Jag skickade precis ett sms till Niklas med texten “Han har bajsat nu!”.
Det var dagens höjdpunkt när Albin lugnade mina franska mammanerver och bajsade för första gången på tre dagar. Jag hade precis grävt fram numret till barnavårdscentralen ‘just in case’ när den välbekanta lilaröda nyansen började stiga i ansiktet på honom. Snabbt in till skötbordet och… jodå.
Fem minuter senare sitter jag och sms:ar till Niklas. Sprudlande glad över lite bebisbajs.

För ett par år sedan gick jag på journalisthögskolan, jobbade som DJ på en nattklubb i stan och åkte till Hultsfredsfestivalen för att jobba som scenvakt på somrarna.
Idag sitter jag här och sms:ar om bajs. Är det kört nu? Är det så här livet kommer att vara?
Missförstå mig inte. Jag älskar livet som mamma och Albin är det finaste som finns (ledsen Niklas, du är omsprungen för länge sedan). Men om jag jämför mig själv. Då och nu. Då är det inte utan att jag saknar delar av det där andra livet. Livet som innebar drinkar en fredagkväll istället för veckofinalen i Let’s Dance. Livet där 90 procent av restaurangbesöket spenderades med att titta Niklas djupt i ögonen istället för ner i sovkorgen för att se så Albin inte vaknar. Livet där jag kämpade med att kanske gå ner två kilo “just for the fun of it” istället för “går jag inte ner tio kilo de närmsta tre månaderna tar jag livet av mig!”. Livet där man inte skickar sms om bajs.
Men så vänder jag blicken åt vänster och ser vår vackra son ligga bredvid mig i soffan och sova sådär urgulligt som bara han kan göra. Då känns fredagsdrinkar och festivalbesök fullkomligt ointressanta och det känns faktiskt helt okej att ett bajs-sms blir dagens höjdpunkt.

Original-Albin har gömt sig. Kan du hitta honom?