Den är inte ny, men Gears of War-trailern med Gary Jules och Michael Andrews briljanta tolkning av Tears for Fears “Mad World” tål att ses igen. Och igen. Och igen. Bäst i reklamväg sedan Bravia och Jose Gonzalez och det är sådant som får mig att se fram mer emot reklampauserna än programmet jag tittar på. Andra bloggar om: spel, reklam, Mad World, Gears of War

Om jag skulle springa på någon magisk ande på stan och jag kunde önska mig vad jag vill vet jag precis vad det skulle bli.
1. Att få se Portishead live
2. Att få se Jurassic 5 live
Jag kanske skulle passa på att önska mig Heidi Klums kropp, Einsteins intelligens och typ… skitmycket pengar när jag ändå snackade med den där anden. Men när det gäller musik skulle Portishead och Jurassic 5 vara de självklara valen för den här gamla discjockeyn.

Men att få se Portishead live gav jag upp nån gång på 90-talet när triphopen gick i graven. Jag har lärt mig att leva med att jag aldrig kommer närmare en livescen med det brittiska triphop-undret än liveinspelningen från New York jag har på video. Hoppet har alltså stått till hiphop-gudarna från LA.
Jag måste ha sprungit på den där anden för den 13 oktober kommer mina hiphopska husgudar till hålan Göteborg. Det är helt j-a sjukt. Så jag säger det igen. Den 13 oktober kommer Jurassic 5 till Göteborg. Och jag ska se dem! Jag vill bara springa ut på gatan och fjortisskrika. Aaaaaaaaahhhhh! Jag ska se Jurassic 5!
DJ Nu-Mark, Chali 2na, Marc 7even, Akil och Zaakir… om ni skulle 1) ha lärt er svenska 2) läsa svenska små skitbloggar och 3) ha hittat hit så vill jag bara säga
TACK! TACK! TACK! TACK! TACK! TACK! för att ni uppfyller en trött gammal DJs största musikdröm. Tack för att ni kommer till Göteborg! Vi ses den 13 oktober! Jag är tjejen med det löjligt stora leendet som ropar obscena kärleksförklaringar till er.

ps. Snälla anden… om du läser det här, kan du inte slänga in den där Heidi Klum-kroppen också. Shyssta.

Dom kommer hit!

Det råder sorg i mitt musikhjärta.
Jag kommeratt missa årets… nä årtiondets… hiphop-spelning i Göteborg… nä i Sverige… när Scratch tar hit KRS-ONE (ljudfil) den 13 juni.
Jaja, jag vet…
Lipa-lagom-ni-kommer-ju-att-moffa-grym-mat-och-sörpla-himmelskt-vin-i-Toscana. Men det är en klen tröst just nu. Jag kommer att missa en av de största hjältarna i mitt 31-åriga musikliv och mitt musikhjärta gråter stora krokodiltårar.

När en recension har rubriken “Som kärlek” läser man den. Så är det bara.
Och när det dessutom handlar om Suburban Kids With Biblical Names första fullängdare “#3″ är det omöjligt att inte släppa jobbet för ett par minuter och plöja igenom Carolina Setterwalls recension på dagensskiva.com.
…
Efter sista raden känns det ganska självklart - detta är en sån där måste ha-skiva. För när en recension av Suburban Kids With Biblical Names avslutas med orden “För nu jävlar ska jag älska, jag ska älska som ingen morgondag finns i sikte!” är ett skivköp lika självklart som amen i kyrkan.

Inspirerad av kaxi01 har jag också listat 100 hits från året jag lade Chevignon-jackan och den franska glosboken på hyllan för att med frukostchampagne och smörgåstårta fira att tre års slit med stränga tysklärare och skumma mattelärare äntligen var över.

Året var 1994. Hyfsat salongsberusad vinglade jag ut från gymnasiet. Och enligt Music Outfitters var detta de 100 största hitsen (för att göra det lite roligare har jag fetmarkerat dom låtarna som jag tycker håller än idag. 11 år senare.)

1. The Sign, Ace Of Base
2. I Swear, All-4-One
3. I’ll Make Love To You, Boyz II Men
4. The Power Of Love, Celine Dion
5. Hero, Mariah Carey
6. Stay (I Missed You), Lisa Loeb and Nine Stories
7. Breathe Again, Toni Braxton
8. All For Love, Bryan Adams, Rod Stewart and Sting
9. All That She Wants, Ace Of Base
10. Don’t Turn Around, Ace Of Base
11. Bump N’ Grind, R. Kelly
12. Again, Janet Jackson
13. I’ll Remember, Madonna
14. Whatta Man, Salt-N-Pepa
15. Wild Night, John Mellencamp and Me’shell Ndegeocello
16. Without You / Never Forget You, Mariah Carey
17. You Mean The World To Me, Toni Braxton
18. Can You Feel The Love Tonight, Elton John
19. The Most Beautiful Girl In The World, Prince Symbol
20. Fantastic Voyage, Coolio
21. Baby I Love Your Way, Big Mountain
22. Regulate, Warren G and Nate Dogg
23. If You Go, Jon Secada
24. Back and Forth, Aaliyah
25. Now And Forever, Richard Marx
26. When Can I See You, Babyface
27. Please Forgive Me, Bryan Adams
28. So Much In Love, All-4-One
29. Shoop, Salt-N-Pepa
30. Any Time, Any Place / And On And On, Janet Jackson
31. Shine, Collective Soul
32. Said I Loved You…But I Lied, Michael Bolton
33. Return To Innocence, Enigma
34. All I Wanna Do, Sheryl Crow
35. Mmm Mmm Mmm Mmm, Crash Test Dummies
36. Can We Talk, Tevin Campbell
37. Funkdafied, Da Brat
38. I’d Do Anything For Love (But I Won’t Do That), Meat Loaf
39. Gangsta Lean, Drs
40. Because The Night, 10,000 Maniacs
41. Cantaloop, US3
42. Whoomp! (There It Is), Tag Team
43. Come To My Window, Melissa Etheridge
44. Stroke You Up, Changing Faces
45. I’m Ready, Tevin Campbell
46. 100% Pure Love, Crystal Waters
47. Anytime You Need A Friend, Mariah Carey
48. Because Of Love, Janet Jackson
49. Linger, Cranberries
50. Loser, Beck
51. Found Out About You, Gin Blossoms
52. Gin And Juice, Snoop Doggy Dogg
53. Never Lie, Immature
54. Streets Of Philadelphia, Bruce Springsteen
55. Getto Jam, Domino
56. Endless Love, Luther Vandross and Mariah Carey
57. I Miss You w/ Aaron Hall 58, Understanding, Xscape
59. This D.J., Warren G
60. Cry For You, Jodeci
61. Keep Ya Head Up, 2Pac
62. Who Am I (What’s My Name?), Snoop Doggy Dogg
63. Another Night, Real McCoy
64. Your Body’s Callin’, R. Kelly
65. Tootsee Roll, 69 Boyz
66. I Can See Clearly Now, Jimmy Cliff
67. Never Keeping Secrets, Babyface
68. Crazy, Aerosmith
70. At Your Best (You Are Love), Aaliyah
71. Rock And Roll Dreams Come Through, Meat Loaf
72 Amazing, Aerosmith
73. Always, Erasure
74. Groove Thang, Zhane
75. Dreams, Gabrielle
76. Mr. Vain, Culture Beat
77. Mary Jane’s Last Dance, Tom Petty and The Heartbreakers
78. Anything, SWV
79. Beautiful In My Eyes, Joshua Kadison
80. Stay, Eternal
81. Flava In Ya Ear, Craig Mack
82. U.N.I.T.Y., Queen Latifah
83. Prayer For The Dying, Seal
84. Secret, Madonna
85. Here Comes The Hotstepper, Ini Kamoze
86. Everyday, Phil Collins
87. Don’t Take The Girl, Tim McGraw
88. Got Me Waiting, Heavy D and The Boyz
89. December 1963 (Oh, What A Night), Four Seasons
90. Indian Outlaw, Tim McGraw
91. Always, Bon Jovi
92. I’m The Only One, Melissa Etheridge
93. Back In The Day, Ahmad
94. Love Sneakin’ Up On You, Bonnie Raitt
95. I’ll Take You There, General Public
96. Always In My Heart, Tevin Campbell
97. What Is Love, Haddaway
98. And Our Feelings, Babyface
99. Bop Gun (One Nation), Ice Cube
100. I Wanna Be Down, Brandy

En blixt från himlen som fick mitt musikhjärta att explodera av lyckorus. Jodå, det var kärlek vid första ögonkastet när jag såg Timbuktus senaste video “Stirra ner” för första gången för några veckor sedan.

Jag har länge varit svag för den här typen av reggaesväning pop. Gusto kan få mig att ta hoppa jämfota av lycka och USCB Allstars är en av ganska få grupper som gett mig smärtsam träningsvärk dagen efter en livespelning. Club Killers är en annan.
Och nu har Timbuktu gjort det. Igen.

Inte nog med att låten är en himmelsk röra av svängiga beats och en melodi som redan efter några sekunder har exploderat i ett nirvana av tokgung. Videon får mig att lipa av glädje var gång någon kanal har den goda smaken att släppa lös underverket till filmsnutt som utspelar sig på Möllan i Malmö.
Må hända att jag är en vandrande bomb av graviditetshormoner som kollapsar i armageddon-liknande känslostormar så fort en kattunge visar sig på tv. Men jag vågar påstå att jag skulle bli precis lika tokigt bubblande glad av “Stirra ner” även utan mitt svajande graviditetshumör. För det går inte att stå emot det toksvängiga gunget i låten och det går inte att värja sig emot lyckoruset som är en oundviklig bieffekt av videon.

Timbuktu avslutar videon med att skriva: Tack, Möllan!
Jag avslutar mitt inlägg med att skriva: Tack, Timbuktu!

Var det egentligen inte bara var en tidsfråga? Eller kommer det som en fullkomlig överraskning att inte ens Radiohead klarat sig undan blogghypen. Jag kan inte riktigt bestämma mig.
Hursom, den finns. Radioheads egen blogg - Dead Air Space.

Ultracoolt eller bara töntigt? Döm själv. Men erkänn att du precis som alla andra kommer att smyga in och leta dirty little secrets signerade Thom York.

Den som inte har hört Vapnet och deras Kalla mig har antingen inte lyssnat på radio under sommaren eller inte lyssnat på något alls.
Och jomenvisst, även skönsjungande östersundare bloggar.

På den engelska landsbygden träffas Mona och Tasmin. Under sommaren upptäcker de båda tjejerna att de har mycket att lära av varandra. Och mycket att utforska tillsammans…

Det låter som en mjukporris, och kanske är det just vad My Summer Of Love är. Men det är inte det intressanta. Nej, det är det inte alls.
Det intresssanta är att det är fantastiskt underbart braiga Goldfrapp som skrivit musiken i filmen (från arjanwrites music blog). Så i väntan på att deras nya album ska bli klart (suck, denna väntan…) tänker jag snoka rätt på filmen. Knäppa bort bilden. Höja volymen. Och bara njuta av något av det vackraste som finns i musikväg. Goldfrapp.

Jag minns när jag hörde dem för första gången. Jag stod på en stol i discot där vi på kvällen skulle ha stor fest, och hängde upp någon dekoration i taket. Anders stod uppe i DJ-båset och pillade med något annat och han hade precis lagt i Dummy.
Låten jag hörde var Wandering Star. Gruppen var Portishead. Och jag var blixtkär.

Sedan dess har Portishead varit nummer ett. Numero uno. Inget annat.
Visst finns det fler bra band och visst har jag fått gåshud av en bunt andra låtar sedan de triphopande engelsmännen knastrade sin väg in i mitt hjärta. Men inget kommer ändå ens i närheten av deras vackra skrapiga beats och Beth Gibbons sagoröst.

Men det är en olycklig kärlek. För sedan alldeles för många år tillbaka är det tyst kring dem. Dödstyst. Beth Gibbons har förvisso gett sig in på ett solospår, ett ganska hyfsat sådant dessutom. Men det är inte samma sak. Det är inte Portishead.

Och ryktena har gått varma. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan när det dykt upp inlägg på forum om att de ska återförenas eller om att de befinner sig i studion igen. Men det är bara dikt och förbenad lögn. Skrönor. För det har fortsatt varit tyst från dem själva.

Men så kom det ett livstecken i torsdags. I form av ett mail. Det var en kompis som mailade om ett event på Bristol Academy till förmån för tsunamins offer. På scenen - Portishead.
We’ll each play a short set, around 20 minutes and we’ll be performing songs you know – very nearly unplugged, skriver de på sin site.

Hurra? Eller mer åt … Vaihelvete! För när de äntligen står på scenen, för första gången på sju (!) år så
1. hör jag talas om det dagen innan.
2. sker det mitt i ett kaos av 30-årskalas, lägenhetsförsäljning och Kubaförberedelser.

Så nä. Hur mycket jag än älskar dem så kunde jag inte åka. Och mitt olyckligt förälskade musikhjärta gråter stora krokodiltårar. För när får jag chansen igen? Kommer de någonsin att ställa sig på scenen i ett nirvana av vinylknaster och sagosång som får hjärtat att brista av svallande känslor.

Troligen inte. Och det suger.