Jag – en dokumentationsjunkie

Skrevs den | juli 15, 2006 | 4 kommentarer

Det finns två typer av mammor. Eller ja… det finns så klart en massa olika mammatyper (långa, korta, smala, tjocka, glada, sura, trötta, pigg… trötta och så vidare). Men för att det ska funka i mitt resonemang här så säger vi att det finns två typer. Dom som lever sitt mammaliv för stunden och låter barnens liv tuffa på utan några större utsvävningar. Och så dom som sparar, dokumenterar och sparar. Allt.
Jag hör till den senare kategorin. Jag sparar på allt som går att sparas på från Albins uppväxt, plus lite av det man egentligen inte kan spara. Kläder. Leksaker. De där ögonblicken. Utvecklingssteg. Det får inte flyga förbi en enda sekund utan att den bevaras för framtida tårögda minnesstunder, stunder som Albin troligen kommer att delta i inte helt utan protester.
Helst av allt skulle jag vilja lägga hela Albins uppväxt i en liten burk med sådana där lufthål i locket som man gjorde till sin myrkoloni när man var liten. Men med tanke på hur framgångsrika myrexperimenten var (må myrorna vila i frid) är det nog lika bra att min idé om att lägga mitt barns uppväxt i en liknande anordning inte är genomförbart i verkligheten. Så jag kompenserar på andra sätt.
Som alla andra föräldrar filmar och fotar vi Albin i alla möjliga (och omöjliga) scenarier. Första smakportionen. Första tanden. Första bilturen. Första allt…
Men där de flesta andra föräldrar för länge sedan har plockat ner kameran och satt pyttipannan på värmning, där står jag fortfarande och stirrar stint genom sökaren. Och jag saknar förmågan att veta när gränsen (för länge sedan) gått för när något faktiskt inte är särskilt intressant att dokumentera. Jag har till exempel filmat Albin när han har en gul giraffpyjamas på sig för första gången. Han ligger och jollrar lite medan speakerrösten (undertecknad) stolt deklarerar att det minsann är första gången han har på sig just den pyjamasen. Just då kändes det som ett jätteintressant, stort och viktigt ögonblick att dokumentera. Nu känns det mest… onödigt. Och ganska pinsamt.
Jag har heller inte förmågan att ta två eller möjligen tre kort när det ska fotas. Nä. Jag träder in i någon mammafierad paparazziroll och ligger på golvet och ålar som en annan smygskytt för att få bästa vinkeln och det ryker ur den stackars kameran som får slita för livet. I mitten av allt sitter Albin och tittar frågande på sin skogstokiga morsa.
”Mamma, får jag komma upp ur tvättkorgen nu?”
”Vänta lite älskling, mamma ska bara ta ett par kort till…” Klick. Klick. Klick. Klick. Klick. Klick…
Sedan har vi dagboken. Eftersom jag är en sådan fantastiskt suvrän mamma skriver jag dagbok åt min älskade son. Ja, det måste ju betyda att jag är en alldeles förträfflig mamma. Och som socker på moset skriver jag i du-form för att det ska bli sådär extra personligt.
Min inte ett dugg verklighetsfrämmande vision är att jag där ska dokumentera var dag i hans liv. Varje kväll ska jag sätta mig ner och ägna åtminstone en kvart åt att skriva ner vad som hänt under dagen och vilka otroliga framsteg vi gjort sedan dagen innan. Det känns ganska överflödigt att påpeka att det inte blir en kvart varje kväll, det blir inte ens varannan kväll. Med tanke på bristen av den beröämds s.k ”egentiden” en småbarnsförälder lider av borde jag vara tokigt nöjd om jag får till det en gång i veckan.
Men är jag nöjd med att åtminstone regelbundet skriva ner några rader om större händelser som första tanden eller smakisen? Tänker jag att en vettig nivå av dokumentation kanske trots allt är bäst och att det finns gränser för vad vi om ett gäng år faktiskt kommer att orka plöja igenom? Skulle. Inte. Tro. Det. Istället har jag ågren var kväll jag släcker lampan och inte har skrivit något om den fantastiskt spännande dagen vi varit med om som ju trots allt inkluderade en promenad, ett par mellanmål och tre tupplurar. Jag somnar till tvångstankar om hur hela Albins uppväxt kommer att rusa raka vägen in i glömska och lovar dyrt och heligt att nästa kväll ska jag minsann skriva uppsats som kompensation. Ja, jag inser att det är på gränsen till överdrivet. Okej, över gränsen då.
Dokumentationen må väl vara hänt, den tar ju trots allt inte så stor plats. Till skillnad från prylsamlandet…
De flesta småbarnsföräldrar vet hur mycket skit man samlar på sig under åren höll jag på att säga… men under månaderna är det i vårt fall (Albin har trots allt ett par månader kvar till han passerar ett år). Men det spelar ingen roll. För på ett par månader hinner astronomiskt stora högar av leksaker, kläder och annat junk som en mamma som bor alldeles för nära alldeles för många barnbutiker hinner samla på sig.
Men det enda rätta hade varit att regelbundet gå igenom allt och sortera ut det som inte känns så intressant att spara alternativt det vi faktiskt inte kommer att ha någon nytta av framöver. Det enda som kommer att ske i den här familjen är att mängden lagerutrymmen kommer få ge vika för en okontrollerbart växande mängd med saker som ”kan vara roliga för Albin att ha kvar som vuxen”. Det betyder på mammaspråk – saker mamma inte klarar att separera ifrån. Detta innebär att vi nu bland annat har har tre spjälsängsskydd, tre babymobiler (två lyckades faktiskt Niklas att slänga innan jag hann göra något), två babygym, en oanvänd bärsele, en nästintill oanvänd babysitter samt ett oräkneligt antal urvuxna bodies som hotar att ta över lägenheten.
Kommer Albin någonsin att bry sig om den där bodyn med orden ”Cool baby” på? Kommer han som vuxen att tänka ”Vilken tur att morsan sparade den här kaninmobilen!” Troligen inte, det inser till och med jag, men det känns ändå bra att spara allt. Just in case.

Det finns fler exempel på mitt dokumentationsmissbruk, men det får vi ta nån annan gång för nu måste jag gå och skriva i Albins dagbok. Vi har ju trots allt både promenerat och fikat idag.

Mamma, får jag komma ur tvättkorgen nu?

Kommentarer