Things that make me go uhuh

Skrevs den | januari 23, 2007 | 1 kommentar

Jo, jag har väl insett att jag är en ganska blödig typ. Jag är en av dom som sitter och blinkar förtvivlat under de sista skälvande bio-minutrarna för att ingen ska se mina rödgråtna ögon när ljuset tänds (gud bevare…), jag gråter hejdlöst var gång jag bläddrar i barn(!)boken I huvudet på en katt för kissekatten dör på slutet (det är faktiskt otroligt sorgligt) och mascaran har för länge sedan begett sig söderut vid den här tiden en tisdagkväll. Varför? Grey’s Anatomy.

Och jag frågar igen – varför?? Grey’s Anatomy, det är egentligen inte en särskilt bra serie. Bortsett från världsrekord i ”så många visdomsord precis innan eftertexterna som det bara går” – vad har den egentligen? Stilig läkare med rufsigt hår och vit rock? Check. Men det får mig inte att gråta (tvärtom). Huvudperson med trasslig bakgrund och helyllehjärta? Check. Men det får mig inte heller att gråta. Statister som kolar vippen i varje avsnitt? Check. Men det kan omöjligt vara svaret, för såååå blödig är inte ens jag.

Jag. Fattar. Inte. Varför. Jag. Lipar. Varenda. Jävla. Tisdag.

Men likväl, där sitter jag. Tisdagen den 23 januari 2007 klockan 21.58. En ung kvinna (statist, of course) har avlidit och den egentligen odärglige Dr Karev har precis räddat hennes ofödda baby som nu ligger i kuvös. Bredvid, med handen insträckt i kuvösen, sitter pappan och smeker försiktigt sitt moderslösa barn. Och tårarna flödar.

På mig alltså.

Andra bloggar om: Grey’s Anatomy, tv

Kommentarer