Det är nu snart tre månader sedan jag och Niklas bytte plats. Jag gick tillbaka till jobbet och han fick gå hem till världens goaste 1-åring. Och vad jag längtade tillbaka till jobbet just då. Jag fantiserade om luncher utan avbrott för att plocka upp potatisklegga från golvet, fikapauser där jag kunde läsa en tidning i lugn och ro utan att ett par knubbiga fingrar kladdade ner och knycklade ihop sidorna med skivrecensioner och att få föra vettiga samtal med vuxna människor. Samtal som handlar om film, politik, skvaller och det senaste inom klimatförändringarna. Inte dreggelproduktion, motoriska framgångar eller dagens bajsmängd.

Det var då.

Efter ungefär tre månader i den där vuxna världen längtar jag ännu mer tillbaka hem till Albin nu. För så här är det…

Luncherna innebär oftast snabb galopp i spöregn för att hitta närmaste sushiställe som inte innebär tre timmars väntan, fikapauserna… vahetteresadu? Och faktum är att de där vuxna samtalen på jobbet minst lika ofta handlar om motoriska framgångar och dreggelmängd som samtalen på mammafikorna eftersom majoriteten av mina kollegor är småbarnsföräldrar dom med. Och eftersom gräset alltid är grönare på nivetvilkensida så längtar jag nu tillbaka till mitt klegg- och dreggelberikade mammaliv hemma.

Jag vill sitta på mysiga cafén och torka slungade bananrester från bordsgrannarna medan jag ber så hemskt mycket om ursäkt, jag vill stå och sympatiglo i tio minuter på en till synes meningslös sten på marken tills ryggen skriker, jag vill leka krypleken på golvet hemma tills knäna blöder, jag vill torka matrester från tak och fönster i köket hela eftermiddagen medan Albin tömmer kastrullskåpet för femtielfte gången, jag vill låtsas att plastgrunkan Albin precis slungat iväg till mig är den roligaste plastgrunkan jag sett i hela mitt liv, jag vill prata både bajsmängd och dreggelproduktion med mina mammapolare och unisont sucka över hur jobbigt det är att vara hemma med en 1-åring (medan vi i smyg stormyser och tar en tugga till av kanelbullen). Jag saknar allt det där.

Man måste ju bara älska det idiotiska och samtidigt briljanta i The Babykeeper. Nu kan du gå på toaletten i lugn och ro OCH inte behöva rensa blomkruksjord från vardagsrummet, plocka upp dvd-samlingen för miljonte gången samma dag eller behöva oroa dig för att skitungen på något oförklarligt sätt lyckats ta sig ut i trapphuset under tiden. Genialiskt!

På torsdag börjar jag jobba igen. Då ska jag göra en sån där brakentré där alla unisont konstaterar hur snygg jag är och förundras över min otroligt rätta outfit. Det finns bara ett problem. Jag har nada koll på mode. Det känns som om någon stängt in mig i ett parallellt universum där kläder mest innebär skyddsutrustning mot Sempers Pytt-i-panna-puré och bebiskräka och nu, några månader senare när det är dags att börja jobba igen, släpper ut mig i verkligheten igen. Den där verkligheten där man 1) inte går ut med fäckar på kläderna eller hår med matklegg i efter bebis använt det som lian (aj!) och 2) tänker åtminstone lite på att vara snyggt klädd.
Hur sjutton ska jag få till den där entrén med ett sådant utgångsläge? Läge att ransaka mitt mode-jag. Hmm, få se nu… Jag har hajjat att det ska vara smala ben på jeansen i år. Jättesmala. Så smala att man får hugga av sig foten, ta på jeansen och sedan sätta fast foten igen. Vill man vara fin får man lida pin. Typ. Men sedan är det stopp. Vad har man på sig när man ska vara snygg den 5 oktober 2006?
Dunno. Min garderob ser ut så här: Ett gäng t-shirts, baggy jeans, några luvtröjor och alldeles för många men-det-är-ju-så-billigt-så-jag-tar-ett-par-stycken-linnen. En garderob som är så ute att den snart är inne igen (mode går i cykler, det har Ebba-Slebba sagt). Dags att uppgradera garderob version 0.1 till version 2.0. Misson: bli värsta modesnyggingen inför jobbstarten.
Efter lite efterforskning har jag kommit fram till att det inte bara är superdupersmala jeans som gäller, det ska även sitta ett piffigt litet skärp i midjan. Jättesnyggt på alla trådsmala 20-åringar, för att inte tala om skyltdockorna (den som vore en skyltdocka… man är skitsnygg i allt). Bara det att blotta tanken på mig själv i ett sånt där skärp sänder knasiga vibbar eftersom modet inte verkar inkludera valkar. Kan man anmäla trender till diskrimineringsombudsmannen? Jag tänkte mig något i stil med “Jag anmäler härmed smala-jeans-och-skärp-i-midjan-modet för diskriminering av småbarnsmammor som för länge sedan sagt adjö till midjan och hej till knasigt placerade extrakilon.” Undrar om dom köper det.
Hur som helst, jag lägger nog ner det där med skärp, det måste ju finnas något annat som är inne just nu som jag kan använda. Jodå, det finns fler saker. Tights! Senast jag kollade var tights så ute att det var något man hade på sig på ful-fester. Och nu ska man inte bara dra ihop icke-midjan med ett skärp, man ska dessutom flasha låren i något som bara innehåller snäppet mer tyg än nylonstrumpbyxor. Vaihelvete?! Enda trösten är att jag, när jag tänker efter, nog inte hade fått så mycket nya fräsiga kläder för mina 39,89 kr på kontot. Men om jag skjuter upp jobbstarten en sisådär två tre år så kanske mina streetkläder blivit jätteinne igen. Vid det laget har jag kanske även lyckats bli av med de där valkarna så skärpet sitter som en smäck. Fast det förståss… då är väl skärp i midjan tokigt ute för länge sedan.

Vi spänner stint blicken i varandra. Ledmotivet till Den onde, den gode, den fule skulle sitta som en smäck medan avståndet mellan oss krymper. Fyrtio meter. Tjugo meter. Tio meter. Clint Eastwood håller andan…

Att gå på promenad med sin bebis är att ge sig in i en outtalad men ofrånkomlig tävling där reglerna är lika grymma som enkla - sötast vinner. Ja, inte sötast mamma alltså. Med sitt otvättade hår, påsar under ögonen och kräkfläckar i uringningen (Angelina Jolie räknas inte) är småbarnsmammor nog så långt från söta som man kan komma. Nä, tävlingen gäller centrat i våra kräk- och nappberikade liv. Bebisarna.
Det spelar ingen roll om det är under en promenad, på något fik eller i mataffären. Tävlingen gäller överallt. När två småbarnsföräldrar (vilket i praktiken innebär mammor, pappor har fullt upp med att tänka på IFKs senaste match eller något annat oviktigt) möts är processen densamma. Först det där inledande igenkännande leendet som bara småbarnsföräldrar kan dela “Jobbig natt? Mmm, vet hur det är…”, sedan finns det ingen återvändo. Att glo ner i den andra vagnen eller snegla i barnstolen vid bordet bredvid är ett ryggmärgsrotat beroende och jämförelsen med det egna underverket är oundviklig. En ganska tråkig tävling eftersom motståndaren aldrig har en chans ändå. “Har han inte lite utstående öron?” “Oj vilka plufsiga kinder” “Sitter inte ögonen lite tätt?” Bara fantasin (och möjligen bristen på sömn) sätter gränser för hur många attribut det går att komma på där den egna bebisen är så mycket sötare än motståndarens. Det spelar ingen roll om det är bebisvärldens svar på Scarlett Johansson som ligger i motståndarvagnen, den har inte en chans mot de snygga öronen, de precis lagom runda kinderna och de perfekt placerade ögonen som ligger i egna vagnen.

Åter till barnvagnspromenaden i inledningen där Clint Eastwood fortfarande håller andan (han börjar nog bli rätt sugen på luft vid det här laget). Promenad-crescendot har nått sin kulmen och vi kommer upp jämsides. Det snabba inledande leendet. Blicken ner i barnvagnen. Och… Ha, jag visste det! Min är sötare än din. Albin, vi vann! Igen.

Alltid sötast

… du går runt med endast ett rakat ben. Du hann inte ta det andra i duschen för ungen fick upp locket på schampo-flaskan som han fått tag på och påbörjade ett oralt såpbubbelinferno innan du fick tag på flaskan igen.
… du står omedvetet och vaggar fram och tillbaka med kundvagnen och försöker få matvarorna att somna när du är och storhandlar.
… du reagerar som du precis hört en redogörelse för Einsteins relativitetsteori när en kompis pratar om Steven Spielbergs senaste film som just gått upp på bio.
… du mosar tankspritt ihop den svindyra färskpastan från lyxrestaurangen nere på hörnet till en lättuggad sörja innan du samtidigt som du gör flygplansljud stoppar den i munnen - på din man.
… du kommer på dig med att läsa den engelska deckaren högt för din partner på kvällen, gärna med betoning på eventuella rim
… du börjar bete dig konstigt på jobbet. “Välkomna till dagens kundlekis allihopa!” (petar kunden retsamt i magen) “Innan vi börjelörjar, vill ni ha lite kaffelaffe?” (gör rörelserna till Imse Vimse Spindel i ansiktet på kunden och kollegorna) “Neeeheeee, men kanske rulla rulla liten bulle eller baka baka liten kaka då?” (försöker kittla kunden i sidan) “Inte det. Men då sätter vi väl igång då” (tar fram papper och färgkritor och börjar måla en sol).

Äntligen skulle vi träffas. Allihopa. Det skulle bli ett skönt break från de vanliga mamma-träffarna där allt fokus, hur mycket vi än anstränger oss, hamnar på bajs- och skrikmaskinerna som sitter i våra knän och får oss att leva i en fikavärld bestående av kallt kaffe, torra kanelbullar och ständigt avbrutna samtal som ändå kretsar kring nivetvad.
Denna gången skulle även killarna vara med och det skulle till och med komma ett par som inte har barn (än). En helt vanlig fikaträff!
Well, så resonerar bara en nybörjarmamma som jag…
Efter ungefär en halvtimme hade alla bilbarnstolar, barnvagnar och vinteroveraller tömts på bebisar. Efter ytterligare en kvart hade alla “Vad stor h*n har blivit!” klarats av och bebisar med tillhörande vuxna tagit plats i vardagsrummet. På golvet. I en perfekt liten dagiscirkel.
Jodå, vi har möbler. Både soffa, fåtöljer och ett gäng åtminstone hyfsat bekväma stolar, men det är enklare att stoppa tillbaka utspottade nappar, underhålla med leksaker och släpa tillbaka krypande knattar på rymmen när man redan befinner sig på golvnivå.
Så precis som köket blir den självklara mittpunkten på en helt vanlig fest blir golvet den oundvikliga samlingplatsen på en helt vanlig småbarnsfika.
Så där satt våra gäster. På golvet. Utan kaffe och kaka.
Till slut hämtade sig dock mitt värdinneego när våra bångstyriga gäster (föräldrarna, inte bebisarna) fick tag på varsin kopp halvljummet kaffe och jag tror minsann att det gick åt ett par Ballerina-kex också.
Men jag gillar de där fikastunderna trots golvläge, ljummet kaffe och ständigt napp- eller gnällrelaterade avbrott i samtalen. För det är så det är när småbarnsföräldrar fikar. Och vi pratar om att träffas en bebisfri kväll och kanske till och med ta ett par glas vin. Vilket år som helst.

Jag skickade precis ett sms till Niklas med texten “Han har bajsat nu!”.
Det var dagens höjdpunkt när Albin lugnade mina franska mammanerver och bajsade för första gången på tre dagar. Jag hade precis grävt fram numret till barnavårdscentralen ‘just in case’ när den välbekanta lilaröda nyansen började stiga i ansiktet på honom. Snabbt in till skötbordet och… jodå.
Fem minuter senare sitter jag och sms:ar till Niklas. Sprudlande glad över lite bebisbajs.

För ett par år sedan gick jag på journalisthögskolan, jobbade som DJ på en nattklubb i stan och åkte till Hultsfredsfestivalen för att jobba som scenvakt på somrarna.
Idag sitter jag här och sms:ar om bajs. Är det kört nu? Är det så här livet kommer att vara?
Missförstå mig inte. Jag älskar livet som mamma och Albin är det finaste som finns (ledsen Niklas, du är omsprungen för länge sedan). Men om jag jämför mig själv. Då och nu. Då är det inte utan att jag saknar delar av det där andra livet. Livet som innebar drinkar en fredagkväll istället för veckofinalen i Let’s Dance. Livet där 90 procent av restaurangbesöket spenderades med att titta Niklas djupt i ögonen istället för ner i sovkorgen för att se så Albin inte vaknar. Livet där jag kämpade med att kanske gå ner två kilo “just for the fun of it” istället för “går jag inte ner tio kilo de närmsta tre månaderna tar jag livet av mig!”. Livet där man inte skickar sms om bajs.
Men så vänder jag blicken åt vänster och ser vår vackra son ligga bredvid mig i soffan och sova sådär urgulligt som bara han kan göra. Då känns fredagsdrinkar och festivalbesök fullkomligt ointressanta och det känns faktiskt helt okej att ett bajs-sms blir dagens höjdpunkt.

Den 4 december förändrades allt på några timmar. Från att ha varit “bara” gravid till det här:

Kläder
Då: Rena gravidkläder.
Nu: Mjölk- och kräkfläckiga gravidkläder (nä, man kommer inte i sina vanliga kläder bara för att man tagit sig förbi förlossningen).

Shopping
Då: Kläder, filmer, inredning. Och kläder.
Nu: Blöjor, nappar, babyolja. Och blöjor.

Natten
Då: ZZZzzzzz.
Nu: Matning, rapning, matning och bortglömda repriser av Baywatch och A-Team.

Söndagsfrukost
Då: Mumsiga nyinhandlade frallor och oändliga avsnitt av Seinfeld.
Nu: Micrat bröd och kallnat kaffe som äts i skift.

Tjejfikan
Då: Jobbsnack, filmdiskussioner och shopping.
Nu: “Han har väger över 4 kg nu!” “Ni skulle se hur mycket han bajsade häromdagen!” “Hur många gånger per dag bajsar era?” “Vilket blöjmärke kör ni med nu?”

Bajs
Då: Fullkomligt ointressant. Förutom när man lekte bajsleken.
Nu: Största samtalsämnet hemma. “Hur många gånger har han bajsat idag?” “Hur såg det ut?” “När bajsade han senast?” “Har du bajsat? Duuuutti kille!”
Bajs har aldrig varit mer intressant. Och bajsleken regerar fortfarande.

Bio
Då: Ofta och mycket. Premiärer, blockbusters och cinematekets klassiker.
Nu: Vahetteresadu?

TV
Då: Kvalitetsserier och nyheter ett par timmar på kvällarna.
Nu: Ååååh, hur ska det går för Hope och Bo i Days Of Our Lives??

Kärlek
Då: Niklas.
Nu: Niklas och Albin!