För att få ett förnyat svenskt medborgarskap hos svenska ambassaden i Paris måste man kunna svara på ett antal frågor:

1. Kan du sjunga “Små grodorna”?
2. Berätta om kräftfångst.
3. Hur går ett kräftkalas till?
4. Vilka är reglerna för ett svenskt smörgåsbord?
5. Kan du namnet på fem städer i Norrland?
6. Vilka är de tre största städerna i Sverige?
7. Skriv ett ord med dubbelkonsonant.
8. Hur lärde du dig tala svenska?
9. Nämn några svenska högtider.
10. Vad sjunger man när man dansar runt midsommarstången?

Det är lätt att tro att det är ett dåligt skämt. Jag fick titta både en och två gånger i almanackan för att försäkra mig om att det inte var den 1:a april när jag läste om ambassadens intagningsprov.

Motivet till frågorna är, enligt ambassaden, att kunna påvisa att den sökande är uppvuxen med eller åtminstone kan den svenska kulturen. Jaha? Vad exakt innebär det? En sak är säker, det är något som de på ambassaden i Paris borde ta sig en rejäl funderare på. För det är inte utan att man undrar vem det är som har bestämt att kräftkalas och texten till Små grodorna är bra representanter för svensk kultur och därmed svenskt medborgarskap. Inte sedan Lasse Åberg kuskade runt på Kanarieöarna i filmen Sällskapsresan har jag sett så mycket fördomar om svensk kultur.

För det första borde man ifrågasätta om det alls ska finnas ett test för en person som haft svenskt medborgarskap i hela sitt liv och endast vill förnya det. Det borde vara en självklarhet att om man önskar ett fortsatt medborgarskap ska man få det, eller sedan när har vi nationalistiska krav på våra medborgare i form av frågor som ligger på samma nivå som Vecko-Revyns är du ett partydjur-tester?

Och vad spelar det egentligen för roll huruvida man kan fånga kräftor eller inte? Vad har det att göra med våra skyldigheter och rättigheter som medborgare? Kan du inte uppföra dig tillräckligt svenskt på en kräftskiva förlorar du dina rättigheter att gå till vallokalerna. Makes sense.
Om kriteriet att vara svensk innebär att man ska kunna svara på dessa frågor har vi ett problem. Majoriteten av dem som är svenska medborgare idag har troligen inte en susning om varken hur reglerna för ett smörgåsbord ser ut eller hur man fångar kräftor.

För det andra, om ett test ändå anses som en nödvändighet borde fokus läggas på frågor som faktiskt spelar någon roll istället för barnsliga “sverige-är-fantastiskt”-tester. Men jag förstår att det är svårt för Svenska Ambassaden i Paris att veta. De bor ju trots allt i Frankrike och det är säkert jobbigt att klämma in Sverige mellan ambassadörstillställningar och söndagspromenader i Montmartre. Med tanke på deras associationer med smörgåsbord och dans kring midsommarstången känns det som om de inte satt sin fot i Sverige sedan Sällskapsresan spelades in.

Det skulle inte skada om någon upplyste vår ambassad i Paris att saker som integrationsproblem, långa vårdköer och den turkiska pizzerian nere på hörnan är betydligt mer svenska fenomen än smörgåsbord och kunskapen om hur man fångar kräftor.

Så, svenska ambassaden i Paris - lägg ner klyschorna, sluta hämta inspiration från Vecko-Revyn-tester och ta en weekend i Sverige någon dag framöver. Vem vet, kanske ni lär er hur svensk kultur ser ut.

I mellanstadiet hette det “Kärlek börjar med bråk och slutar med dubbelsäng”.
Och nog stämmer det. Men vad händer sedan? Hur fortsätter man när dubbelsängen “Tommelilla” är inhandlad på IKEA?

Har du väl kommit förbi inledningen är det medvind ett tag. Kompisgänget har blivit introducerat och man har klarat av den första nervösa och jobbiga middagen med “svärföräldrarna”. Två timmar av nervöst kallprat där man skrattar för högt åt “svärfars” skämt och ger alldeles för många komplimanger till “svärmors” frisyr, tröja eller skor. Allt i ett desperat försök att framstå som den bästa flickvännen deras son någonsin haft.

Men efter alla inledande jobbiga stadier, efter det att man klarat av både kompisgäng och överlevt föräldrafällan, kommer den största utmaningen av dem alla. Vardagen.

En dag vaknar man upp och snarkningarna från den du delar dubbelsängen med är plötsligt inte alls söta och charmiga längre utan enbart ett oljud som håller dig vaken på nätterna. Din partners TV-vanor är inte heller längre något som kvittar eftersom huvudsaken är att ni tittar tillsammans. Det faktum att han eller hon jämt ska titta på film när du vill se en dokumentär på SVT är enbart irriterande och resulterar i att du trotsigt tar skålen med popcorn in till sovrummet och läser en bok istället.

Jag känner sällan igen mig i de klassiska sambodispyterna om uppfällda toalettringar och tandkrämstuber, men jag kan enkelt relatera till både rutiner, snarkningar och TV-vanor och efter fyra år vet jag det mesta om min sambo.

Jag vet exakt vilken rutt han tar när vi går och handlar. Först bröd och sedan juice, frukt och grönsaker i nämnd ordning. Vid frukthörnan går han först och tittar efter vindruvor om det är sommar, eller klementiner om det är vinter. Jag vet även vid alldeles för många tillfällen exakt vad han ska säga och ofta kan jag citera honom lika bra som jag en gång kunde citera replikerna i Dirty Dancing.

Rutinerna har gjort entré i vårt förhållande.

Men det slutar inte där. De ljud min sambo ibland ger ifrån sig på nätterna kan få till och med katterna att överväga hotell. Många är de nätter då jag funderat på huruvida jag ska hämta iskallt vatten eller sparka ner honom på golvet för att sedan nöja mig med ett välriktat slag i njurtrakten på honom. Det brukar tysta honom under i alla fall ett par timmar.

Ett annat styrkeprov utspelar sig framför TV:n. Vi må leva i ett hyfsat jämlikt samhälle men hemma i vår soffa är det mannen som har kontrollen och min sambo har löst livslång prenumeration på den stackars fjärrkontrollen som minst sagt få göra rätt för sig. Hade det funnits ett världsmästerskap i zappning hade jag delat säng med en världsmästare.

Livet som sambo är således inte alltid en rosaskimrande dans på väldoftande rosor och jag vågar inte ens tänka på vilka av mina dåliga sidor som frammanar ondskefulla tankar hos min sambo. Är det mitt hetsiga temperament eller kanske det faktum att jag lämnar ett spår av kläder efter mig på mornarna?

Vardagen har gjort entré i vårt förhållande.

Men hur tråkigt det än kan kännas ibland så går det inte att fly från vare sig rutiner eller vardag. De finns där vare sig man vill eller inte. Så när man lämnat parkeringen på IKEA efter att ha köpt dubbelsängen är det lika bra att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och förbereda sig på en tillvaro som innebär både snarkningar och klädhögar. Tricket är nämligen inte att undvika vardagen, tricket är att lära sig leva med den.

Men det kanske är enklare sagt än gjort inser jag när jag bevittnar misshandeln av vår TV på kvällarna. Eller när jag vaknar på mornarna och det första jag ser är min snarkande man med en andedräkt som skulle kunna fälla en björn.

Men det finns å andra sidan inget finare än när han slår upp ögonen och ger mig ett yrvaket “God morgon älskling”. Och det är trots allt ganska charmigt när han sitter och trycker frenetiskt på fjärrkontrollen, inte för att hitta något att titta på utan mest för att det går.

Så vardagliga rutiner till trots, jag tycker fortfarande att min sambo är världens bästa människa att leva med och det är då jag inser att vi har lärt oss att leva med vardagen.

Och när jag tänker efter ser jag faktiskt fram emot nästa heat i zappnings-VM.

Always a cheater?

Tjejens blick flackar osäkert, fastnar då och då på killen som sitter bredvid henne, för att sedan snabbt söka sig vidare. Killen stirrar envist ner i marken med en sammanbiten min.

“Har du varit otrogen?”, frågar han. Tjejens tystnad säger mer än ord.

Det är dags för den sista Bonfiren i ett av Kanal 5: s flaggskepp, Temptation Island. Under hela vintern har de utvalda paren utsatts för frestelser i form av lättklädda välinoljade singlar, allt spetsat med ett gäng rejäla drinkar.

Kanske var det just de där drinkarna som till sist fällde ett av programmets tre kvarvarande par, kanske var det något annat. Alkohol eller inte, att vara ifrån sin pojk- eller flickvän i tolv dagar är måhända jobbigt men inget outhärdligt och definitivt ingen ursäkt för otrohet.

Men det är lätt att kasta sten i glashus och det är precis vad jag gör just nu. För ganska exakt fyra år sedan satt jag och hade ett liknande samtal som paret i Temptation Island, med min dåvarande sambo tillika fästman. Nu satt vi inte framför ett gäng kameror och vi hade inte amatörsexologen Martin Björk fnissandes på en stubbe bredvid oss heller, men situationen var inte desto mindre jobbig för det. För oavsett plats och tidpunkt är otrohet alltid lika smärtsamt och oförlåtligt.

Det var en lördagseftermiddag och jag kommer aldrig att glömma det där telefonsamtalet efter det att han upptäckt ett mail som inte var menat att bli upptäckt. Jag vet inte om det gjorde saken bättre eller sämre att jag just då befann mig 25 mil från honom. Jag vet heller inte varifrån han hämtade styrka för att ändå vilja gå vidare och ge vårt förhållande en chans, trots mitt uppenbara svek. Styrka eller inte, han hade kunnat vara stark som Stålmannen på anabola för det var likväl ett försök jag inte ägnade någon större energi åt och några veckor senare flyttade jag från vår lägenhet.

När vi blev tillsammans lovade vi varandra att alltid fortsätta vara vänner oavsett hur det gick med vårt förhållande. Behöver jag säga att vi inte har någon kontakt idag? Vi försökte träffas ett par gånger något år efteråt, men jag tror inte att han någonsin förlät det jag gjort. Vem kan klandra honom?

Och visst saknar jag honom. Inte som pojkvän eller sambo, men som den väldigt goda vän han en gång var (och säkert fortfarande är för dem som förtjänar det). Men som man bäddar får man fint ligga, oavsett vem man bäddar åt.
Vad är min ursäkt? Hur kan jag försvara det jag gjorde mot en person som älskade mig så pass mycket att han var beredd att tillbringa hela sitt liv med mig?

Här kan jag egentligen sluta skriva, för jag har inga svar. Jag kan aldrig någonsin förklara eller försvara det jag gjorde mot honom. Må hända att förhållandet var dåligt och må hända att jag någonstans innerst inne visste att det inte var rätt och ska sanningen fram är jag glad att slutet blev som det blev, för jag har aldrig varit lyckligare än jag är nu.
Så nog var det vettigt att avsluta innan vi satt där med villa, Volvo, vovve och två barn. Men istället för att prata med honom som en vuxen människa var jag feg och valde den enkla vägen. Otroheten.

Nu var inte mitt snedsteg av den grövre varianten, men spelar det egentligen någon roll? Finns det grader i helvetet? Det jag gjorde var både fegt och omoget och jag kan inte känna annat än förakt för det som utspelar sig på Kanal 5:s otrohetssåpa. Otrohet är inte underhållning, det är enbart tragiskt.

Det finns de som påstår att den som en gång varit otrogen kommer att vara det igen. “Once a cheater, always a cheater” skanderar publiken i vart och vartannat avsnitt i lågvattenmärket Rikki Lake.
Men har man en gång varit otrogen vet man. Man vet hur jävligt det känns att såra någon, man vet hur förbannat jobbigt det är att se en person, man trots allt tycker om, i ögonen och erkänna vad man gjort.

Så jag tror att i alla fall de flesta som någon gång gått över gränsen, vad det nu än innebär, vet bättre än att någonsin göra om det. Åtminstone om man har någon form av hjärna och hjärta. Jag vet att jag lärt mig min läxa i alla fall och jag vet att jag aldrig någonsin kommer att göra något liknande igen.

“Once a cheater, never ever a cheater again!”

Två tjejer gör sig redo inför kvällen. Den ena använder en helt vanlig rakhyvel, den andra använder en mirakelmousse som effektivt eliminerar varje liten antydan till hår på benen.

Nästa klipp utspelar sig på en restaurang där tjejerna sitter kring ett bord med sina dater för kvällen. Den ena killen smeker förföriskt med foten över sin tjejs helt fantastiskt lena ben. När den andra killen ska försöka sig på samma förförande gest på sin tjej upptäcker han till sin fasa att hennes ben känns håriga och inte alls smekvänliga.
Inslaget avslutas med att den stackars “bortgjorda” tjejen skamset frågar sin väninna om hon inte kan få låna hennes mousse nästa gång.

Företaget Veets senaste reklam för ett av sina hårborttagningsmedel är något av det dummaste jag någonsin sett under en reklampaus, inklusive alla schampo- och bindreklamer.

Jag är väl inte den största kämpen världen skådat när det gäller kvinnofrågor. Jag rakar benen, använder push-up och jag engagerar mig inte nämnvärt i Internationella Kvinnodagen. Men denna reklam gjorde mig heligt förbannad.

Vad är företagets budskap? Att du får utväxt redan samma kväll om du använder rakhyvel? Att din date/pojkvän får kräkreflexer när han gör den fasansfulla upptäckten att du faktiskt är en helt normal människa med hår på benen? Eller att det är en jäkla tur att din väninna är så förutseende som faktiskt använder krämen redan från början, så du kan låna den vid nästa date?

Jag har vid ett par tillfällen provat hårborttagningskrämer av olika slag och handen på hjärtat, de är helt värdelösa. Först stryker man på ett lager av någon geléaktig gegga, som dessutom luktar hejkomochhjälpmig. Sedan ska man vänta ett tag så att krämen hinner verka ordentligt. Känns skittryggt att ha den frätande illaluktande geggan på benen.
Därefter ska man skrapa av krämen med en turkos eller rosa spatel och skölja med vatten för att sedan låta sig hänföras av hur lena och fina benen är.

Det är möjligt att jag är ett abnormt hårigt troll bortom all räddning och som ingen kräm i världen biter på. Men inte sjutton blev mina ben ett dugg lenare av krämen. De var precis lika håriga som innan och för att vinna kampen mot hårstråna fick jag snällt plocka fram hyveln för att få bort de envisa rackarna.
Så för det första stämmer inte reklamens budskap - jag är nämligen varken ett troll eller ens särskilt hårig.

Nu är det väl knappast någon nyhet att företag gärna tänjer lite på sanningen för att sälja sina produkter. Jag tror lika lite på påstådda vitamininstitut i “ni-vet-var” som jag tror på att McDonalds är vägen till familjelycka.

Det som sticker i ögonen mer än sträva orakade ben någonsin kommer att göra är dock inte budskapet om hur fantastiskt bra krämen är. Det är snarare den hyfsat tydliga indikationen om hur pinsamt det är med ben som inte är konstant lena och “smekvänliga”. Det vill säga helt normala ben. För istället för att dumpa den sorgliga kraken när han rynkar på näsan, skäms tjejen och vänder sig plikttroget till väninnan för att be om hjälp.

En hint till alla tjejer som svider värre än en vaxning av bikinilinjen. Och när Veets logga tonat bort på TV-rutan undrar jag i mitt upprörda sinne… mirakelmousse mot korkade och trångsynta företag, finns det?

Jag var väl fem år och gick på dagis. Han hette Daniel och vi förlovade oss i en garderob på avdelningen Bamse. Jag minns inte hur länge förlovningen varade eller vad det var som orsakade uppbrottet. Kanske berodde det på ekonomiska meningsskiljaktigheter (skulle veckopengen läggas på saltisar eller sega kolor?) eller så var det dispyten om vem som skulle ha den tuffaste trampbilen på gården, som till slut tog ut sin rätt.

Uppbrottet passerade dock ganska smärtfritt. Daniel fick ekonomisk ersättning i form av tre hallonbåtar och jag ett extra varv runt gården med den blå trampbilen. Skilsmässan satte därmed inga större spår hos någon av oss (vad jag vet) och livet fortsatte in i lågstadiet.

Här bytte jag, och alla andra tjejer i klassen, tidigare Daniel:ar mot en James och en Måns. De var helt enkelt de populäraste killarna i klassen. Ingen ifrågasatte varför, det bara var så.

Vi ägnade helgerna åt att färglägga stora pappersark fyllda med tafatta kärleksrim som vi smög in i deras brevlådor och vi turades om att fråga chans på dem. Att fråga chans var ett alldeles utmärkt sätt att inleda ett lågstadieförhållande, som för övrigt inte innebar så mycket mer än att man delade klassföreståndare och hade “sälle” till och från skolan.

Men även för en bekymmerslös åttaåring kan hjärtat klappa lite extra för någon och det fanns en rad väldigt enkla sätt att uttrycka sin lågstadiekärlek på. Förutom att fråga chans och färglägga blommiga lappar fanns den eminenta leken kysspjätt som fungerade ungefär som vanlig “pjätt” men involverade blöta tafatta pussar istället för ryggdunk. Inte helt olikt det som utspelar sig på nattklubbarnas dansgolv klockan halv fyra en lördagsnatt.

För mig var det Måns som gällde. Det var hans brevlåda mina lappar gled ner i och det var honom jag siktade in mig på under rasternas omgångar av kysspjätt. Nu blev det varken garderob eller förlovning för min och Måns del, men min bekymmerslösa kärlek för honom höll i sig ända in i högstadiet.

Men i gymnasiet hände det något. Allt blev med ens väldigt komplicerat. Kärleken blev besvärlig, invecklad och väldigt smärtsam. Jag vet inte riktigt vad det berodde på, men jag antar att jag växte upp.

Det som tidigare varit så enkelt och bekymmersfritt blev svårt, ibland obegripligt, och fyllt med vad jag senare skulle lära mig kallas för olycklig kärlek. Jag vet inte hur många kvällar jag spenderade med skolkatalogen i knäet snyftandes ikapp med ballader på stereon. Den ena mer smäktande än den andra.

Men verkligheten var svår och obönhörlig. Det gick inte längre att skicka kompisen att fråga chans på den man gillade. Att ha ett förhållande innebar inte längre bara att man hade “sälle” till och från skolan och uppbrotten passerade inte alls lika obemärkt som tidigare.

Plötsligt fylldes kärlekstillvaron med regler som när man kunde ringa utan att verka för angelägen, under hur lång tid man kunde växla blickar med någon innan man kunde vara säker på att han gillade en eller att det inte längre räckte med att vara en jävel på kysspjätt för att få pussa på snyggaste killen i klassen.

Än idag, 20 år efter chansfrågandet i lågstadiet, har jag fortfarande inte lärt mig att förstå det vuxna kärlekslivets “do:s and dont:s”.

Men varför gör man allt så komplicerat bara för att man blir vuxen? Vi mognar förvisso och kärleken existerar på helt andra villkor än när man är liten, både på gott och ont. Men kanske just därför behöver vi hålla fast vid det där enkla och okomplicerade? Kanske är vi vuxna i ännu större behov av koncept som “fråga chans” och “kysspjätt”.

För visst hade det känts skönt att kunna plocka upp luren och ringa den där snygga killen i uppgången bredvid och fråga chans? Eller att åtminstone ibland kunna byta ut alla ångestfyllda helger i svindyra barer på stökiga nattklubbar mot en omgång kysspjätt på kafferastern på jobbet.

Nu har jag inga färska erfarenheter av just kysspjätt, även om jag ser leken utövas i mer eller mindre nyktra varianter på min arbetsplats firmafester. Men det är inte mer än fyra år sedan en kille frågade chans på mig.

Vi hade känt varandra i nästan ett halvår och jag visste att han var intresserad. Men situationen var inte helt enkel på grund av olika omständigheter och mitt kärleksliv befann sig i ett minst sagt kaotiskt tillstånd.

“Har jag chans på dig?”

Frågan var så enkel och rakt på sak så jag kunde inget annat än ge ett lika enkelt svar tillbaka.

“Ja.”

Mitt i mitt kaosartade vuxna kärleksliv kändes plötsligt allt lika enkelt som den där gången i garderoben nästan tjugo år tidigare. Alla krångliga och invecklade regler jag levt efter i hela mitt vuxna liv kändes lika avlägsna som äktheten i en dålig raggningsreplik. Och det enkla okomplicerade som jag övergett någonstans på vägen föll åter på plats som det mest naturliga i hela världen. För hade han inte tagit hjälp av det bortglömda lågstadieknepet och frågat chans hade vi kanske fortfarande suttit vid telefonen och väntat på att någon skulle ringa.

Så nästa gång någon av mina singelkompisar beklagar sig över sitt tråkiga singelliv kanske jag rekommenderar henne att fråga chans på den snygga killen i uppgången bredvid. Och kanske mailar jag chefen imorgon och föreslår att vi inför kysspjätt på kafferasterna.

Häromdagen gjorde jag något jag inte gjort på väldigt länge, alldeles för länge. Jag skrev ett kärleksbrev till min man.

Det var ett helt vanligt brev på helt vanligt vitt papper med helt vanligt svart bläck. Raderna var sneda (något man får leva med som vänsterhänt) och jag skrev fel på ett par ställen vilket resulterade i svarta tuschkluddar här och där. Jag hade dessutom lyckats med konststycket att föreviga kvällens kaffestund i from av ett par smutsbruna kaffefläckar.

Men det var ett riktigt kärleksbrev. Inget grisskärt elektroniskt vykort med tredimensionella hjärtan som hoppar jenka i baktakt över skärmen, utan ett helt vanligt lagom sjabbigt brev.

Men hur mycket jag än försökte föreställa mig i rollen som romantiskt lagd poet medan jag skrev, var jag ganska missnöjd med resultatet. Texten kändes stel och småtråkig och jag var helt övertygad om att don Juan snurrade som en elvisp i sin grav. Så det var inte utan en malande känsla av nervositet som jag stack in det snedskrivna och tuschfläckiga brevet i min makes plånbok på morgonen.

Planen var att han skulle upptäcka det på båten han brukar ta till jobbet. 9.00 gick båten, 9.01 fick jag ett SMS. “Tack för brevet! Du har gett mig ett stort leende en dag när jag inte trodde jag kunde bli glad! Älskar dig som aldrig förr!”.

Jag anser mig inte vara någon naturbegåvning på att skriva ner känslor i form av kärleksförklaringar. Det känns snabbt pretentiöst och högtravande och det slutar ofta med att jag stryker över allt utom den sista raden, som för det mesta innehåller meningar i stil med “Jag älskar dig”, “Din för alltid” eller annan valfri Starlet-klysha. Men eftersom jag är gravt allergisk mot nödrim àla hjärta/smärta, brukar jag ändå försöka hålla texten ganska enkel. Trist och förutsägbart eller ett vinnande koncept?

Tja, naturbegåvning eller inte, brevet resulterade ju trots allt i att min man blev överlycklig, vilket i alla fall delvis var syftet. Han sa till och med efteråt att det var det finaste kärleksbrevet han någonsin fått. Så egentligen spelade det nog inte så stor roll hur jag skrev brevet, det viktiga var att jag skrev.

Men jag är nog inte ensam om att drabbas av plötsliga blackouter och känna mig lika romantisk som en omröstning i riksdagen så fort jag ens tänker ordet “kärleksbrev”. För inte nog med att man ska öppna sig och exponera sina känslor, man ska dessutom dokumentera dem på papper där kärleksförklaringen får trängas med både tuschkluddar och kaffefläckar. Mission impossible?

Nä, faktum är att det inte är särskilt svårt. Det krävs inga dolda don Juan-anlag, du behöver inte ens byta Adidas-tröjan mot kråsskjorta. Bara skriv. Helt enkelt.

Långt eller kort, passionerat eller smågulligt, känslostormande eller sockersött, det spelar inte så stor roll. För oavsett om texten är skriven på hexameter eller om du har hämtat inspiration från 80-talets lässtunder med Starlet, är det alltid något extra att få ett kärleksbrev från den man älskar.

Så våga skriv! Sneda rader, korta meningar eller utsvävande orgier i romantik, sätt dina känslor på papper och ge till någon du tycker om.

Men låt rimlexikonet ligga. Det blir nog bäst så, trots allt.

Det digitala beroendet härjar fritt bland oss och får vinterns kräksjuka att framstå som en semester på Mallis.

Under dagarna på jobbet är vi uppkopplade på så många sätt det bara går. Det är ICQ, MSN, SMS och så vidare i en evig ström av trebokstavsförkortningar och dessutom, inte att förglömma, ett mer eller mindre välvalt mailprogram. Men det är väldigt praktiskt för vi behöver egentligen inte prata med någon på hela dagen. Det räcker med ett par valser över tangentbordet och allt som ska sägas är sagt. Jättepraktiskt.

Även utanför jobbet sprider sig det digitala umgänget med ett virus hastighet.

Jag skaffade min första mobiltelefon vintern 1995, i samma veva som många andra “blev med mobil”. Det började bli inne att ha den “lilla” (nåja, det var trots allt 1995) grunkan i jackfickan och dessutom verkade det rätt praktiskt. Nu, åtta år senare, går jag aldrig hemifrån utan den idag något mindre grunkan och de gånger det skett har jag känt mig naken.

Så att ett skapat beroende finns där kommer väl inte som en blixt från klar himmel. Men när vårt nätverk gick ner på jobbet häromdagen och alla mina kära program dog med en djup suck, insåg jag hur stort beroendet faktiskt är. Ingenting fungerade. Jag kunde varken ICQ:a med mina kompisar eller maila mina kollegor och jag kände mig fullkomligt ställd. Vad skulle jag nu ta mig till?

En kuslig känsla av total avskärmning från omvärlden började sakta ta form, trots att jag var precis lika omgiven av människor som innan nätverket stämplade in för dagen. Skillnaden var att jag nu fick söka upp de personer jag jobbade med för stunden och kommunicera med dem på riktigt istället för via ettor och nollor. Min första tanke var “Fy, vad jobbigt”.

Även om det låter tragiskt är jag långt ifrån ensam om att lida av ett sådant socialt handikapp. Jag vet många som blir minst lika ställda ifall de skulle upptäcka att de stod utan mail eller annan digital kontakt med omvärlden.

Detta fick mig att börja fundera över hur tragiskt beroende vi är av tekniken och hur mycket den har avlägsnat oss från den riktiga världen, den som egentligen spelar någon roll. För jag vågar påstå att den sociala kontakten är så mycket mer värdefull utanför den digitala tillvaron.

Men när vi vill kontakta en person, till exempel för att bestämma tid för en träff, och det egentligen skulle ha gått alldeles utmärkt att ta samtalet per telefon, lyfter vi inte på luren och ringer trots att det egentligen varit både enklast och trevligast. Istället knackar vi i snigelfart fram tecken på mobilen och använder oss därmed av vad som troligen är det mest omständliga kommunikationssättet sedan Ponnyexpressen; SMS.

För att få fram ett par enkla meningar sitter man och hamrar på pyttesmå tangenter, skriver fel, backar, skriver om igen, bara för att upptäcka i slutet av SMS:et att det man vill skriva inte får plats. Gör om, gör rätt, gör riktigt. Innan man är klar med sitt SMS har troligen tidpunkten för träffen man SMS:ade om redan passerat med god marginal och tummen har för länge sedan drabbats av grav kramp. På 90-talet pratade man om musarm och det lutar åt att nästa folkåkomma blir SMS-tumme.

Men varför ringer vi inte varandra istället för att utveckla SMS-tummar? Varför släpper vi inte tekniken och börjar kommunicera som vanligt igen? Är det verkligen så hemskt att prata med varandra eller är vi bara lata? Är det inte meningen att den digitala kommunikationen ska fungera som ett komplement till övrig kommunikation snarare än som ett substitut? Eller är detta en naturlig utveckling på samma sätt som telefonen var en gång i tiden?

Det finns säkert många inte har något emot en sådan utveckling och som gärna gömmer sig bakom ICQ-skins och mailprogram. Att umgås med andra människor kan vara ansträngande, särskilt de man inte känner särskilt väl, och då kan det vara bekvämt att slänga iväg ett SMS istället för att ringa.

Men bekvämt eller ej, det är ofta roligare att få ett telefonsamtal eller en handskriven lapp istället för ett SMS, och det är trevligare att då och då få personlig post i den vanliga brevlådan istället för inboxen i mailprogrammet.

Tänk på det nästa gång du väljer digitalt framför socialt.

Om att inte äta kött men bära gympaskor i skinn.

I över tre år har jag avstått från både kött och fågel på tallriken. Jag valde att bli åtminstone delvis vegetarian efter att ett otal gånger ha sett bilder på hur djur hanteras i köttindustrin. Det fick mig att må otroligt dåligt och till slut fick det vara nog.

Det var ett enkelt beslut i mitt hjärta men desto svårare att omsätta i verkligheten. Hur skulle jag kunna avsäga mig nygrillad kyckling, skinkmackor och köttfärssås? Men när jag väl tog steget blev jag förvånad över hur lätt det var, och till min stora glädje upptäckte jag att den vegetariska världen inte alls bara består av sallader och grytor gjorda på baljväxter.

Så det är inte helt utan stolthet i rösten som jag svarar “Nej tack, jag är vegetarian” när någon erbjuder mig kött.

Mina moraliska ansträngningar slutar inte vid kött- och fågelbojkotten. När jag ska köpa fisk är det noga att det inte blir en sort som är rödlistad på Världsnaturfondens lista över utrotningshotade arter. Det serveras därför varken torsk eller hälleflundra hemma på middagsbordet.

Försöken att leva “rätt” fortsätter även förbi kostcirkeln. Jag köper ekologiska varor så fort det finns tillfälle och sorterar snällt soporna, metall i en påse och hårdplast i en annan. Vi har medvetet valt bort egen bil och tuffar istället runt med hjälp av ett bilkollektiv.

Att bära skinnjacka eller päls är något jag inte ens skulle drömma om och jag kastar hatiska blickar på alla “fina damer” som trippar omkring i minkpälsar och rävkragar.

Naturvårdsverket har under vintern fört en kampanj som manar till eftertänksamhet angående växthuseffekten. “Växthuseffekten påverkar dig, hur påverkar du den?”. Inte så mycket, intalar jag mig själv och väljer pumpflaska när jag ska köpa hårspray.

Kort sagt, jag är ganska duktig.

Men jag lever inte alltid som jag lär. Jag vet att jag är långt ifrån perfekt och “syndar” på många plan. Ibland utövar jag nog till och med vad många säkert skulle kalla för dubbelmoral.

För samtidigt som jag avsagt mig kött och fågel äter jag både fisk och skaldjur, och gillar dessutom ett ägg på mackan någon gång då och då. Mina Puma-skor är av skinn som en gång satt på en glad ko, kanske samma ko vars kött jag ratar i köttdisken. Kattmaten jag köper till mina katter innehåller i allra högsta grad kött (katterna gillar inte wokade grönsaker) och jag åt kyckling på flygplanet mellan Vietnam och Laos i höstas för jag var hungrig och det var det enda som serverades.

Det pågår ständigt kampanjer som skall mana till miljömedveten eftertanke. När jag tittar närmare på Naturvårdverkets lista över vad man kan göra för att minska koldioxidutsläppen, som delvis orsakar växthuseffekten, inser jag hur lite jag faktiskt gör.

Vi har en kran hemma som läcker, våra gamla fönster drar så elementen går på högvarv och jag kommer inte ihåg när vi frostade av frysen senast. Bara för att nämna några saker. Det är alla egentligen ganska enkla åtgärder, men som vi inte ens är i närheten av att följa.

Så hur kan jag fördöma ett leverne och samtidigt ha så mycket att fundera på själv? Är inte det att kasta sten i glashus eller rent av dubbelmoral?

Visst är det en form av dubbelmoral, för vad kan man annars kalla det att jag inte äter kött på grund av hur djuren hanteras men samtidigt har gympaskor gjorda i skinn? Eller att jag tycker människor är lata som åker bil till jobbet men inte ens fixar en läckande kran hemma.

Jag skulle kunna försvara mig med att det är bättre att göra lite än inget alls, men det håller inte i längden. Jag vill inte höra till den skaran som försvarar ren lathet med handlingar som egentligen borde vara självklara. Därför ska jag idag ringa rörmokaren, titta på hur vi kan täta våra fönster samt frosta av kylen och nästa gång jag köper gympaskor får det bli fuskskinn.

Det finns de som inte berörs alls av den, sedan finns det hypokondriker som jag.

Jag har aldrig ansett mig vara den svartsjuka typen. Klart att min sambo både får prata och umgås med andra tjejer, och jag hade nog idiotförklarat honom om han inte tyckt att Jennifer Lopez är ens det minsta snygg. Så jag kände mig rätt lugn, tills den där höstdagen för snart tre och ett halvt år sedan.

Det var en mörk kväll i oktober och jag skulle iväg och sälja biljetter till en Halloween-fest. Min sambo skulle träffa sitt ex för en fika. Jättekul att de umgås! Det är i alla fall vad jag kanske borde ha tyckt, för visst är det roligt att människor kan umgås normalt även efter den där hjärtslitande “göra-slut-perioden”.
Men istället för att glädjas åt att min pojkvän och hans föredetta kunde träffas som vänner satt jag och sålde mina biljetter men en lätt skärrad min och ett panikartat inre. Antalet tomma ölflaskor på bordet bredvid mig skvallrade om en lätt neurotisk biljettförsäljerska.

Så hur slutade fikan? Slutade det med att de båda kom på att de faktiskt älskade varandra trots allt. Rymde de tillsammans för att leva lyckliga i resten av sina dagar? Klart de inte gjorde.

Men lugnade detta mina svartsjuka nerver? Lärde jag mig att det inte finns någon anledning att springa runt och vara svartsjuk och att jag inte vinner något på det, förutom möjligen en baksmälla dagen efter. Knappast.

När jag bara några veckor senare bad min pojkvän nämna en kändis han tycker är snygg kastade jag mig på nytt in i det jag tidigare trott att jag var immun mot. Vi hade nyligen sett The Bone Collector så det givna svaret blev Angelina Jolie vilket han motiverade med orden “Hon är jävligt snygg”. Jag är inte särskilt långsint av mig, men de där orden surar jag över än idag. Vadå “jävligt snygg”? Kunde det inte räckt med ett vanligt enkelt “snygg”?

Jag analyserade betydelsen av meningen sönder och samman vilket egentligen inte resulterade i mer än att jag fortsatte vara småsotis. Detta trots att jag innerst inne visste att det egentligen inte alls handlade om att han hellre ville ha henne än mig.

Men vill jag ha en normal pojkvän som ser verkligheten som den är, det vill säga att det faktiskt finna vackra och snygga människor där ute? Det inte är trots allt inte särskilt konstigt att tycka det. Eller vill jag ha en verkligehetsfrämmande person som försöker intyga mig att alla andra är tråkiga utom hans bedårande fru, det vill säga jag?

Om han försökt intala mig att det inte finns någon annan i hela världen som han tycker är snygg, då hade jag troligen blivit seriöst misstänksam och undrat vad han försöker dölja.

Så vad håller jag på med? Samtidigt som jag vill ha den där normala sambon vill mitt hispiga inre varken höra talas om Angelina Jolie eller någon annan “jävligt snygg” kändis heller för den delen.

Om det finns något som heter “hypokondri-svartsjuka” är jag övertygad om att jag skulle ha fått den diagnosen. Välförtjänt dessutom.

Men trots alla uppenbara bevis om motsatsen och trots att jag är väl medveten om min förvrängda logik, huserar det lilla dramatiska spöket vidare i min svartsjuka hjärna och inbillar mig både det ena och det andra.

Det låter säkert grymt och jag klandrar inte de som kallar mig neurotisk. Jag klandrar inte heller de som undrar vad det är för monster jag lever ihop med, som förvandlar en helt vanlig tjej till ett öldrickande nervvrak så fort det handlar om fikor med före detta flickvänner eller avlägsna kändisar.

Monstret är ingen mindre än den man som flera gånger om dagen bedyrar sin kärlek till mig. Det är samma person som säger att jag är den vackraste människa han vet och andra bedårande fraser som skulle ha passat i vilken Harlequin-bok som helst.

Så den där svartsjukan är egentligen inget annat än ett ovälkommet hjärnspöke som sätter mina neurotiska anlag på prov.

För i den verkliga världen, den utanför Harlequin-dramatiken och triangeldrama àla Mitt Livs Novell, är livet sällan så dramatiskt, och pojkvänner kan oftast gå och fika med före detta flickvänner utan att det finns anledning till inbillad svartsjuka.

Stringtrosor, vadderad BH, smink och högklackat. En 25-åring på raggarstråk? Nej, en helt vanlig åttaåring på väg till ett lågstadiedisco.

När jag var åtta år gammal var livet ganska enkelt. Jag gick upp på morgonen, åt min frukost och tog sedan på mig kläderna som mamma hade lagt fram på sängen. Det spelade inte så stor roll vad det var, huvudsaken var att det gick att leka i dem, att jag kunde få vara en helt vanlig åttaåring.

Men när jag ser en dokumentär på TV om några småtjejer i Storbritannien sätter jag nästan kvällsteet i halsen. Läppglans med melonsmak är väl en sak men när jag ser en liten flicka som inte ens fyllt tio år stå och prova tighta linnen med djup urringning, då blir jag rädd. Riktigt rädd.
Hon kråmar sig framför spegeln medan hennes mamma står och ler i bakgrunden. Visserligen får hon inte köpa linnet men det räcker med att ha sett henne prova det utmanande plagget för att jag ska vilja vända bort blicken, hålla för öronen och upprepande ropa “bingolingo!”.

När flickan sedan säger att hon vill bli strippdansös när hon blir stor börjar jag på allvar att ifrågasätta vad som är fel. Kalla mig naiv, men jag trodde att man drömde om att bli veterinär eller advokat i den åldern.

I samma dokumentär berättar en man om hur det säljs vadderade BH:ar samt stringtrosor som pryds av ett körsbär framtill med texten “Eat me”. Målgrupp? Småflickor.

En åttaåring har inte ens börjat med sexualundervisning i skolan och har inte den blekaste aning om vad “Eat me” betyder (hoppas jag). Dessutom tror jag inte att de lär ut det i skolorna.

Som barn ska man ägna sig åt att vara just barn, det vill säga att byta “luktsuddisar”, samla på klistermärken och fråga chans på klasskompisar. Inte agera sexobjekt på ett sätt som skulle få självaste Ylva Maria Thompson att sätta dildon på tvären.

Vad kommer härnäst? Dildos med My Little Pony? “Köp-två-rafset-betala-för-ett”-erbjudanden på H&Ms barnavdelning? Eller varför inte låta dottern gå en table dance-kurs istället för att ta ridlektioner?

Jag menar, det ska ju börjas i tid. Eller?

Samtidigt som våra barn lullar runt i för stora linnen och högklackade skor, storlek 33, är Alfons Åberg-tröjor och Pippi Långstrump-toppar hetare än aldrig förr bland vuxna, i alla fall i min egen umgängeskrets. När någon av mina kompisar kommer i en t-shirt med ett Astrid Lindgren-tryck skriker jag högt av förtjusning och inleder ett stort korsförhör för att få veta var personen i fråga fick tag på den lilla dyrgripen.

Så medan jag och mina kompisar utövar hetsjakt på tröjor med barntryck springer tryckens egentliga målgrupp efter plagg med tryck som säger “Sexy slut” och “Take me”.

“Upp och ner, ner och upp. Grisen gal i granens topp”, för att citera Astrid. För visst känns det lite upp och ner när småtjejer är har mer utmanande kläder än många 30-åringar.

Nä, det lär dröja tills grisar sitter och gal i grantoppar innan jag har en åttaåring som får ta på sig stringtrosor med “Eat me”-tryck.