En satans eftermiddag

Skrevs den | februari 23, 2010 | 3 kommentarer

Detta kan ha varit den märkligaste eftermiddagen i mitt liv. På väldigt länge åtminstone.

Det började med ett kundmöte. Vi diskuterar ett par kampanjuppdateringar via telefon med en kund i Stockholm. Efter ett tag kommer det fram att hon inte är på jobbet idag eftersom en av deras kollegor har blivit mördad. Mördad. Inte gått bort på grund av någon olycka eller sjukdom, som trots allt händer ibland. Utan mördad.
Vi satt kvar efter mötet småchockade allihopa. Tänk om det skulle hänt någon av oss. Mördad? Mördad! Helt sjukt.

En stund senare kikar jag in på gp.se för att se om något nytt vinterrelaterat hänt med tanke på pendeltågen och eftermiddagens dagishämtning. Det hade det. Toppnyheten på gp.se, kryddad med en stor fet EXTRA-rubrik: ”Kållereds ishall har rasat”
Herregud, det är ju vår ishall, 100 meter från vårt hus. Vår lokala sportklubb där flera av grannbarnen går i hockey- och fotbollsskola. Ishallen där vi skulle åkt skridskor med barnen i lördags, om det inte
varit för att vi börjat grilla med alla grannarna istället. Taket hade rasat in och hela byggnaden fallit ihop. Som ett jäkla dragspel. Polis är där. Ambulans är där. Helikoptrar är där. De söker igenom det som är kvar av ishallen med hundar för att se om någon finns kvar under rasmassorna, vilket det lyckligtvis inte gör och ingen skadas allvarligt. Men ändå.

Jag ville bara hem.

Den önskan skulle visa sig gå i uppfyllelse tidigare än jag räknat med. För några minuter senare ringer Niklas. ”De ringde från dagis. De har utrymt hela förskolan på grund av rasrisk. Vi måste komma och hämta barnen.”

Damn.

En halvtimme senare hade jag lyckats hitta ett pendeltåg som faktiskt inte var inställt (jo, dom finns) och tagit mig ut från kontoret. Gatan utanför (Kyrkogatan i Göteborg) är en ganska liten mitt-i-stan-gata som förvisso tillåter biltrafik, men dels ligger den innanför vallgraven och dels har ett av stans populäraste kaffehak har sin ståservering mitt på gatan, och det gör att det är ett stänk av vilda västern där och bilarna får ta sig fram lite på nåder. Nu när det dessutom hänger rent livsfarliga istappar ovanför trottoaren som redan är totalt bortplogad är det direkt dumt att inte gå mitt i gatan.
Precis när jag kommer ut håller en alldeles för stressad bilförare på att försöka ta sig förbi en man som alltså går mitt på gatan. Vad ska han göra? Bilen lyckas dock preja upp mannen på en snövall och det blir givetvis diskussion mellan den upprejade mannen och bilföraren om vem som är mest dum i huvudet. Efter ett tag drar mannen i bilen iväg, bara för att 10 meter längre fram tvärbromsa, hoppas ut och slå ner mannen som fortsatt att balansera på snövallen. Mitt framför näsan på mig och ett tiotal kaffegäster.
Jag har fullt upp med att hinna hem till mina evakuerade barn, men jag hinner se att kaffedrickarna hunnit ta bilnumret som snövalls-mannen givetvis får. Det sista jag ser innan jag går är att han tar upp telefonen och ringer polisen…

Till slut kommer jag på kvart-i-pendeln som åtminstone planerar att komma iväg i tid. Jag hittar en plats och sätter mig, på tåget kliver sekunden efter…. en full skåning. Precis. Vad. Man. Behöver.
Han låter hela vagnen vet att han inte drack en endaste öl på hela helgen(!!) och nu hade han minsann gjort sig jävligt förtjänt av en. Eller två. Eller tre…
Tåger rullar ut, bara ett par minuter för sent. Bara för att stanna efter 100 meter. Signalfel. Skåningen är varm och svettas. Han vill öppna ett fönster. Utomhus är det en triljon minusgrader så ingen annan vill öppna något fönster. Skåningen svettas. Men är ganska glad ändå. Vilket alla får veta.

45 minuter senare kliver jag in genom dörren hemma och kvällen spenderades sedan med barnen, Pippi Långstrump, Meckar Micke och Fem Myror. Det kändes ganska lagom.

Nu har jag precis klämt en rom-spetsad cappucino. Och det kändes ganska lagom det med efter en sådan här eftermiddag.

Kommentarer