Hej du porrsugna besökare! Här kommer ett inlägg till just dig.

Jodå, jag spionerar på mina bloggbesökare, jag vet varifrån du kom och troligen också varför du är här. Jag tjuvkikar på vad du läser på Deeva och hur många andra du har sällskap av. Men jag vet inte varför jag envisas med att göra det för faktum är att det inte direkt boostar mitt bloggsjälvförtroende. För det första har jag inte särskilt många besökare, cirka 100-120 hittar hit per dag, och för det andra är majoriteten av dom någon som hamnat hos mig här tack vare nån jäkla googlesökning. Kul! Verkligen jättekul! För om man ska tro statistiken har du med ganska stor sannolikhet googlat dig hit på något av följande sökord:

“Wandas Göteborg” Då har du hamnat hos mig tack(?) vare ett reportage jag gjorde om strippklubben Wandas för något år sedan.

“Stringtrosor” Ledsen att göra dig besviken, men du har landat här på grund av en krönika jag skrev för Sourze för länge sedan. Nothing more, och kanske framför allt… nothing less.

“Nudister” Sökord som gjort dunderkarriär på Deeva den senaste tiden (är det inte lite kallt för nudister nu?!), men allt man får i nudistväg här är ett pyttigt inlägg om Lazyboy.

Men jag är inte den som är den. Du är precis lika välkommen hit som alla andra! Jag är bara rädd för att dina högt ställda strippklubbsförväntningar kommer att krashlanda i en hög bland småbarns- och filminlägg. Sorry!

Andra bloggar om: bloggar bloggbesökare googla

Nu har jag också gått med i WordPress-klubben. Och jag passade på att ge bloggen en ny vårinspirerad kostym samtidigt.
WordPress verkar shysst so far. Det enda jag hittills inte gillar är att man inte kan pinga kategorier automatiskt. Jag har inte hittat något plugin som fixar det i all fall.
Men har du något bra tips är du mer än välkommen att säga till

Det var fredagkväll och Marlboro Light-röken började sänka sig tungt över baren. Jag befann mig plötsligt mitt i en blogdiskussion med en kompis. Det var förvisso ett par öl in på after work:en, men det var likväl ett samtal som satte mina bloggande hjärnceller i arbete under helgen.
Vi kom in på bloggar och deras inriktning. Spelar bloggens tema någon roll? Och är det viktigt att en blog har ett uttalat syfte?

Men innan jag fortsätter måste jag be att få bloggbikta mig. Ty jag har för ett dåligt bloggleverne. Så…
Fader förlåt. Jag är en dålig bloggläsare. Jag läser väldigt få bloggar regelbundet. Mitt bloggläsande brukar mest bestå i att jag snabbt ögnar igenom vad som har uppdaterats i Bloglines.
Ibland leder det till att jag ramlar in på någon blog som jag läser lite mer på. Men det är få bloggar jag verkligen lusläser regelbundet.

Kanske är jag världens sämsta bloggläsare. Men det kanske även beror på att det inte finns så många bloggar som fångar mitt intresse. För 90 procent av de bloggar jag har åtminstone hyfsad koll på är trots allt väldigt likriktade. Huvudsaklig inriktning på aktuella händelser kryddade med lite personliga reflektioner. Och personlig touch på nyhetsbevakning i all ära, men hur kul är det i längden med bloggar som i stort bara förflyttar nyheter från aftonbladet.se till sin egen url och lägger till en liten personlig kommentar här och där.

Nu drar jag alla svenska bloggar över en stor fet generaliserande kam. Jag vet att det finns många ämnesinriktade bloggar som gör allt annat än att bara kommentera nyheter från kvällspressen. Och jag vet att många bloggar som ägnar sig åt Aftonbladet-bloggande ändå gör det med finess. Men jag har under helgens hjärngympa kommit till någon slags insikt kring mitt bloggande.

Så låt mig härifrån knyta an till det där ölkryddade samtalet jag hade med min kompis på ett bullrigt after work-ställe i fredags. För det var där, vid ett litet barbord någonstans mitt emellan buffébordet och baren, som jag började fundera över min existens som bloggare. Och idag, två dagar senare, har jag kommit till insikt om vad jag ska fortsätta svamla om här. Tror jag. Well, here goes nothing…

Deevas bloggmanifest
Deeva kommer från och med nu att bli en kulturinriktad blogg. Det innebär inte att allt annat kommer att vara bannlyst från bloggen. Jag kommer fortfarande skriva menlösa inlägg om disk och chokladsug. Men det innebär att jag huvudsakligen kommer att fokusera på film, tv och musik.

Over and out. Och ganska hes.

Det händer alldeles för ofta att man får den här typen av site-tips från (o)vänner. Och det händer alldeles för sällan att man blir tipsad om sådana här små guldklimpar.

Dooce är helt enkelt en briljant liten blog. Eller. Blog känns egentligen för banalt. Det är en dagbok. En genialisk sådan. Ett frosseri i finurliga formuleringar och fängslande berättelser från vardagen. Allt med en stor portion av riktigt bra humor och en berättarteknik som gör åtminstone mig gräsfläcksgrön i huvudet av avund.

För hur kan man värja sig mot ett inlägg som God Bless the Indie Kids With no real national tragedy or war to call our own (except, of course, until recently) the only meaningful battle we’ve waged has been against the weakest members of our own tribe: those who listen to crappy music.

Eller den långa utläggningen om att…. bajsa på jobbet i The No Poop Policy.

Och det går inte att inte le åt historien om vovven och dammsugaren.

Men det är inte bara smålustiga historier om hundar med dammsugarskräck (vad är det med husdjur och deras fobi för dammsugare??). 2001 fick Heather, idag en SAHM (Stay at Home Mom eller Shit Ass Ho Motherfucker. I do both equally well), sparken… för att hon skrivit om sitt jobb på sin blog (eller dooced för avancerade citykids).

Men på ett alldeles jätteegocentriskt vis är vi andra tacksamma för det. För nu får hon mer tid att skriva om …my life from a time when I was single and making a lot of money as a web designer in Los Angeles, to when I was dating my husband, to when I lost my job and lived life as an unemployed drunk, to when I married my husband and moved to Utah, to when I became pregnant, to when I threw up during the pregnancy, to when I became unbearably swollen during the pregnancy, to the birth, to the aftermath, to the postpartum depression I currently suffer. I talk a lot about poop, boobs, my dog, and my daughter.

I USA har allt fler journalister och medieföretag börjat inse möjligheten med att använda bloggar som PR-verktyg. I en artikel på Online Journalism Review skriver Mark Glaser om hur flera amerikanska bloggare rapporterar att de blir uppvaktade av traditionell media som vill att de lägger ut länkar till deras artiklar.

Ett exempel är Wall Street Journal Online som har börjat maila ut material till bloggare. Bill Grueskin på WSJ Online säger i artikeln:

“I see blogging as a nascent phenomenon that is a threat to journalism only to editors who treat it as such. I think the key is finding ways in which we can each do what we’re best at, and look for ways to cooperate. Truth is, bloggers depend a great deal on traditional media. But, I’m coming to find, we can depend on them.”

Frågan är vem som utnyttjar vem. Är det journalisterna som utnyttjar bloggarna för att få ut sin artiklar? Eller är det bloggarna som utnyttjar journalisterna för att få mer material? Kanske är det ett win-win-koncept där de båda har hittat ett sätt att samexistera.
Men många bloggare ser det som sin uppgift att ifrågasätta traditionell media. Och frågan är hur relationen blir när bloggaren börjar kritisera och ifrågasätta materialet som journalister skickar.

1924 var första året radion täckte ett konvent i USA. 1952 var det dags för TVn.
2004 kan bli bloggarnas år, enligt en artikel i The New York Times.