Concordia Children’s Services försöker provocera fram en hjälpande hand för världens barn:

Texten på bilden: “If you don’t help feed them, who will? Please call Concordia Children’s Services at (02) 713-3462″

Grisigt? Ja, men ibland måste man bli obekväm för att nå människor.

(via Ads of the World)

Andra bloggar om: samhälle, barn, reklam

Den är inte ny, men Gears of War-trailern med Gary Jules och Michael Andrews briljanta tolkning av Tears for Fears “Mad World” tål att ses igen. Och igen. Och igen. Bäst i reklamväg sedan Bravia och Jose Gonzalez och det är sådant som får mig att se fram mer emot reklampauserna än programmet jag tittar på. Andra bloggar om: spel, reklam, Mad World, Gears of War

Liseberg står i lågor. Kilowattlågor. GP gjorde ett litet tankeexepriment häromdagen där de räknade på hur mycket energi Lisebergs juleljus drar och kom fram till att Julen på Liseberg skulle räcka till att värma 17 villor eller 217 lägenheter. I. Ett. År. Inte utan att man blir skogstokig när samma gäng energiglupska 4 768 220 lampor dessutom står och brinner på dagtid. Vem fan går på Liseberg och julstrosar på dagtid. Är det ens öppet då?

God Jul.

Andra bloggar om: miljö, Liseberg

Swooooosch. Uma Thurman swoschar förbi och håller på att kapa av örsnibben. I nästa sekund kommer Jake Gyllenhaal flygande och missar huvudet med en hårsmån, tätt följd av Al Pacino som gör en störtdykning mot golvet. Nej, det är inte efterfest på Osargalan, det är en helt vanlig kväll hos familjen Råberg/Gustavsson.

Albin måste ha ärvt sina föräldrars sinne för ordning, det vill säga nada. Eller så har han bara ett konstigt sätt att uttrycka det på, för med en imponerande envishet ägnar han dagarna åt att förflytta (läs: kasta/slänga) saker från hyllor, bord och skåp till golv och… ja, mest golvet faktiskt. Böckerna till exempel, man lever i tron att de har sin plats i bokhyllan. Icke. De ska ligga i sönderrivna högar under och strax bredvid bokhyllan. National Geographic-samlingen ska till hälfen hänga ut över kanten och till hälften ligga slängd runt omkring bokhyllan, gärna uppfläkta med blottade skrynkliga sidor som klamrar sig fast för livet i sina misshandlade pärmar. Och det är bortom mitt förstånd hur han lyckas dra ut Niklas bautastora biologiböcker och putta iväg dem in under matbordet. Men där ska de i alla fall ligga.

Och så har vi köket. Stökköket. Det började med att vi fick en idé om att Albin skulle ha en alldeles egen låda där han kunde botanisera bland bebissäkrade plastslevar, burkar och sugrör (som av någon obegriplig anledning är fantastiskt roliga att tugga på). Slutet? Jag är rädd för att vi inte har nått dit än, men status idag är att den som går in i vårt kök numera får vada igenom burkar, durkslag, kastruller, kastrullock och en herrans massa sugrör. Någonstans på vägen lyckades Albin inte bara få tillång till den där lådan utan även lura av oss ett köksskåp och kastrullskåpet samtidigt som han växte ikapp köksbordet dit han nu når utan några större problem och där ett gäng krukväxter (som flytt fönsterkarmarna för länge sedan) står och darrar i mitten dit han faktiskt inte når. Än.

Så vad har det här med Uma Thurman och Jake Gyllenhaal att göra? Ja, böcker och plastburkar i alla ära, men dvd-samlingen har alltid och kommer nog alltid att ha en särskild plats i Albins hjärta. Så länge som han kunnat sitta upp själv har han älskat att sitta just där, mitt bland Hollywoodkändisar och tecknade superhjältar, och riva ner, sprida ut och kasta runt. Och då och då ta en tugga av pappersfodralet till Shaft. Att slitande i dvdhögarna inte sällan resulterar i att han får Gudfadern-boxen i huvudet (aj…) verkar inte bekomma honom det minsta, huvudsaken är att allt hamnar på golvet. Så varje kväll resulterar i samma nirvana av flygande kändisar och varje kväll är det samma rutin när Albin ligger på säkert avstånd i sin säng. Samla ihop, plocka upp och ställa tillbaka. Nästa dag? Riva ner, sprida ut och kasta runt. Sisyfos - släng dig i väggen!

Man måste ju bara älska det idiotiska och samtidigt briljanta i The Babykeeper. Nu kan du gå på toaletten i lugn och ro OCH inte behöva rensa blomkruksjord från vardagsrummet, plocka upp dvd-samlingen för miljonte gången samma dag eller behöva oroa dig för att skitungen på något oförklarligt sätt lyckats ta sig ut i trapphuset under tiden. Genialiskt!

Retuscherade modeller och mirakelkrämer. Bah, glöm det. Vinnare i kategorin “verklighetsfrämmande reklam” är McDonalds med sin kampanj för barnkalas:

Inte nog med att det är kriminellt slött och fantasilöst att ordna barnkalas på en hamburgerkedja, dom verkar dessutom leva i ett parallellt universum där outsourcade barnkalas är lika med ett tokigt snyggt hem.

Okej, externa barnkalas kanske minskar risken för glassrelaterad härdsmälta vid matbordet hemma, jag köper det, men det handlar om grader i helvetet. Ett hem med småbarn är redan förlorat. Ett hem med småbarn är ett hem bestående av ett fläck- och Fisher Price-härjat armageddon. Så kom inte och påstå att det skulle bo småbarn i McDonalds piffiga designhem. Var är fruktpuréfläckarna? Var är det där små byggklossarna i plast som är omöjliga att röja undan (och som gör jääääävligt ont att trampa på)? Och designade snajsiga glasskålar till ett värde av en årslön utplacerade på ett lika snajsigt glasbord till ett värde av tre årslöner i ett hem med småbarn? Skulle. Inte. Tro. Det.

(via Reklamfeber)

Ett stort rött fint trähus på landet med ursnälla barn som aldrig bråkar och är bästisar med alla grannbarnen, som bor i lika stora fina röda trähus. Trädgården är full av bautastora lummiga fruktträd där vi var dag plockar jättegod frukt som aldrig vill ta slut och som jag göra megamumsiga fruktpajer på. Jag är förresten en jävel vid spisen och gör världens godaste mat och världens mumsigaste bullar som alla barnen kommer in på eftermiddagarna för att äta tillsammans med saften som vi gjort på den jättegoda frukten från trädgården.
Vädret är alltid soligt på sommaren och det är skitvarmt i sjön som ligger ett stenkast från tomten. Där badar våra barn och alla deras grannbästisar med vår hund, en snäll och sockersöt Golden Retriver som kommer när man ropar. Och fäller inga hår.
När sommaren är slut är det höst i exakt två veckor där solen skiner på dagarna och det regnar på nätterna. Alla våra superfina fruktträd har bytt den jättegoda frukten mot oranga och röda löv som gör sig jättebra på korten vi tar när barnen leker med sina bästisar i trädgården.
På vintern slaskar det aldrig utan solen glittrar jämt i ett gnistrande snötäcke och från köksfönstret, där vi sitter och äter nybakade bullar och dricker varm choklad, kan vi se rävar som lufsar i skogsbrynet.

Vi har ingen tv så på kvällarna spelar vi jätteroliga spel (där jag vinner hela tiden så ibland måste jag låtsasförlora så inte barnen blir ledsna) och tittar på kort tillsammans och vi har det sådär supermysigt.

Jag är skitsnygg och har storlek 36 i mina fina designkläder som vi absolut har råd med eftersom vi ärvt från en svinrik släkting. Alla barnen i byn är bästisar och alla mammor och pappor har jättemycket tid över att umgås med dem så de utvecklas och blir jätteduktiga i skolan. På helgkvällarna träffas vi och har roliga fester medan barnen har pyjamasparty på övervångingen i vårt stora fina röda trähus på landet.

…

Oj, nu hinner jag inte fantisera vidare för jag måste göra en produktionsplan för det där iditoprojektet som skulle vara klart igår. Sedan måste jag ringa till ridskolan och avboka den svindyra ridlektionen imorgon för jag är i Stockholm hela dagen. Kommer inte hem förrän kl 21, precis lagom till Albin har somnat och disken flytt ner från diskbänken. Sedan måste jag ta en kvarts promenad i spöregnet på lunchen eftersom jag inte hinner träna imorgon (hejdå storlek 36) och så måste jag…

Listor är alltid kul. Ännu roligare blir de när de handlar om film. Och när de dessutom kommer från New York Times i bokform är det rena jackpoten. Best 1000 Movies Ever innehåller 1000 av tidningens filmrecensioner med början 1927 års recension av The Jazz Singer. Boken publicerades först 1999 men kom ut med en uppdaterad upplaga 2004 med recensioner som sträcker sig till 2002. Samtliga recensioner är oediterade och publicerade i den form tidningsläsaren en gång i tiden läste dem. Hur coolt är inte det?

Men som med alla listor, till och med de som kommer från New York Times, är Frågan oundviklig. Är detta verkligen de 1000 bästa filmerna som gjorts? Och den frågan ställer redaktören Peter M. Nichols också i bokens förord, troligen mest för syns skull för det går naturligtvis inte att svara på. Smaken är som nivetvad. Men krtikerkåren på New York Times slår trots allt ganska högt och det jag måste bara få tjata lite mer om ur coolt det är med originalrecensioner.

Julklappsvarning!

(tipstack till Niklas, nu vet du vad jag vill ha i julklapp )

En rungande käftsmäll. Tårar. Ångest.

Nä, det var ingen behaglig timme under SVTs nya storsatsning Planeten igår. Att miljöförstöringar och klimatförändringarna är allvarliga är ingen nyhet, men Michael Stenbergs, Linus Torell och dokumentärhjälten Johan Söderbergs sätt att obarmhärtigt vräka upp fakta, intervjuer och miljörapporter i tittarens ansikte känns mer än något annat jag tidigare sett.
Planeten är det bästa jag sett i dokumentärväg sedan Surplus och jag ömsom grät och ömsom hade gåshud under 60 otroligt otäcka minutrar igårkväll. Det har aldrig förut varit så bitterljuvt att förstöra en torsdagkväll och jag kommer göra det nästa vecka igen.