundtjänst och telefonist??), suttit och väntat i ett par minuter på att någon skulle svara i andra änden och blivit runtkopplad ett par tre gånger fick jag till slut prata med någon kvinna på Masthuggets Försäkringskassa.

Slutet gott, allting… inteettduggjävlagott.

Jag fick snabbt veta att jag ringde väldigt olägligt. För efter att ha oj:at sig fram och tillbaka några gånger och sedan varit knäpptyst i cirka en minut, förklarade hon att jag ringde mitt i ett annat (!) ärende hon höll på med. Ja, hur kunde jag.

Efter ett tag hade hon dock sansat sig så att hon orkade med att fråga varför jag ringde.
Nu i efterhand undrar jag varför hon bemödade sig med att ens fråga…

Jag: Jo, jag skickade in mitt moderskapsintyg för ungefär fyra veckor sedan men har inte hört något från er sedan dess. När kommer blanketterna man ska fylla i?
(lång tystnad)
Försäkringskassekvinnan: Har du skickat in ett moderskapsintyg?
Jag: Ja.
Försäkringskassekvinnan: Hur länge sedan är det du gjorde det?
Jag: Ungefär fyra veckor sedan.
Försäkringskassekvinnan: Vi har inte fått in någon registrering på detta. Det där kan ta lång tid.
Jag: Hur lång tid då?
Försäkringskassekvinnan: Det vet jag inte. Vi handlägger ju inte bara ett ärende här vet du.
(åh, fan)
Jag: Men ni måste ju kunna säga ungefär hur lång tid sådana här ärenden brukar ta.
Försäkringskassekvinnan: Jaaa…. ett par månader kanske. Och sedan ska du skicka in ett anställningsintyg med din ansökan och då får man räkna med ytterligare tid.
Jag: Hur lång tid då?
Försäkringskassekvinnan: Det kan jag inte svara på.
Jag (ganska irriterad): Men på ett ungefär.
Försäkringskassekvinnan: Tre veckor kanske.
Jag: Så från det att ni har registrerat mitt moderskapsintyg och jag skickat in anmälan tar det ungefär tre veckor till allt är klart?
Försäkringskassekvinnan: Jaaa…. eller fyra veckor.
(jag biter mig i läppen, hårt)
Jag: Kan jag skicka in mitt anställningsintyg redan nu, så ni har det och sparar tid.
Försäkringskassekvinnan: Nej, det går inte.
Jag: Kan jag få någon status på mitt intyg då, så jag vet hur långt det kommit?
Försäkringskassekvinnan: Nä, det går inte.
Jag: Kan jag få numret till inläsningscentralen där dom registrerar det här?
Försäkringskassekvinnan: Nej, dom kan man inte ringa och prata med.
Jag: Nähä… när tycker du att jag ska återkomma till er då igen om jag inte hör något?
Försäkringskassekvinnan: Ja, när du tycker att det har gått för lång tid.
Jag: Det tycker jag nu. Det är därför jag ringer.
Försäkringskassekvinnan: Då får du ringa igen.

Här gav jag upp och la på luren, för det var ingen idé att försöka få någon som helst hjälp från Försäkringskassekvinnan. Men så ringde jag ju mitt i ett av hennes andra ärenden. Denna bottenlösa fräckhet! Den borde straffas med… med… med ett samtal med en imkompetent tjänstekvinna på Försäkringskassan.

Hollywood tröttnar aldrig på att sparka liv i gamla skräckisar. Med blandat resultat (The Amityville Horror, anyone?!).

Nästa film på tur att få en ansiktslyftning är The Omen, filmen som måste ha boostat försäljningen av kondomer till oanade höjder. Resultatet är planerat att gå upp 2006 och går under det fantasifulla namnet The Omen 666 .

Men det riktigt intressanta är ryktet om att skräckisikonen Mia Farrow är tillbaka i genren och castad till återupplivandet av Damien, killen som gav begreppet satunge en helt ny innebörd.

Mia Farrow kommer förvisso aldrig att göra något i klass med Rosemary’s Baby igen, men hon banar helt klart väg för en intressant remake.

To be continued…