När kossan lämnar båset

Skrevs den | februari 21, 2007 | 2 kommentarer

”City?” när jag går till Café Tintin för min morgonlatte på väg till jobbet.

”City?” när jag två minuter och en take away-latte senare är på väg i motsatt rikting till spårvagnshållplatsen.

”City?” när jag vid det här laget i ren panik tränger mig förbi hans utsträckta hand och kastar mig upp på spårvagnen. Phu, saved by the tram.

Killen som var morgon står och kastar gratis morgontidningar efter mig är kort sagt jävligt störig. För inte nog med att han

1. med en åsnas envishet proppsar på att jag ska åka till jobbet med en gratistidning jag ändå bara läser omslaget på

han

2. gör det dessutom med ett urgulligt leende som gör det omöjligt för mig att fräsa iväg ett välriktat och ganska otrevligt ”nej tack” (vilket troligen skulle ha löst både problem 1 och 2).

Så var morgon plockar jag fram det där urtrevliga leendet som egentligen är reserverat för kundmötet senare på eftermiddagen och skakar så trevligt och diskret som det bara går på huvudet medan jag funderar ut hur jag bäst ska ondgöra mig för alla som vill (och inte vill) lyssna sedan. Mixed signals, anyone?

Men så häromdagen… borta! Min tidningsutdelare som jag lärt mig älska att hata var borta. Inte ens vagnen med de förhatliga tidningarna stod där. Spårvagnshållplatsen har aldrig förr känts så tom och jag har gått och oroat mig hela helgen för hans välmående. Tänk om något hänt? Tänk om han fått sparken för att någon som jag ringt till tidningsredaktionen och klagat? Tänk om han blir arbetslös och inte längre kan försörja sig själv, sin fru och sina fem barn så dom får flytta från sitt hus, bosätta sig i en bark-koja i skogen och leva på barr och kottar. Barnen växer upp undernärda och utan utbildning och dyker upp i en Aftonbladet-artikel (City har kursat för länge sedan eftersom alla trevliga tidningsutdelare fick sparken) om femton år där dom berättar om sina tragiska liv.

”Jo, pappa hade ett bra jobb. Men så var det någon som tyckte att han var alldeles för trevlig på mornarna så dom slängde sin take away-latte på honom, ringde redaktionen och sedan fick han sparken så vi hade inga pengar”

I två dagar var han som bortblåst och i två dagar grämde jag mig över hans öde. Men, precis som i Triss-reklamen, plötsligt händer det och igår stod han där igen. Samma halvkassa gratistidning och samma skitstöriga leende, men fan vad glad jag blev. Han hade inte förlorat jobbet och hans familj hade inte fått flytta till en bark-koja. Den morgonen föll jag till föga så bredvid mig här på skrivbordet ligger en växande hög med gratistidningar. Olästa.

Kommentarer