Bosse finns inte mer. Världens sötaste lilla katt dog igår.
Även om han inte var min grät jag när jag fick höra om olyckan där Bosse hade råkat välta ut en termometer och troligen fått i sig delar av innehållet som han sedan avled av. Söta lilla katt, varför skulle du slicka i dig det där giftiga. Du var inte ens två år gammal.

Vi älskar våra djur, men det är åt helvete när dom lämnar oss…

Jag växte upp med dom, Dixon och Mischa. Två labradorer som var lika självklara som mamma och pappa. Men nio år gammal fick jag uppleva att inget varar för evigt. Inte ens två självklara labradorer.
Det var i bilen på väg hem från fritids och jag minns exakt var vi var när pappa sa att Dixon inte fanns hos oss mer. Nio år gammal och naivt omedveten om att den där dagen när allt tar slut faktiskt kommer förr eller senare, trodde jag inte på pappa. Han ljög bara. Dixon skulle ju finnas där för alltid.
Men när vi kom hem möttes vi bara av Mischa. Dixon var borta. Och jag grät floder.

Det var mitt första möte med döden och första gången jag fick erfara att djur, hur självklara de än känns, faktiskt inte finns där för alltid.
Idag har jag fått ta farväl av både hundar, katter och hästar men jag lär mig aldrig. Det är lika jävligt var gång det händer och inte ens nu, 21 år senare, har jag lärt mig acceptera att inget varar för evigt. Inte ens självklara labradorer.

Dagens översättning kommer från Ricki Lake (jepp, det är sådana kvalleprogram man ser på och sådana här kvalleinlägg man skriver när man är mammaledig).
Originalcitatet i samband med en tävling: “It seems like we have a tie”
Översättningen: “Det verkar som om vi har en slips”

Vad säger man. Världsklass.

Den 4 december förändrades allt på några timmar. Från att ha varit “bara” gravid till det här:

Kläder
Då: Rena gravidkläder.
Nu: Mjölk- och kräkfläckiga gravidkläder (nä, man kommer inte i sina vanliga kläder bara för att man tagit sig förbi förlossningen).

Shopping
Då: Kläder, filmer, inredning. Och kläder.
Nu: Blöjor, nappar, babyolja. Och blöjor.

Natten
Då: ZZZzzzzz.
Nu: Matning, rapning, matning och bortglömda repriser av Baywatch och A-Team.

Söndagsfrukost
Då: Mumsiga nyinhandlade frallor och oändliga avsnitt av Seinfeld.
Nu: Micrat bröd och kallnat kaffe som äts i skift.

Tjejfikan
Då: Jobbsnack, filmdiskussioner och shopping.
Nu: “Han har väger över 4 kg nu!” “Ni skulle se hur mycket han bajsade häromdagen!” “Hur många gånger per dag bajsar era?” “Vilket blöjmärke kör ni med nu?”

Bajs
Då: Fullkomligt ointressant. Förutom när man lekte bajsleken.
Nu: Största samtalsämnet hemma. “Hur många gånger har han bajsat idag?” “Hur såg det ut?” “När bajsade han senast?” “Har du bajsat? Duuuutti kille!”
Bajs har aldrig varit mer intressant. Och bajsleken regerar fortfarande.

Bio
Då: Ofta och mycket. Premiärer, blockbusters och cinematekets klassiker.
Nu: Vahetteresadu?

TV
Då: Kvalitetsserier och nyheter ett par timmar på kvällarna.
Nu: Ååååh, hur ska det går för Hope och Bo i Days Of Our Lives??

Kärlek
Då: Niklas.
Nu: Niklas och Albin!