Albin är ett språkligt geni. Han måste vara det. Nu kan han hur många ord som helst och vi häpnar dagligen över Sture Allén junior när han demonstrerar sina språkliga färdigheter. Idag sa han till exempel ”bajs” när Niklas skulle byta morgonblöja på honom. Inte en gång, inte två gånger… För när Niklas, som ännu inte riktigt kommit ur kiss- och bajsåldern (det händer nog, vilket år som helst), började skratta var det kört. Jag har nog aldrig hört ordet ”bajs” så många gånger på så kort tid. Och det var inte bara Albin som var avsändaren. Men vad gör man inte för att liva upp morgontoaletten.
Andra ord som kommuniceras friskt just nu (av Albin alltså):

- kokkodiii (krokodil)

- niiina (kanin)

- oss (ost)

- ass (katt, glass)

- bojja (blöja)

- iis (gris)

- baapappa (barbapappa)

Hittade den här velourgodingen på Lindex igår och var bara tvungen att skaffa en tilll Albin. Mysfaktor = stor!

Niklas kommentar:
"Hade dom ingen i min storlek?"

Eeeh, nä.

Jodå, han är ovanligt smart för sin ålder. Jag lovar.

Swooooosch. Uma Thurman swoschar förbi och håller på att kapa av örsnibben. I nästa sekund kommer Jake Gyllenhaal flygande och missar huvudet med en hårsmån, tätt följd av Al Pacino som gör en störtdykning mot golvet. Nej, det är inte efterfest på Osargalan, det är en helt vanlig kväll hos familjen Råberg/Gustavsson.

Albin måste ha ärvt sina föräldrars sinne för ordning, det vill säga nada. Eller så har han bara ett konstigt sätt att uttrycka det på, för med en imponerande envishet ägnar han dagarna åt att förflytta (läs: kasta/slänga) saker från hyllor, bord och skåp till golv och… ja, mest golvet faktiskt. Böckerna till exempel, man lever i tron att de har sin plats i bokhyllan. Icke. De ska ligga i sönderrivna högar under och strax bredvid bokhyllan. National Geographic-samlingen ska till hälfen hänga ut över kanten och till hälften ligga slängd runt omkring bokhyllan, gärna uppfläkta med blottade skrynkliga sidor som klamrar sig fast för livet i sina misshandlade pärmar. Och det är bortom mitt förstånd hur han lyckas dra ut Niklas bautastora biologiböcker och putta iväg dem in under matbordet. Men där ska de i alla fall ligga.

Och så har vi köket. Stökköket. Det började med att vi fick en idé om att Albin skulle ha en alldeles egen låda där han kunde botanisera bland bebissäkrade plastslevar, burkar och sugrör (som av någon obegriplig anledning är fantastiskt roliga att tugga på). Slutet? Jag är rädd för att vi inte har nått dit än, men status idag är att den som går in i vårt kök numera får vada igenom burkar, durkslag, kastruller, kastrullock och en herrans massa sugrör. Någonstans på vägen lyckades Albin inte bara få tillång till den där lådan utan även lura av oss ett köksskåp och kastrullskåpet samtidigt som han växte ikapp köksbordet dit han nu når utan några större problem och där ett gäng krukväxter (som flytt fönsterkarmarna för länge sedan) står och darrar i mitten dit han faktiskt inte når. Än.

Så vad har det här med Uma Thurman och Jake Gyllenhaal att göra? Ja, böcker och plastburkar i alla ära, men dvd-samlingen har alltid och kommer nog alltid att ha en särskild plats i Albins hjärta. Så länge som han kunnat sitta upp själv har han älskat att sitta just där, mitt bland Hollywoodkändisar och tecknade superhjältar, och riva ner, sprida ut och kasta runt. Och då och då ta en tugga av pappersfodralet till Shaft. Att slitande i dvdhögarna inte sällan resulterar i att han får Gudfadern-boxen i huvudet (aj…) verkar inte bekomma honom det minsta, huvudsaken är att allt hamnar på golvet. Så varje kväll resulterar i samma nirvana av flygande kändisar och varje kväll är det samma rutin när Albin ligger på säkert avstånd i sin säng. Samla ihop, plocka upp och ställa tillbaka. Nästa dag? Riva ner, sprida ut och kasta runt. Sisyfos – släng dig i väggen!

På den blixtrande vita tallriken ligger barnmat i regnbågens alla färger snyggt utklickade i en geometriskt fulländad cirkel. En gräsgrön hemlagad klick för broccolin. En gyllengul hemlagad klick potatispurén. En klarorange hemlagad klick för morotspurén. Och en stor fräsh vit hemlagad klick med fisk.
Bredvid den ätbara puréperfektionen sitter en leende (och jävligt snygg) mamma och matar in sked efter sked med den äckligt fräsha broccolin i munnen på en stillasittande (!) snällt gapande bebis med ren (!) tröja.
Eller inte…
På tallriken ligger gulbrun inte alls hemlagad klegga som enligt tillverkaren (den snygga barnmatslagande mamman har här ersatts av en barnmatsfabrik) ska vara ”Kallopspuré”. Den fulländade cirkeln har ersatts av en amöbaformad klick som förtvivlat klarmar sig fast vid tallrikens kanter för att inte välla över och landa på bordet. Förgäves eftersom bebisen, som förvisso gapar ganska stort men inte sitter särskilt still, vilt viftar med vad som tycks vara åtta armar. Bredvid viftandet sitter en frenetiskt duckande mamma (som inte är ett dugg snygg) där det avspända leendet har bytts ut mot någon form av ansträngd grimas eftersom det gör ganska ont när hon vid varje duckning smäller huvudet i bordskanten. Vilket för övrigt bebisen tycker är vansinnigt kul.
Men det där bläckfiskeviftandet och bordsdunkandet är en helt annan historia, poängen här är att maten inte är ett dugg hemlagad. Faktum är att den är så färdigköpt att inte ens korvmojjen nere på hörnan levererar mer icke-hemlagat käk. Och det har den frenetiskt duckande mamman ganska dåligt samvete för. Jag vet, hon är nämligen jag.
När bebisen börjar närma sig 4 månaders ålder är det dags för smakportionsinformation på barnavårdcentralen vilket innebär en 15 minuter lång informationsfilm, producerad ungefär samtida med att Gud uppfann bebisen. Där får man av en såååådaaandäääär lååååångsaaamt peeeeedagoooogiiiisk röööööst lära sig hur man både kokar och mosar potatis samt se ovan nämnda snygga mamma och samarbetsvilliga bebis inta harmoniska måltider tillsammans.
Lätt som en plätt, tänte jag när vi gick hem efter den egentligen inte särskilt givande informationsfilmen. Här ska lagas barnmat! Albin ska minsann inte växa upp på sådana där färdigprodukter. Nej, hemlagat och gediket ska det vara.
När Albin hade ätit burkmat i en sisådär tre fyra veckor tänkte vi att det nog var dags att ta tag i det där purélagandet så vi köpte hem lite broccoli och ett blomkålshuvud. Nu jävlar skulle vi bli sådana där duktiga föräldrar som lagar världens godaste hemlagade mat åt vårt barn. Fick vi bara till det skulle ju resten, det vill säga den snällt gapande bebisen och min snygghetsfaktor, komma av bara farten.
Ett broccolikok senare hade vi inte bara fyllt upp frysens samtliga istärningskuber i perfekta små portioner inför kommande matstunder, vi hade även fyllt en tallrik med något som åtminstone med lite fantasi skulle kunna liknas vid en cirkel av klickar med broccoli- och blomkålspuré. Mumma! Vilken tur vår son har som har så duktiga matlagande föräldrar!
Sekunden senare såg köksväggen ut som om vi sprutmålat den med säsongens gröna färg och framför oss hade den förväntansfullt gapande bebisen förvandlats till en hulkande ynkling med en blick som sade ”Mamma… pappa… varför försöker ni döda mig?”. Eftersom vi inte hade något bra svar på den frågan lade vi ganska snart ner försöken med den hemlagade purén och resignerade inför faktumet att vår son föredrar Semper framför mamma och pappa. Åtminstone när det gäller mat.
Istärningskuberna? Dom är numera fyllda med is till lördagsdrinken… som kommer ganska väl till pass efter lunchens närkontakt med bordskanten.

Det finns två typer av mammor. Eller ja… det finns så klart en massa olika mammatyper (långa, korta, smala, tjocka, glada, sura, trötta, pigg… trötta och så vidare). Men för att det ska funka i mitt resonemang här så säger vi att det finns två typer. Dom som lever sitt mammaliv för stunden och låter barnens liv tuffa på utan några större utsvävningar. Och så dom som sparar, dokumenterar och sparar. Allt.
Jag hör till den senare kategorin. Jag sparar på allt som går att sparas på från Albins uppväxt, plus lite av det man egentligen inte kan spara. Kläder. Leksaker. De där ögonblicken. Utvecklingssteg. Det får inte flyga förbi en enda sekund utan att den bevaras för framtida tårögda minnesstunder, stunder som Albin troligen kommer att delta i inte helt utan protester.
Helst av allt skulle jag vilja lägga hela Albins uppväxt i en liten burk med sådana där lufthål i locket som man gjorde till sin myrkoloni när man var liten. Men med tanke på hur framgångsrika myrexperimenten var (må myrorna vila i frid) är det nog lika bra att min idé om att lägga mitt barns uppväxt i en liknande anordning inte är genomförbart i verkligheten. Så jag kompenserar på andra sätt.
Som alla andra föräldrar filmar och fotar vi Albin i alla möjliga (och omöjliga) scenarier. Första smakportionen. Första tanden. Första bilturen. Första allt…
Men där de flesta andra föräldrar för länge sedan har plockat ner kameran och satt pyttipannan på värmning, där står jag fortfarande och stirrar stint genom sökaren. Och jag saknar förmågan att veta när gränsen (för länge sedan) gått för när något faktiskt inte är särskilt intressant att dokumentera. Jag har till exempel filmat Albin när han har en gul giraffpyjamas på sig för första gången. Han ligger och jollrar lite medan speakerrösten (undertecknad) stolt deklarerar att det minsann är första gången han har på sig just den pyjamasen. Just då kändes det som ett jätteintressant, stort och viktigt ögonblick att dokumentera. Nu känns det mest… onödigt. Och ganska pinsamt.
Jag har heller inte förmågan att ta två eller möjligen tre kort när det ska fotas. Nä. Jag träder in i någon mammafierad paparazziroll och ligger på golvet och ålar som en annan smygskytt för att få bästa vinkeln och det ryker ur den stackars kameran som får slita för livet. I mitten av allt sitter Albin och tittar frågande på sin skogstokiga morsa.
”Mamma, får jag komma upp ur tvättkorgen nu?”
”Vänta lite älskling, mamma ska bara ta ett par kort till…” Klick. Klick. Klick. Klick. Klick. Klick…
Sedan har vi dagboken. Eftersom jag är en sådan fantastiskt suvrän mamma skriver jag dagbok åt min älskade son. Ja, det måste ju betyda att jag är en alldeles förträfflig mamma. Och som socker på moset skriver jag i du-form för att det ska bli sådär extra personligt.
Min inte ett dugg verklighetsfrämmande vision är att jag där ska dokumentera var dag i hans liv. Varje kväll ska jag sätta mig ner och ägna åtminstone en kvart åt att skriva ner vad som hänt under dagen och vilka otroliga framsteg vi gjort sedan dagen innan. Det känns ganska överflödigt att påpeka att det inte blir en kvart varje kväll, det blir inte ens varannan kväll. Med tanke på bristen av den beröämds s.k ”egentiden” en småbarnsförälder lider av borde jag vara tokigt nöjd om jag får till det en gång i veckan.
Men är jag nöjd med att åtminstone regelbundet skriva ner några rader om större händelser som första tanden eller smakisen? Tänker jag att en vettig nivå av dokumentation kanske trots allt är bäst och att det finns gränser för vad vi om ett gäng år faktiskt kommer att orka plöja igenom? Skulle. Inte. Tro. Det. Istället har jag ågren var kväll jag släcker lampan och inte har skrivit något om den fantastiskt spännande dagen vi varit med om som ju trots allt inkluderade en promenad, ett par mellanmål och tre tupplurar. Jag somnar till tvångstankar om hur hela Albins uppväxt kommer att rusa raka vägen in i glömska och lovar dyrt och heligt att nästa kväll ska jag minsann skriva uppsats som kompensation. Ja, jag inser att det är på gränsen till överdrivet. Okej, över gränsen då.
Dokumentationen må väl vara hänt, den tar ju trots allt inte så stor plats. Till skillnad från prylsamlandet…
De flesta småbarnsföräldrar vet hur mycket skit man samlar på sig under åren höll jag på att säga… men under månaderna är det i vårt fall (Albin har trots allt ett par månader kvar till han passerar ett år). Men det spelar ingen roll. För på ett par månader hinner astronomiskt stora högar av leksaker, kläder och annat junk som en mamma som bor alldeles för nära alldeles för många barnbutiker hinner samla på sig.
Men det enda rätta hade varit att regelbundet gå igenom allt och sortera ut det som inte känns så intressant att spara alternativt det vi faktiskt inte kommer att ha någon nytta av framöver. Det enda som kommer att ske i den här familjen är att mängden lagerutrymmen kommer få ge vika för en okontrollerbart växande mängd med saker som ”kan vara roliga för Albin att ha kvar som vuxen”. Det betyder på mammaspråk – saker mamma inte klarar att separera ifrån. Detta innebär att vi nu bland annat har har tre spjälsängsskydd, tre babymobiler (två lyckades faktiskt Niklas att slänga innan jag hann göra något), två babygym, en oanvänd bärsele, en nästintill oanvänd babysitter samt ett oräkneligt antal urvuxna bodies som hotar att ta över lägenheten.
Kommer Albin någonsin att bry sig om den där bodyn med orden ”Cool baby” på? Kommer han som vuxen att tänka ”Vilken tur att morsan sparade den här kaninmobilen!” Troligen inte, det inser till och med jag, men det känns ändå bra att spara allt. Just in case.

Det finns fler exempel på mitt dokumentationsmissbruk, men det får vi ta nån annan gång för nu måste jag gå och skriva i Albins dagbok. Vi har ju trots allt både promenerat och fikat idag.

Mamma, får jag komma ur tvättkorgen nu?