Jag trodde aldrig att detta skulle ske. Men jag tänker tipsa om en artikel publicerad i en kyrklig tidning. I the Christian Science Monitor sammanfattar Jim Bencivenga olika tidningars uttalanden och kommentarer om situationen i Sudan. The New York Times, Washington Post, Sudan Tribune. You name it.

Artikeln avslutas med ett citat från en intressant artikel i the International Herald Tribune:

The real question that needs to be asked is this: Since it claims it cannot control or disarm the Janjaweed militias it created, why doesn’t Khartoum welcome an international protection force, from the African Union or the United Nations or elsewhere, if that’s what it takes to protect civilians, stop the violence and bring the situation under control?

Frågan är ställd. Vad är svaret?

Titta på sekundvisaren på din klocka. Titta i tio sekunder.

Nu har två barn dött av svält. Var femte sekund avlider ett barn på grund av svält och 800 miljoner människor lider av undernäring. För att uppmärksamma och tydliggöra detta har nu FN:s världslivsmedelsprogram, WFP lanserat en karta som visar hur svälten ser ut på jorden.

Det är ingen trevlig upplevelse att titta på kartan. Så gott som hela Afrika är röd-, orange- eller gulmarkerad vilket innebär att en viss del av befolkningen lider av undernäring. I området söder om Sahara beräknas var tredje människa lida av svält.

I Europa och USA är det så klart sommarängsgrönt. Kartan indikerar nämligen inget om övergödning. Då skulle USA och västvärlden troligen blinkat tomterött …

Två dödade journalister på fem dagar. Sedan 2003 har totalt elva journalister dödats. Situationen i Filippinerna är bortom all rim och reson.
Organisationen Reportrar utan gränser har nu skrivit ett brev till president Macapagal-Arroyo där de kräver att polis och myndigheter hittar och dömer de skyldiga och att de är rädda för att dödandet kommer att fortsätta annars.

Det var i torsdags som tidnings- och radiojournalisten Arnel Manalos kropp hittades vid en vägkant. Han hade blivit skjuten tio gånger. Exakt varför han skjöts eller vem som gjorde det är oklart. Men Manalo tog ofta upp känsliga ämnen i sitt program och var inte rädd för att kritisera myndigheter och andra maktinnehavare.
För två veckor sedan skjöts radiojournalisten Roger Mariano ihjäl av fortfarande okända gärningsmän.
Enligt Reportrar utan gränser har några personer som misstänks vara kontrakterade för morden gripits. Anstiftarna bakom går dock fortfarande fria.

Låt mig upprepa siffrorna igen. Sju journalistmord 2003. Fyra under 2004. Hittills.

Knack knack. Du ska precis publicera ett inlägg på din blog när det knackar på dörren. Orolig och full av farhågor öppnar du. Utanför står en grupp män och innan du hunnit reagera har de fört iväg dig för att fängsla dig. Det låter overkligt men är i allra högst grad verklighet för flera journalister och regimkritiker i Iran.

Jag pratade med en iransk kvinna i våras, inför ett reportage. Hon berättade flera obehagliga historier om människor behandlas i Iran. Om hur hon blivit hotad med pistol för att hon använt kajal. Om hur människor hotas till döden och torteras för att de är homosexuella. Om hur politiska åsikter undertrycks av regimen.

Den demokratiska situationen i Iran är under all kritik. Eller förlåt, problemet är väl snarare att regimen i Iran sätter sig över all kritik. Den politiska oppositionen är obefintlig och människor som ifrågasätter eller kritiserar det styrande partiet tystas. Press och dagstidningar är statligt styrda och hårt censurerade.

Men de finns de som vågar. De som vägrar att finna sig i ett Iran utan yttrandefrihet och demokrati. Studentrörelsen. En röst som vägras låta sig tystas. 1999 och 2003 genomfördes stora studentdemonstrationer för rättigheter som vi i Sverige tarför givet. Demokrati, yttrandefrihet, pressfrihet.

Men de jobbar i ständig motvind. De saknar informationskanaler och blir ständigt nedtryckta och tystade. Därför behöver de omvärldens hjälp.

I Sverige finns Iran Libre som Nazem Tahvilzadeh, ordförande i Göteborgs Iranska Studentförening, skriver om i förra numret av tidsskriften Oreda.
Iran Libre är en nättidning med fokus på att sprida information om hur det är i Iran och hjälpa till att stödja de iranska studenternas kamp för frihet. En högtalare ut mot väst.

“Målet är att människor från hela världen ska ges möjlighet att få uttrycka sig och tycka till om situationen i Iran genom tidningen och tidningens hemsida. Arbetet ska förhoppningsvis kunna gynna demokratikämparna i Iran”, skriver Nazem Tahvilzadeh.

Om du vill hjälpa till att skriva, göra illustrationer, fotografera, göra översättningar eller något annat, hör av dig till Iran Libre.

Det var i torsdags som kubanerna kunde se Michael Moores Fahrenheit 9/11 på en statlig tv-kanal, skriver Yahoo News. Säkert en tacksam film för Castro att visa för sitt folk och i ett tal för en vecka sedan läste han även högt ur Stupid White Men.

Avslutningen på artikeln är dock inte helt ointressant och ger en lite annorlunda vinkel:
“ Cuban dissidents who saw “Fahrenheit 9/11″ praised the United States for its freedom of expression and lamented that such criticism of a president was not allowed in Cuba where the one-party state controls the media.“

Läste idag en artikel på Yelah om journalisten Dawit Isaac som hålls fängslad i Eritrea för att han har kritiserat regeringen.

Artikeln innehåller egentligen inget nytt. Bara en referens till en sändning från Ekot där Eritreas ambassadör i Stockholm uppger att Dawit mår bra. Det är all information som nått fram till Sverige om Dawit Isaac sedan han fängslades. Det är allt hans fru och tre barn vet.

Läs Amnestys berättelse om honom här.