Hör upp alla “journalister” på Aftonbladet - här kommer en lektion i god journalistisk sed. Något som förstaklickarna på Journalisthögskolan får lära sig, men som ni verkar ha “glömt”. Eller helt enkelt bara skiter i.

När jag gick på journalisthögskolan fick vi lära oss att god jurnalistisk sed innebär att inte publicera personuppgifter i samband med brott såvida uppgifterna inte har ett allmänintresse.
För att göra det tydligt för alla Aftonbladet-nissar tar vi ett par pedagogiska exempel…
Om en politiker som sitter på något offentligt förtroendeuppdrag begår skattebrott är det journalistiskt okej att gå ut med hans eller hennes namnuppgifter. Och om en idrottsstjärna, som många har som förebild, kör rattfull är det inte hller något konstigt att publicera namn.

Men att publicera namn på en vanlig privatperson som begått något brott är inte okej. Så vad i h-e håller då Aftonbladet på med här? De går ut med både för- och efternamn på en person som strypt en kollega till döds. Varför?
Ja, det är ett hemskt brott och han förtjänar sitt livstidsstraff. Men varför måste hela kvällstidnings-Sverige veta vad han heter? På vilket sätt ligger det i allmänhetens intresse?

Jag vet att det är lite väl enkelt att dissa Aftonbladet. Det är ungefär som att säga Men ibland är det för svårt att låta bli…

NYHETER:
Epatraktor körde olagligt.

Man kan ju inte annat än tycka det är lite sött.

Nu är de klara, nomineringarna till Stora journalistpriset 2004.

Stora journalistpriset. En dröm för en journaliststudent (nåväl… föredetta då) kan man ju tycka. Men var inte så säker på det.

I våras hade vi Dan Josefsson som gästföreläsare på journalisthögskolan. Ni vet killen som bland annat gjort den briljanta dokumentären om det svenska pensionssystemet. Han fick det åtråvärda priset 2000 för en artikel om i ETC, men tackade nej som protest mot Bonniers mediedominans.

I början av föreläsningen frågade han oss hur många som skulle tacka ja till Stora journalistpriset vid en nominering. Behöver jag säga att det inte låg många studenthänder kvar på bänkarna? Jag har nog aldrig sett så många händer viftandes i luften förr. Det var som om självaste Puffy stått på scenen. “Put your hands up in the air, and wave them ’round…”
Stora journalistpriset liksom. En av de finaste utmärkelsena man kan få som journalist i Sverige.

Men sedan förklarade Dan hur han tänkt innan han tackade nej. Han var (och är) en av motståndarna mot Bonniers stora dominans i mediebranschen och anser att de genom sin stora kontroll en stor fiende till god journalistik.

Han ägnade inte särskilt mycket tid åt att prata om sin utnämning och varför han tackat nej (vi pratade om intressanta dokumentärer sedan), men det lilla han sa räckte. När han efter ett par minuter ställde samma fråga till studenterna var Stora journalistpriset-ambitionerna inte riktigt lika stora.

Det är självklart upp till var och en av de journalister som blir nominerade att avgöra huruvida de vill tacka ja eller inte. Och man ska inte underskatta pengarna som följer med priset heller. Det kan vara en välkommen summa att stoppa i tomma fickor hos fattiga frilansjournalister.

Men man bör samtidigt tänka efter var man står moraliskt som journalist. Bonnier påstår sig värna om den goda journalistiken genom sitt pris. Samtidigt som de kontrollerar en stor del av tidningsmarknaden i Sverige och försvårar villkoren för mindre oberoende tidningar. Är det att främja god journalistik?

Nu kommer jag aldrig att bli nominerad till Stora journalistpriset, så jag får nöja mig med att leka med tanken. Men det är ett roligt tankeexperiment som nog faktiskt innebär ett “Tack, men nej tack” för mig också.

Jag tänkte återkomma till Bonnier och mediesituationen i Sverige en dag framöver när tiden vill samarbeta lite bättre med mig.

fotnot: Många blandar ihop Dan Josefsson med Jan Josefsson, men det är inte samma person.

Vad skulle du lita mest på, Wikipedia eller en tidningsreporter?
Al Fasoldt på Syracuse.com väljer i alla fall att inte lita på Wikipedia och ifrågasätter dess trodvärdighet i en artikel på siten.
Men Techdoirt biter tillbaka och menar att Al Fasooldt inte har förstått innebörden av Wikipedia och att han själv begår ett misstag genom att blint tro på vad en bibliotekarie skriver.
Debatten har sedan fortsatt mellan Techdirt och reportern på Syracuse.com:
Who Do You Trust, The Wiki Or The Reporter?

Klart Wikipedia kan vara en alldeles utmärkt informationskälla. Det är snabbt, enkelt och gratis. Men Wikipedias stora fördel är att det inte bara är en källa utan hundratals, tusentals. Om någon skriver något fel är sannolikheten att andra rättar till informationen betydligt högre än om en reporter skriver något fel i en tidning.
Men precis som med all annan information ska man så klart vara källkritisk och inte blint köpa allt som står där. Det gäller å andra sidan saker man läser i tidningar (i synnerhet där) och annan traditionell media också.

Debatten mellan Techdirt och Syracuse.com verkar dock inte ha lett till något revolutionerande. Al Fasoldt lever vidare i sin Wikipedia-skepticism medan Wikipedia själv fortsätter att frodas.

Östgötatrafiken har nu valt att gå vidare i förhandlingarna en gratistidning för Östergötland, rapporterar Journalisten. De lyckliga två är Norrköpings Tidningar och Östgöta Correspondenten och därmed är troligen Metro ur bilden.

Det är med lite skräckblandad förtjusning jag ser på utvecklingen av gratistidningarna. Visst är det bra att de finns. Många som aldrig annars skulle läsa en dagstidning får troligen åtminstone en liten dos av nyheter på bussen, t-banan eller spårvagnen. Men samtidigt oroar jag mig för hur de påverkar de andra tidningarna. Betaltidningarna. Det är redan hård konkurrens och gratisversionerna gör knappast livet enklare för de traditionella tidningarna.

Bra eller anus. Det är väl en smaksak. Men för egen del vill jag gärna att det finns kvar en bred och mångfaldig tidningsmarknad. Jag vill inte bara serveras korta klipp från TT som dessutom försvinner bland helgerbjudanden om billig fläskkarré och fantastiska mobilabonnemang. Jag vill ha kvar de långa bra reportagen, de politiska analyserna och den välförankrade lokala journalistiken. Även om den kostar pengar.

Under första halvan av 2004 steg antalet arbetslösa journalister i journalisternas a-kassa med tio procent, rapporterar Journalisten.

Undrar just om det stora antalet 40-talister som börjar gå i pension kommer att göra någon skillnad i journalistbranschen. Det finns de som hoppfullt klänger fast vid den åsikten. Men det handlar säkert även om djupare problem än så. Men vad? Konjunkturen? För många journalister? För liten mediemarknad? Yadayada?

Hur som helst är jag glad att jag har ett par år kvar i skolan. Då kan jag åtminstone ett tag till låtsas att jag och stämpelkorten inte går en framtida kärleksaffär till mötes.

En reporter på Sveriges Television ville få ut sekretessbelagda personuppgifter om anhöriga till den häktade 52-åringen, som är misstänkt för modet på Helén Nilsson 1989. Men hans begäran avslogs eftersom uppgifterna är sekretessskyddade och nu har även hans överklagan av beslutet avslagits i Göteborgs kammarrätt.

Personuppgifterna sekretessbelades i somras, just för att skydda de inblandade mot media. Reportern ansåg dock att beslutet saknar en motivering av hur de anhöriga skulle kunna drabbas av publicitet. Därav överklagandet.
(Källa: Journalisten)

Det förvånar mig lite att detta kommer från en reporter på Sveriges Television. Att någon från kvällspressen vill få ut sådana uppgifter känns väntat, men vad ska SVT med dem till? Det krävs dessutom inte särskilt mycket tankearbete för att förstå att publicering av anhörigas personuppgifter mycket väl kan skada dem.
Reportern har visserligen all rätt att överklaga ett myndighetsbelsut som saknar motivering, men jag förstår ärligt talat inte varför.

Titta på de här två artiklarna från Aftonbladet
Fortet-festen slutade i kaos (publicerad den 26 juli)
Popstjärnan söp sig full på inspelningen (publicerad den 28 juli)

Här är Expressens varianter:
TV4-stjärna spritförgiftad (publicerad den 26 juli)
Fyllefest på fortet urartade (publicerad den 28 juli)

Det är alltså samma två händelser som skildras. Vid skildringen av den första händelsen har Aftonbladet valt att gå ut med namn och foto medan Expressen har avidentierat personerna.
Men vid den andra “incidenten” gör kvällstidningarna precis tvärtom. Aftonbladet har avidentifierat festprissarna medan Expressen publicerar namn och bild.

Varför i hela fridens namn gör de så? Anser Aftonbladet att Markoolio (festprisse nr 3) är mindre offentlig person än Therese Lindberg (festpirsse nr 1) och Veronica Larsson (festprisse nr 2). Och resonerar i så fall Expressen likadant? Fast tvärtom.

I höst drar ännu en journalistutbildning i regi av Epigon igång. Precis vad Sverige behöver!

Jodå, jag gillar Epigon. Det är en bra tidskrift med många bra skribenter och jag gillar att de satsar på yngre killar och tjejer. Men behöver Sverige verkligen ännu en journalistutbildning? Marknaden hungrar inte direkt efter journalister och Svenska Journalistförbundet rekommenderar minst två års heltidsstudier för att det ska leda någonvart på marknaden.
SJF vill till och med minska på antalet utbildningsplatser till följd av det tuffa klimatet på arbetsmarknaden. Varje år utexamineras 900 studenter från olika journalistutbildningar, vilket redan är ganska mycket.

Syftet med Epigons utbildning är enligt deras site:
“Med sammanlagt 50 timmars föredrag, lektioner och workshops i reportagejournalistik kommer du vid utbildningens slut i jul vara så pass bra att vår förhoppning är att du kan försörja dig som frilansare.”

Med tanke på hur svårt etablerade frilansare har att försörja sig tror jag knappast att en ung nyutexaminerad journaliststudent med endast 50 timmar i ryggen har någon större chans på marknaden. Kalla mig cynisk, men det är en tuff bransch. Även för de gamla rävarna.