En lattemorsas bekännelser del 2 – Sötast vinner

Skrevs den | september 23, 2006 | Ingen har sagt något :-(

Vi spänner stint blicken i varandra. Ledmotivet till Den onde, den gode, den fule skulle sitta som en smäck medan avståndet mellan oss krymper. Fyrtio meter. Tjugo meter. Tio meter. Clint Eastwood håller andan…

Att gå på promenad med sin bebis är att ge sig in i en outtalad men ofrånkomlig tävling där reglerna är lika grymma som enkla – sötast vinner. Ja, inte sötast mamma alltså. Med sitt otvättade hår, påsar under ögonen och kräkfläckar i uringningen (Angelina Jolie räknas inte) är småbarnsmammor nog så långt från söta som man kan komma. Nä, tävlingen gäller centrat i våra kräk- och nappberikade liv. Bebisarna.
Det spelar ingen roll om det är under en promenad, på något fik eller i mataffären. Tävlingen gäller överallt. När två småbarnsföräldrar (vilket i praktiken innebär mammor, pappor har fullt upp med att tänka på IFKs senaste match eller något annat oviktigt) möts är processen densamma. Först det där inledande igenkännande leendet som bara småbarnsföräldrar kan dela ”Jobbig natt? Mmm, vet hur det är…”, sedan finns det ingen återvändo. Att glo ner i den andra vagnen eller snegla i barnstolen vid bordet bredvid är ett ryggmärgsrotat beroende och jämförelsen med det egna underverket är oundviklig. En ganska tråkig tävling eftersom motståndaren aldrig har en chans ändå. ”Har han inte lite utstående öron?” ”Oj vilka plufsiga kinder” ”Sitter inte ögonen lite tätt?” Bara fantasin (och möjligen bristen på sömn) sätter gränser för hur många attribut det går att komma på där den egna bebisen är så mycket sötare än motståndarens. Det spelar ingen roll om det är bebisvärldens svar på Scarlett Johansson som ligger i motståndarvagnen, den har inte en chans mot de snygga öronen, de precis lagom runda kinderna och de perfekt placerade ögonen som ligger i egna vagnen.

Åter till barnvagnspromenaden i inledningen där Clint Eastwood fortfarande håller andan (han börjar nog bli rätt sugen på luft vid det här laget). Promenad-crescendot har nått sin kulmen och vi kommer upp jämsides. Det snabba inledande leendet. Blicken ner i barnvagnen. Och… Ha, jag visste det! Min är sötare än din. Albin, vi vann! Igen.

Alltid sötast

Kommentarer