Publicerad i QX mars -05.

Homosexualitet och kyrkan, går det ihop? För Lars Gårdfeldt, präst i Svenska kyrkan, är det lika självklart att kunna viga homosexuella par kyrkligt som att någon gång i framtiden själv få stå vid altaret med sin sambo. Och sedan flera år tillbaka kämpar han för homosexuellas rättigheter i kyrkan. En kamp som nu har lett till utmärkelsen Årets kämpe.

Grattis! Hur känns det?
– Tack. Det känns fantastiskt. Jag är ju inne i en kamp som gäller diskrimineringen av homosexuella i kyrkan. Och i och med att detta är en titel som avgörs genom att många människor röstar så sänder det här en tydlig signal till kyrkan som jag kämpar med att förändra.

Lars berättar att han fått många positiva reaktioner på utnämningen. Utom från ett håll.
– Det har kommit hur mycket blommor, e-mail, brev och sms som helst. Det är jätteroligt. Och det har varit från vänner och grannar, från okända människor och från kollegor på universitetet där jag är nu när jag är tjänstledig från kyrkan. Precis från alla håll, utom från kyrkan.
Det må vara okej att arbeta som homosexuell präst i de flesta församlingar, men när det börjar handla om en aktiv kamp menar Lars att det blir annorlunda.
– Alla våra arbetskamrater i kyrkan visste från början att jag och min pojkvän är homosexuella. Men vi talade aldrig politiskt om vår sak. Vi var diskreta och snälla och då hade vi inga problem. Man får gärna tala om förtyck i kyrkan, som kvinnoförtryck och rasism, men börjar man prata om varför inte homosexuella får gifta sig i kyrkan då har man passerat en gräns.

Stöd från kyrkan eller inte. Lars är ändå väldigt glad över att ha fått utnämningen och om möjligt ännu mer tacksam över att priset har inrättats.
– Jag tycker det är det finaste pris man kan få och jag tycker det är jättebra att QX instiftade det, säger han och poängterar att titeln Årets homo oftare borde gå till personer som gör något viktigt för homosexuella.
– Årets hetero har ju år efter år gått till en heteroperson som gjort något viktigt för homosexuellas rättigheter. Men det finns många homomänniskor som gjort likadana saker. Till exempel Tasso Stafilidis, riksdagsman för vänstern som har motionerat massor i homofrågor. Han blev nominerad till Årets homo men hade ju ingen chans mot Barbados-Mathias.

Vem skulle du själv vilja utnämna till Årets kämpe?
– Tasso Stafilidis för han har gjort jättemycket i riksdagen. Och till Anneli Svensson, kurator på RFSL som arbetar med misshandlade homosexuella. Hon är värd priset för att hon vågar arbeta med den känsliga frågan om partnermisshandlade homosexuella. Eller Petra Östergren för att hon alltid får oss att tänka ytterligare ett varv i frågor kring kön och sexualitet, säger Lars men påpekar samtidigt att det finns många kämpar i gayvärlden.
– Går man ut på ett gayställe träffar man i princip bara kämpar. Många av dem har kämpat med att komma ut inför skolkamrater och andra. Så för de flesta har det krävts både en inre fight och en fight med närstående människor för att få leva det liv de vill leva. Så det finns väldigt många kämpar i homovärlden.

Varför blev just du Årets kämpe?
– Det senaste året har äktenskapsfrågan varit väldigt aktuell. Därför har jag synts mycket i debatten. Och förutom äktenskapsdebatten har ju även hetsdebatten tillkommit. Det har varit många frågor som har varit relaterade till diskrimineringen i kyrkan. Så det är kanske frågorna som har avgjort.

Metoden att kämpa för homosexuellas rättigheter i kyrkan kan verka uppenbart enkel. Motarbeta de konservativa bakåtsträvarna som tycker att homosexualitet är en synd. Men Lars menar att det är mer komplext än så.
– För tio år sedan såg jag livet så mycket enklare. Då kunde jag tycka att det var de konservativa människorna som försvårar för oss. Men nu vet jag att det är mer komplicerat än så. Människor som jag tycker om, och som vill homosexuella väl kan samtidigt uppträda som svikare, eftersom de tycker det är viktigare att inte kyrkan splittras. Den kamp vi måste kämpa är mycket svårare än vad jag först trodde.
– Ta till exempel Årets hetero Caroline Krook. Hon blev Årets hetero för att hon invigde Pridegalan. Och jämfört med biskopar i övriga världen måste man ju säga att det är något fantastiskt att en biskop inviger en Pridefestival. Hon erkände också att kyrkan har en stor skuld till homosexuella i sitt tal. Men hon är samtidigt delaktig i de beslut som förbjuder oss att registrera partnerskap i kyrkan.

Att kämpa för det man tror på låter som den självklaraste saken i världen när man hör Lars förklara sina tankar. Men när han berättar om baksidan av kampen blir det tydligt att det är långt ifrån en eftermiddagsvals på rosor.
Lars lever med överfallslarm och både han och hans sambo har mordhotats flera gånger. Därtill kommer hatbrev fyllda med hot om helvetet och uppmaningar om att avgå som präst. Det har gått så långt att Lars och hans sambo idag blir förvånade om det någon vecka inte kommer hatbrev eller telefonsamtal.

Tror du att homosexuella någon gång kommer att kunna leva på lika villkor i kyrkan och samhället?
– Vi står fortfarande i en dalig kamp där vi ständigt måste försvara kvinnors lika rättigheter gentemot män. Och det gör vi trots att de formella rättigheterna funnits så länge nu. Det blir ju likadant för homosexuella och vi är dessutom i minoritet. Så även när lagreformerna är genomförda kommer det att finnas diskriminering på många punkter. Och därför krävs det en ständig medvetenhet och en ständig kamp.

Jenny tipsade mig om en utställning igår som jag föll pladask för. Russin.
Russin på rockkonsert, russin i demonstrationståg, russin på bio och russin på ålderdomshem.

Det är konstnären Johan Hagelbäck som står bakom den briljanta utställningen som invigs på Göteborgs Konstmuseum idag.

Och det är mycket Hagelbäck i Göteborg nu. För Johan har även gjort vinjettfilmen som går varm på Göteborgs Film Festival just nu. 700 gånger kommer festivalbesökarna att kunna se hur biografen Draken befolkas av förväntasfulla russin som skallar “Mera film!”.

Om rockande russin på Russkilde rockfestival eller deras filmälskande kusiner anses vara konst säger jag: “Mera konst!”.

Även russin har känslor i Johan Hagelbäcks utställning.
(Bilden är hämtad från Göteborgs Konstmuseum)

vann en författare vi vanliga dödliga kulturkonsumenter känner till. Det känns skönt att de har gett nivetvilketpris till någon som inte bara den inre pretentiösa kulturklicken har läst…

Mer än så tänker jag inte säga om det här.

Den 26 oktober Sveriges Tidskrifter ut priset “Årets krönikör” på Cirkus i Stockholm. De nominerade i kategorin är Björn Ranelid (vilket är extrakul eftersom Linda Skugge sitter med i juryn), Kicki Norman och QXs Mats Strandberg.
Jag gillar Mats krönikor. På en avslappnat och underhållande sätt gör han allt från att hylla Madonna för den sexikon hon en gång var, till att ifrågasätta gayvärldens svärmande för Bert Karlsson.
Snart är det dags att nominera till Gaygalan igen. Det är du och jag som bestämmer. Tycker du att Bert Karlsson ska få en nominering till Årets Hetero igen? Eller ska vi välja någon som gjort lite mer än att sälja en massa kassa skivor till gaypubliken?

Hejja Mats! Både vad gäller tyckandet om Bert Karlsson och nomineringen till Årets krönikör.

Tio poeter som drabbar samman i en orgie av poesi, dikter och spoken word. Det kan bara handla om en sak - Poetry Slam.

Under fyra söndagskvällar, utspridda på hela hösten, anordnar Café Hängmattan tävlingar i Poetry Slam som så småningom mynnar ut i en höstfinal den 28 november. Det är sjätte året i rad som vem som helst kan ta sitt anteckningsblock och bege sig till det mysiga lilla cafét i Majorna och läsa upp sin poesi högt.

Det finns egentligen bara tre regler när det gäller Poetry Slam. Musik eller rekvisita är inte tillåtet, texterna får inte vara längre än tre minuter och det måste vara originaltexter framförda av poeten själv.
– De som kommer och läser Verner von Heidenstam och påstår att det är deras verk blir omedelbart diskvalificerade, säger konferencier Peter Nilsson och det måste vara någon form av poesihumor för hela lokalen skrattar högt.

Innan tävlingen börjar utses fem jurygrupper ur publiken. Utifrån innehåll, poesi och framförande ger grupperna sedan ge max tio poäng var till deltagarna. Så. Juryn är utsedd, deltagarna är på plats. Tävlingarna kan börja.

Det som sedan utspelar sig på scenen är en hämningslös orgie i tankar om fjortisliv, semesterflörtar på Grand Canaria, cancer, erektioner och knallpulverpistoler.
Jag är inget poesifan. Bortsett från Nils Ferlin, som jag älskat sedan jag lärde mig rimma på far och rar, har jag inte mycket till övers för högtravande kärleksförklaringar och pretentiösa nödrim. Men jag satt som fängslad.

Allt var inte bra. Men Jessica Sundbergs fantastiska framträdande om hur det var att vara 14 år och kyssas på toaletten, kröp ända in i benmärgen på mig. Hennes inlevelse var så stark att den bar den späda rösten in i både själ och hjärta.
Vi måste vidare nu
trevligt att kyssas
trevligt att träffas

Det sägs att slamdikter inte har mycket att hämta i tryckt format och att publicerad poesi inte funkar lika bra på scenen som slam. Huruvida det stämmer eller inte lämnar jag åt de lärde att tvista om. Men det märks snabbt hur viktigt framförandet är i Poetry Slam.
De deltagarna som jag kommer att minnas i efterhand läser inte upp sina texter. De lever och andas poesin på scenen. Som Matiss Silins med sina påträngande frågor som han framför med jobbigt bra inlevelse:
Har du en enda anledning att le?
Har du i ditt inre någon liten gnista av tomtebloss strålkastarljus och gåshud längs underarmarna?
Han höjer och sänker rösten. Gör pauser. Ömsom viskar och ömsom sjunger fram sina ord. Och när han läst klart är det tyst i lokalen i två tre sekunder. Sedan bryter ett stort jubel ut.
En man och kvinna tittar på varandra och nickar uppskattande.
– Den där killen är duktig. Han kommer att gå långt, säger mannen och applåderar så stolen skakar.

Poetry Slam är ett samspel mellan publiken och poeterna. Poeterna levererar förvisso själva framförandet, men det är med ett stort stöd från publiken. Stundtals är stämningen nästan familjär i det lilla cafét som blir allt trängre ju mer finalen närmar sig.
För trots att det är söndagskväll letar sig allt fler nyfikna åskådare in i labyrinten av bord och stolar. Människor som har valt bort dokusåpor och söndagsfilmer på tv för att istället lyssna på dikter om att samla på saker, rädda världen, springa ensam längs Mariehamns gator och självutlämnande läsning om intima stunder i USA. Uttryckt i ord som inte lämpar sig här.

Finalen, som står mellan Matiss Silins och Ebba Ljungmark, känns avgjord redan från början. Matiss har sopat banan med sina motståndare och den enda spänning jag känner är vad han ska framföra och inte minst hur han ska göra det.
I sann Poetry Slam-anda får Matiss en uppmuntrande blick och en tumme upp av Ebba innan han kliver upp på scenen.
– Den här dikten handlar om en höstexplosion…

Ungefär tre minuter senare är han klar och segrare blir mycket riktigt Matiss Silins. Publiken är nöjd och applåderna verkar aldrig vilja ta slut. Men till slut får de ge vika för prisutdelningen.
Det är dags att skörda innehållet i den svarta slitna hatten som skickats runt i publiken under tävlingarnas gång. Traditionen är att åskådarna bidrar till vinsten genom att i hatten lägga i vad de tycker att segraren är värd.
Och där ligger allt från pengar och presentkort på kaffe till biljetter på Stockholms Lokaltrafik. Och en kattmatsburk.
– En specialitet som har utvecklats här är att man ger mat som pris och det kan nog behövas till fattiga poeter. Men det här… säger konferenciern och håller upp burken.
Alla skrattar och jag antar att det är poesihumorn som gör comeback.

Matiss, som till vardags läser idrottsvetenskap på Pedagogen, är nöjd med segern även om den inte är hans första. Han har hållit på med Poetry Slam sedan 1999 och är bland annat regerande västsvensk mästare med sitt lag från Borås.
Det sista jag ser av den segrande poeten innan han försvinner ut i höstmörkret, är hur han höjer armen i luften och viftar med kattmatsburken.
– Är det någon som har katt?

Inte ens poeter kan leva på kattmat.

Läs mer om Poetry Slam:
http://www.estradpoesi.com
Hagströms Hink
Poetry Slam på Musikens Hus
Ord på Scen
Poesi i Halland

Inför en artikel om en fotoutställning hamnade jag mitt i smeten idag. Konstsmeten. Vad är det med kultur-förstårsigpåare och deras konstiga kulturartiklar?

Efter lite googlande hamnade jag mitt i en recension om samma utställning jag själv var på idag. Efter fem rader gav jag upp. Så… jag är antingen
1. ganska korkad
2. extremt korkad
eller
3. i fullkomlig avsaknad av allt vad kulturell ådra heter.

Jag förstår helt enkelt inte vad de försöker säga i de där kulturartiklarna.
Anomalierna i bilderna… Det diffusa ursprungt i bildens djup… Installationer hit och samtalskontrastdjupmenändåyta dit… Yadayadayada.

Ett tag var jag på god väg att gå in i närmaste bokaffär och köpa första bästa barnbok för barn upp till sex år. Bara för att åter ha känslan av att förstå det jag läser.

Jag vill inte läsa om hur det verklighetsbejakande djupet i konstverket tränger genom den dubbeltydiga ytan i tavlan. Det kan hoppa ut ur bilden och göra en kullerbytta på golvet, jag kommer fortfarande inte att förstå.

Så varför detta eviga mumbojumbande? På journalistprogrammet finns det framför allt en sak de bankar in i huvudet på oss från första dagen. Skriv enkelt. Bank. Bank. Skriv enkelt. Bank. Bank.
Inte för att idiotförklara läsaren, men för att det helt enkelt blir bättre. Oftast.

Så vad är det med dessa eviga anomalie-diffus-tjofaderittan-begreppen på kultursidorna? Förstår de ens själva vad de säger? Eller är det ett sätt att hålla oss andra, kreti och pleti, borta?

Synd är det i alla fall. För jag tror att alla skulle vinna på om kulturartiklarna blev lite mindre pretentiösa och lite mer begripliga. Tänk, det skulle kanske till och med komma besökare till konstutställningarna då.

Många har säkert redan sett den, men detta är tamejfan det finaste jag sett sedan Lionel Richie sjöng för Vickan i somras.

Creep i flashformat.

När den första boken i Tolkiens trilogi om ringen kom ut, fick den ett ganska svalt mottagande. Vilket BBC nu skriver om i artikeln How Tolkien triumphed over the critics.

“This is not a work which many adults will read through more than once”, citeras en recensent från the Times Literary Supplement.
Artikeln fortsätter med: …while American critic Edmund Wilson, dismissed the entire trilogy in 1956 as “juvenile trash”.

Svårt att föreställa sig idag, 50 år senare, när boken är hyllad världen över och anses som ett av litteraturens stora mästerverk.

Sagan om ringen fick dock en mer träffande framtidsvision av The Spectator’s Richard Hughes:
“I think we should be well advised to remember that what we have before us now is the first volume of a larger work… and be willing to suspend judgement… until we have seen the whole.”
…
“The pleasure to be derived from this first volume is a pleasure not to be missed.”