En lattemorsas bekännelser del 1 – Mat

Skrevs den | juli 22, 2006 | Ingen har sagt något :-(

På den blixtrande vita tallriken ligger barnmat i regnbågens alla färger snyggt utklickade i en geometriskt fulländad cirkel. En gräsgrön hemlagad klick för broccolin. En gyllengul hemlagad klick potatispurén. En klarorange hemlagad klick för morotspurén. Och en stor fräsh vit hemlagad klick med fisk.
Bredvid den ätbara puréperfektionen sitter en leende (och jävligt snygg) mamma och matar in sked efter sked med den äckligt fräsha broccolin i munnen på en stillasittande (!) snällt gapande bebis med ren (!) tröja.
Eller inte…
På tallriken ligger gulbrun inte alls hemlagad klegga som enligt tillverkaren (den snygga barnmatslagande mamman har här ersatts av en barnmatsfabrik) ska vara ”Kallopspuré”. Den fulländade cirkeln har ersatts av en amöbaformad klick som förtvivlat klarmar sig fast vid tallrikens kanter för att inte välla över och landa på bordet. Förgäves eftersom bebisen, som förvisso gapar ganska stort men inte sitter särskilt still, vilt viftar med vad som tycks vara åtta armar. Bredvid viftandet sitter en frenetiskt duckande mamma (som inte är ett dugg snygg) där det avspända leendet har bytts ut mot någon form av ansträngd grimas eftersom det gör ganska ont när hon vid varje duckning smäller huvudet i bordskanten. Vilket för övrigt bebisen tycker är vansinnigt kul.
Men det där bläckfiskeviftandet och bordsdunkandet är en helt annan historia, poängen här är att maten inte är ett dugg hemlagad. Faktum är att den är så färdigköpt att inte ens korvmojjen nere på hörnan levererar mer icke-hemlagat käk. Och det har den frenetiskt duckande mamman ganska dåligt samvete för. Jag vet, hon är nämligen jag.
När bebisen börjar närma sig 4 månaders ålder är det dags för smakportionsinformation på barnavårdcentralen vilket innebär en 15 minuter lång informationsfilm, producerad ungefär samtida med att Gud uppfann bebisen. Där får man av en såååådaaandäääär lååååångsaaamt peeeeedagoooogiiiisk röööööst lära sig hur man både kokar och mosar potatis samt se ovan nämnda snygga mamma och samarbetsvilliga bebis inta harmoniska måltider tillsammans.
Lätt som en plätt, tänte jag när vi gick hem efter den egentligen inte särskilt givande informationsfilmen. Här ska lagas barnmat! Albin ska minsann inte växa upp på sådana där färdigprodukter. Nej, hemlagat och gediket ska det vara.
När Albin hade ätit burkmat i en sisådär tre fyra veckor tänkte vi att det nog var dags att ta tag i det där purélagandet så vi köpte hem lite broccoli och ett blomkålshuvud. Nu jävlar skulle vi bli sådana där duktiga föräldrar som lagar världens godaste hemlagade mat åt vårt barn. Fick vi bara till det skulle ju resten, det vill säga den snällt gapande bebisen och min snygghetsfaktor, komma av bara farten.
Ett broccolikok senare hade vi inte bara fyllt upp frysens samtliga istärningskuber i perfekta små portioner inför kommande matstunder, vi hade även fyllt en tallrik med något som åtminstone med lite fantasi skulle kunna liknas vid en cirkel av klickar med broccoli- och blomkålspuré. Mumma! Vilken tur vår son har som har så duktiga matlagande föräldrar!
Sekunden senare såg köksväggen ut som om vi sprutmålat den med säsongens gröna färg och framför oss hade den förväntansfullt gapande bebisen förvandlats till en hulkande ynkling med en blick som sade ”Mamma… pappa… varför försöker ni döda mig?”. Eftersom vi inte hade något bra svar på den frågan lade vi ganska snart ner försöken med den hemlagade purén och resignerade inför faktumet att vår son föredrar Semper framför mamma och pappa. Åtminstone när det gäller mat.
Istärningskuberna? Dom är numera fyllda med is till lördagsdrinken… som kommer ganska väl till pass efter lunchens närkontakt med bordskanten.

Kommentarer