… du går runt med endast ett rakat ben. Du hann inte ta det andra i duschen för ungen fick upp locket på schampo-flaskan som han fått tag på och påbörjade ett oralt såpbubbelinferno innan du fick tag på flaskan igen.
… du står omedvetet och vaggar fram och tillbaka med kundvagnen och försöker få matvarorna att somna när du är och storhandlar.
… du reagerar som du precis hört en redogörelse för Einsteins relativitetsteori när en kompis pratar om Steven Spielbergs senaste film som just gått upp på bio.
… du mosar tankspritt ihop den svindyra färskpastan från lyxrestaurangen nere på hörnet till en lättuggad sörja innan du samtidigt som du gör flygplansljud stoppar den i munnen - på din man.
… du kommer på dig med att läsa den engelska deckaren högt för din partner på kvällen, gärna med betoning på eventuella rim
… du börjar bete dig konstigt på jobbet. “Välkomna till dagens kundlekis allihopa!” (petar kunden retsamt i magen) “Innan vi börjelörjar, vill ni ha lite kaffelaffe?” (gör rörelserna till Imse Vimse Spindel i ansiktet på kunden och kollegorna) “Neeeheeee, men kanske rulla rulla liten bulle eller baka baka liten kaka då?” (försöker kittla kunden i sidan) “Inte det. Men då sätter vi väl igång då” (tar fram papper och färgkritor och börjar måla en sol).

På den blixtrande vita tallriken ligger barnmat i regnbågens alla färger snyggt utklickade i en geometriskt fulländad cirkel. En gräsgrön hemlagad klick för broccolin. En gyllengul hemlagad klick potatispurén. En klarorange hemlagad klick för morotspurén. Och en stor fräsh vit hemlagad klick med fisk.
Bredvid den ätbara puréperfektionen sitter en leende (och jävligt snygg) mamma och matar in sked efter sked med den äckligt fräsha broccolin i munnen på en stillasittande (!) snällt gapande bebis med ren (!) tröja.
Eller inte…
På tallriken ligger gulbrun inte alls hemlagad klegga som enligt tillverkaren (den snygga barnmatslagande mamman har här ersatts av en barnmatsfabrik) ska vara “Kallopspuré”. Den fulländade cirkeln har ersatts av en amöbaformad klick som förtvivlat klarmar sig fast vid tallrikens kanter för att inte välla över och landa på bordet. Förgäves eftersom bebisen, som förvisso gapar ganska stort men inte sitter särskilt still, vilt viftar med vad som tycks vara åtta armar. Bredvid viftandet sitter en frenetiskt duckande mamma (som inte är ett dugg snygg) där det avspända leendet har bytts ut mot någon form av ansträngd grimas eftersom det gör ganska ont när hon vid varje duckning smäller huvudet i bordskanten. Vilket för övrigt bebisen tycker är vansinnigt kul.
Men det där bläckfiskeviftandet och bordsdunkandet är en helt annan historia, poängen här är att maten inte är ett dugg hemlagad. Faktum är att den är så färdigköpt att inte ens korvmojjen nere på hörnan levererar mer icke-hemlagat käk. Och det har den frenetiskt duckande mamman ganska dåligt samvete för. Jag vet, hon är nämligen jag.
När bebisen börjar närma sig 4 månaders ålder är det dags för smakportionsinformation på barnavårdcentralen vilket innebär en 15 minuter lång informationsfilm, producerad ungefär samtida med att Gud uppfann bebisen. Där får man av en såååådaaandäääär lååååångsaaamt peeeeedagoooogiiiisk röööööst lära sig hur man både kokar och mosar potatis samt se ovan nämnda snygga mamma och samarbetsvilliga bebis inta harmoniska måltider tillsammans.
Lätt som en plätt, tänte jag när vi gick hem efter den egentligen inte särskilt givande informationsfilmen. Här ska lagas barnmat! Albin ska minsann inte växa upp på sådana där färdigprodukter. Nej, hemlagat och gediket ska det vara.
När Albin hade ätit burkmat i en sisådär tre fyra veckor tänkte vi att det nog var dags att ta tag i det där purélagandet så vi köpte hem lite broccoli och ett blomkålshuvud. Nu jävlar skulle vi bli sådana där duktiga föräldrar som lagar världens godaste hemlagade mat åt vårt barn. Fick vi bara till det skulle ju resten, det vill säga den snällt gapande bebisen och min snygghetsfaktor, komma av bara farten.
Ett broccolikok senare hade vi inte bara fyllt upp frysens samtliga istärningskuber i perfekta små portioner inför kommande matstunder, vi hade även fyllt en tallrik med något som åtminstone med lite fantasi skulle kunna liknas vid en cirkel av klickar med broccoli- och blomkålspuré. Mumma! Vilken tur vår son har som har så duktiga matlagande föräldrar!
Sekunden senare såg köksväggen ut som om vi sprutmålat den med säsongens gröna färg och framför oss hade den förväntansfullt gapande bebisen förvandlats till en hulkande ynkling med en blick som sade “Mamma… pappa… varför försöker ni döda mig?”. Eftersom vi inte hade något bra svar på den frågan lade vi ganska snart ner försöken med den hemlagade purén och resignerade inför faktumet att vår son föredrar Semper framför mamma och pappa. Åtminstone när det gäller mat.
Istärningskuberna? Dom är numera fyllda med is till lördagsdrinken… som kommer ganska väl till pass efter lunchens närkontakt med bordskanten.

- Vad tycker du om att det dör ett barn var tredje sekund? sa hon och spände anklagande ögonen i mig, som om jag solo var roten till allt ont i världen.

Vad svarar man på en sådan fråga? “Det är bara bra, det finns så många barn”? Jag vet inte vilket svar tjejen från hjälporganisationen väntade sig, troligen inget alls eftersom det bara var en samtalsöppnare och en potentiell väg till mitt kontonummer. En slags välgörenhetesorganisationernas motsvarighet på “Har inte jag sett dig förut?”. Hiva iväg en oneliner och vips har man inlett vad som åtminstone kan bli en början till ett samtal (läs: början till en kontotransaktion).
Just det här samtalet fortsatte med att jag konstaterade det självklara att det så klart är väldigt tragiskt, men att vi redan är medlemmar både i Unicef och Rädda Barnen och att det faktiskt får räcka. När hon plockade fram Bambi-ögonen och tittade oförstående på mig tog jag på mig den pedagogiska hatten och förklarade vad jag menade.
- Ja, för du vill ju i slutändan ha pengar. Eller hur?
Det varken förnekade eller erkände hon utan fortsatte med ett oskyldigt (fortfarande uppbackat av Bambi-ögonen)
- Men prata kan man ju alltid göra, det kostar ju inget
Ett par liknande repliker fram och tillbaka senare hade jag lyckats ta mig förbi och flytt från Bambi som vid det här laget säkert tyckte att jag var jordens största idiot. Må så vara, men det finns en orsak att jag springer så fort någon med en stor vit pärm i näven försöker stoppa mig på stan.
De senaste månaderna har hjälporganisationerna i Göteborg gått fullkomlig bärsärkargång på stan. Dom är ö v e r a l l t. Jag har ägnat oändliga lunchraster åt att kasta mig fram i slalom mellan Naturskyddsföreningens vitklädda och Rädda barnens rödklädda (ofta ganska snygga) ungdomar. 20-åriga tjejer med sockersöta leenden och unga killar med stora valpögon. Jag har lärt mig den hårda vägen att skenet bedrar, för ger du dem en blick har de knipsat av dig huvudet innan du hunnit tänka “upps”.
Det enda som hjälper är total ignorans, fästa blicken någonstans långt bort, se väldigt upptagen ut (alternativt sur, det funkar också) och pinna på som om det brann i baken.
Det kan låta hårt, för bitska 20-åringar eller inte, det handlar ändå om ett viktigt arbete för en viktig organisation. Oavsett om det gäller Rädda barnen, Naturskyddsföreningen eller Barnfonden. Deras arbete betyder massor och dom är beroende av bidragsgivare, det inser till och med en sniken snålis som jag (fast glöm inte… Unicef och Rädda Barnen). Så nej, det känns inte jättebra att sitta här på min feta “rika” välmående röv och klaga på organisationer som gör världen lite bättre. Men jag gillar inte sättet de raggar medlemmar på. Jag gillar inte att de står och drar mig TV Shop-igt i jackan när jag har en kvart på mig att handla min lunch, äta den och köra slalom tillbaka till kontoret innan det är dags att gå in i nästa kundmöte. Jag gillar inte att enda sättet att komma ur det där samtalet är att skriva på en fullmakt in till sparkontot. Och jag gillar inte att annars viktiga och ovärderliga organisationer bygger upp ett dåligt rykte genom att agera dammsugsförsäljare på stan.
Det är inte jag som är en stor snål sur skit , för det är jag inte (faktiskt). Men jag ser dagligen hur människor springer perfekta små slalomsvängar förbi pärmarna, en ytterst målmedveten väg som avslöjar att de har zickzackat fram genom dammsugsförsäljarna mer än en gång medan de slänger iväg irriterade kommentarer som “Jag har redan pratat med er”.
För att svara på frågan i början. Ja, det är för jävligt att det dör ett barn var tredje sekund och det är så klart heller inte ett dugg okej att jordens skogar håller på att försvinna. Men dammsugartekniken kan inte vara det bästa sättet att ragga medlemmar på. Det måste finnas en effektivare väg till medlemmarna och pengarna som både organisationerna, skogarna och världens barn tjänar på.

Tips och idéer skickas till:
Rädda Barnen: info@rb.se
Naturskyddsföreningen: info@snf.se
Barnfonden: office@barnfonden.se
Greenpeace: info@nordic.greenpeace.org

Det finns två typer av mammor. Eller ja… det finns så klart en massa olika mammatyper (långa, korta, smala, tjocka, glada, sura, trötta, pigg… trötta och så vidare). Men för att det ska funka i mitt resonemang här så säger vi att det finns två typer. Dom som lever sitt mammaliv för stunden och låter barnens liv tuffa på utan några större utsvävningar. Och så dom som sparar, dokumenterar och sparar. Allt.
Jag hör till den senare kategorin. Jag sparar på allt som går att sparas på från Albins uppväxt, plus lite av det man egentligen inte kan spara. Kläder. Leksaker. De där ögonblicken. Utvecklingssteg. Det får inte flyga förbi en enda sekund utan att den bevaras för framtida tårögda minnesstunder, stunder som Albin troligen kommer att delta i inte helt utan protester.
Helst av allt skulle jag vilja lägga hela Albins uppväxt i en liten burk med sådana där lufthål i locket som man gjorde till sin myrkoloni när man var liten. Men med tanke på hur framgångsrika myrexperimenten var (må myrorna vila i frid) är det nog lika bra att min idé om att lägga mitt barns uppväxt i en liknande anordning inte är genomförbart i verkligheten. Så jag kompenserar på andra sätt.
Som alla andra föräldrar filmar och fotar vi Albin i alla möjliga (och omöjliga) scenarier. Första smakportionen. Första tanden. Första bilturen. Första allt…
Men där de flesta andra föräldrar för länge sedan har plockat ner kameran och satt pyttipannan på värmning, där står jag fortfarande och stirrar stint genom sökaren. Och jag saknar förmågan att veta när gränsen (för länge sedan) gått för när något faktiskt inte är särskilt intressant att dokumentera. Jag har till exempel filmat Albin när han har en gul giraffpyjamas på sig för första gången. Han ligger och jollrar lite medan speakerrösten (undertecknad) stolt deklarerar att det minsann är första gången han har på sig just den pyjamasen. Just då kändes det som ett jätteintressant, stort och viktigt ögonblick att dokumentera. Nu känns det mest… onödigt. Och ganska pinsamt.
Jag har heller inte förmågan att ta två eller möjligen tre kort när det ska fotas. Nä. Jag träder in i någon mammafierad paparazziroll och ligger på golvet och ålar som en annan smygskytt för att få bästa vinkeln och det ryker ur den stackars kameran som får slita för livet. I mitten av allt sitter Albin och tittar frågande på sin skogstokiga morsa.
“Mamma, får jag komma upp ur tvättkorgen nu?”
“Vänta lite älskling, mamma ska bara ta ett par kort till…” Klick. Klick. Klick. Klick. Klick. Klick…
Sedan har vi dagboken. Eftersom jag är en sådan fantastiskt suvrän mamma skriver jag dagbok åt min älskade son. Ja, det måste ju betyda att jag är en alldeles förträfflig mamma. Och som socker på moset skriver jag i du-form för att det ska bli sådär extra personligt.
Min inte ett dugg verklighetsfrämmande vision är att jag där ska dokumentera var dag i hans liv. Varje kväll ska jag sätta mig ner och ägna åtminstone en kvart åt att skriva ner vad som hänt under dagen och vilka otroliga framsteg vi gjort sedan dagen innan. Det känns ganska överflödigt att påpeka att det inte blir en kvart varje kväll, det blir inte ens varannan kväll. Med tanke på bristen av den beröämds s.k “egentiden” en småbarnsförälder lider av borde jag vara tokigt nöjd om jag får till det en gång i veckan.
Men är jag nöjd med att åtminstone regelbundet skriva ner några rader om större händelser som första tanden eller smakisen? Tänker jag att en vettig nivå av dokumentation kanske trots allt är bäst och att det finns gränser för vad vi om ett gäng år faktiskt kommer att orka plöja igenom? Skulle. Inte. Tro. Det. Istället har jag ågren var kväll jag släcker lampan och inte har skrivit något om den fantastiskt spännande dagen vi varit med om som ju trots allt inkluderade en promenad, ett par mellanmål och tre tupplurar. Jag somnar till tvångstankar om hur hela Albins uppväxt kommer att rusa raka vägen in i glömska och lovar dyrt och heligt att nästa kväll ska jag minsann skriva uppsats som kompensation. Ja, jag inser att det är på gränsen till överdrivet. Okej, över gränsen då.
Dokumentationen må väl vara hänt, den tar ju trots allt inte så stor plats. Till skillnad från prylsamlandet…
De flesta småbarnsföräldrar vet hur mycket skit man samlar på sig under åren höll jag på att säga… men under månaderna är det i vårt fall (Albin har trots allt ett par månader kvar till han passerar ett år). Men det spelar ingen roll. För på ett par månader hinner astronomiskt stora högar av leksaker, kläder och annat junk som en mamma som bor alldeles för nära alldeles för många barnbutiker hinner samla på sig.
Men det enda rätta hade varit att regelbundet gå igenom allt och sortera ut det som inte känns så intressant att spara alternativt det vi faktiskt inte kommer att ha någon nytta av framöver. Det enda som kommer att ske i den här familjen är att mängden lagerutrymmen kommer få ge vika för en okontrollerbart växande mängd med saker som “kan vara roliga för Albin att ha kvar som vuxen”. Det betyder på mammaspråk - saker mamma inte klarar att separera ifrån. Detta innebär att vi nu bland annat har har tre spjälsängsskydd, tre babymobiler (två lyckades faktiskt Niklas att slänga innan jag hann göra något), två babygym, en oanvänd bärsele, en nästintill oanvänd babysitter samt ett oräkneligt antal urvuxna bodies som hotar att ta över lägenheten.
Kommer Albin någonsin att bry sig om den där bodyn med orden “Cool baby” på? Kommer han som vuxen att tänka “Vilken tur att morsan sparade den här kaninmobilen!” Troligen inte, det inser till och med jag, men det känns ändå bra att spara allt. Just in case.

Det finns fler exempel på mitt dokumentationsmissbruk, men det får vi ta nån annan gång för nu måste jag gå och skriva i Albins dagbok. Vi har ju trots allt både promenerat och fikat idag.

Mamma, får jag komma ur tvättkorgen nu?

Dagens… nä… sommarens garv:
Family Guy: Osama Bin Laden (wmp)

Engelskans svåraste tungvrickare sägs vara “Sixth sick sheik’s sixth sheep’s sick”

Prova. Jag klarar inte ens en gång.

Eftersom jag så sällan hinner (läs orkar) skiva något vettigt här (som om det någonsin har hänt tidigare) så har jag infört en liten nyhet, bara för att hålla igång liksom.
Deeva presenterar - dagens onödigt vetande!

Visste du att myror alltid ramlar på höger sida när de är berusade.