Det blir inte alltid som man tänkt sig. Men det är svårt att inte bli jävligt ledsen och besviken ibland ändå.
Jag hade verkligen ställt in mig på att det inte skulle bli något det där huset, att bytet aldrig skulle godkännas. Och likförbannat sitter man här nu med en besvikelse i Grand Canyon-size. Jävla fan.

*torkar en mental tår*

Elefantgravid med barn nummer två. Då känner man sig…

1. inte särskilt pigg

2. inte särskilt… bendy

3. inte särskilt snygg

Med tanke på hur mycket gravidrelaterade komplimanger som dagligen regnar över mig borde jag känna mig ganska snygg. Heidi Klum-snygg. Men det lutar mer åt Roseanne Barr-osnygg. Alla välmenande “Åh, vad fin du är nu” har lika stor effekt på mig som den där jädra hårsprayen som skulle göra mitt hår puffigt och glansigt (senast jag tittade mig i spegeln var det snarare plattångsplatt uppe på huvudet avrundat med en fågelbolikt burr i topparna. Skitsnyggt). Och när någon lägger handen på min mage och säger att den är jättefin sliter jag förtvivlat i den redan till bristningsgränsen uttöjda klänningen för att pösa till den i ett försök att få magen att se lite mindre enorm ut, vilket egentligen bara adderar till den tältlika profilen. Så där står jag och alla välmenande kommentarer till trots känner mig mer som Heidi Heffaklump än Heidi Klum. Det är orättvist! Hon har ju också varit tokgravid två gånger! Hur sjutton håller hon sig så snygg?

Röken ligger lika tung som på en Stones-efterfest anno 1969. Om man kisar riktigt ordentligt kan man skymta dörren ett par centimeter bort, mer är det inte. Men det är ingen efterfest och röken är i själva verket imma från 20-minutersduschen Niklas precis tog. Scenen - vårt badrum en helt vanlig måndagsmorgon. Vårt laxrosa, badkarssaknande och konstant något för fuktiga badrum.

Det finns många som skulle döda hundvalpar (alltså riktigt söta hundvalpar med gyllengul päls och sammetsbruna stoooora ögon) för en lägenhet på 120 kvadratmeter i Linnéstaden. Hallå. Krypavstånd till stans bästa krog- och kaféutbud. Femton minuters promenad in till Avenyn (vad man nu ska där att göra…). Eller 5 minuter från hemmet till Kanye Wests spelning i Slottsskogen i somras. Inte undra på att hundvalparna lever farligt. Men själv skulle jag kunna döda för att komma ifrån Linné och byta ut det där shyssta krogutbudet jag ändå aldrig hinner utnyttja mot en tråkigt lagom förortsvilla med krypavstånd till barnvänliga promenadstråk snarare än barvänliga krogkvarter.

I fantasin bor jag redan i det där apfräsha huset i ett lagom pittoreskt villaområde där alla föräldrar och barn är bästisar. Jag har redan ett stort ljust kök med en spis där man inte kan pilla in ett knubbigt litet barnpekfingar där spislampan en gång suttit men däremot med ett stort rymligt kylskåp där matvarorna inte anfaller så fort man gläntar lite på dörren. Eller ett badrum där det fula laxrosa kaklet med matchande fula blommönster istället är ett vitt fräsht kakelparadis med badkar(!) och ventilation som faktiskt släpper in syre. Och en fin lagom stor trädgård (läs: lättskött gräsplätt) med grym uteplats där vi har värsta grillkvällarna med våra kompisar, som också bytt krog mot skog.

Men det känns som oceaner till min husdröm. Villapriserna är lika höga som Ami Winehouse på en efterfest och spekulanterna kommer med lånelöften som skulle få vilken ekonom som helst vid sina sinnes fulla bruk att dåna (detta gäller uppenbarligen inte bankernas så kallade "ekonomer"). Så hur ska vi hitta rätt i en djungel av alldeles för dyra villor och hämningslösa budgivare…

Albin ska få ett syskon. Jag och Niklas ska bli tvåbarnsföräldrar. Hur stort är inte det.

Den 19 december är det tänkt men Niklas tycker gott att jag kan knipa så vi tar oss in i 2008. Mmm, visst!

Tänk att det skulle till ett kommande syskon för att jag skulle släpa mig hit igen.

Inte för att det varit ett herrans drag här senaste tiden direkt, men nu kommer det definitivt bli lugna gatan några dagar för imorgon drar hela byrån till Island. Utflykter på islandshästar, party i Rejkavik, busåka på snöskotrar och bad i varma källor.

Det är synd om mig.

Snygg-Erik. Ja, egentligen heter han Erik Segerstedt men eftersom han är så snygg har han fått lära sig att leva med Snygg-Erik sedan han gick och kammade hem silvermedaljen i Idol 2006.
Jag vill också heta Snygg-nånting! Snygg-Eva. Men det är ingen som kallar mig det. Faktum är att jag bara har haft ett namnprefix i hela mitt liv och tro mig, det är inget namn jag går runt och skryter med…

Allt började med att jag skulle hoppa in en kväll och hjälpa till att DJ:a på Il Stefanos och hans DJ-hangaround Pimpdaddy Pats dåvarande houseklubb. I samband med det skulle dom trycka upp ett gäng affischer och flyers och eftersom jag då inte hade något tufft DJ-namn var det hög tid att bli lite kreativ och hitta på något artistnamn som osade av coolhet med ett litet stänk av hip brittisk houseklubb. Till saken hör att jag samma dag som affischerna trycktes och skulle skickas ut var i Stockholm på ett jobbmöte hela dagen så beslutet om vad jag skulle fronta med hamnade hos Pimpdaddy Pat. Ni hör va. Beslutet om mitt blivande DJ-namn låg i händerna på en kille som kallar sig Pimpdaddy Pat. Need I say more? Liksom.
Någon gång på eftermiddagen fick jag en gapskrattande Niklas i luren. Börjar ana oråd. Jomen, på affischer och flyers över hela Vasastan satt reklam för housekväll med gäst-DJ…. DJ Disco-Eva. Jag höll på att dö. På ett av mina viktigaste klubb-gig som DJ skulle jag spela under ett alias som lika gärna skulle kunna stå på Finlands-färjan och framföra födelsedagshälsningar till Gittan i micen under bakgrundskomp av Village People-hits. The ångest.

Iallafall. Spelningen gick strålande och i nattklubbsmörkret halvgömd bakom ett DJ-bås tror jag inte att så många såg vem DJ Disco-Eva egentligen var (tack gode gud). Men från den dagen fick jag bland mina DJ-buddies heta DJ Disco-Eva så fort jag ställde mig bakom skivspelarna och även idag, flera år senare, kallar Niklas mig det när han vill vara lite exta elak (Ja jag vet, han är evil! Vi kallar honom Evil-Niklas, men det är ett helt annat inlägg).

Jävla Pimpdaddy Pat.

Men åter till Snygg-frågan eftersom det bakom det här till synes menlösa inlägget ligger en väl uttänkt plan som leder till att alla kallar mig Snygg-Eva. Hur ska jag gå tillväga? Tror ni att jag måste bli snyggare, komma tvåa i Idol 2007 eller räcker det med att bara ringa PRV? “Hej. Mitt namn är Eva men jag skulle gärna vilja ändra det till Snygg-Eva. Går det?”

Eller så gör vi så här. Från och med nu kan ni kalla mig Snygg-Eva. Okej? Jaja, jag är kanske inte Snygg-Erik-snygg, men ganska snygg. I alla fall i nattklubbsmörker halvgömd bakom ett DJ-bås.

Jo, jag har väl insett att jag är en ganska blödig typ. Jag är en av dom som sitter och blinkar förtvivlat under de sista skälvande bio-minutrarna för att ingen ska se mina rödgråtna ögon när ljuset tänds (gud bevare…), jag gråter hejdlöst var gång jag bläddrar i barn(!)boken I huvudet på en katt för kissekatten dör på slutet (det är faktiskt otroligt sorgligt) och mascaran har för länge sedan begett sig söderut vid den här tiden en tisdagkväll. Varför? Grey’s Anatomy.

Och jag frågar igen - varför?? Grey’s Anatomy, det är egentligen inte en särskilt bra serie. Bortsett från världsrekord i “så många visdomsord precis innan eftertexterna som det bara går” - vad har den egentligen? Stilig läkare med rufsigt hår och vit rock? Check. Men det får mig inte att gråta (tvärtom). Huvudperson med trasslig bakgrund och helyllehjärta? Check. Men det får mig inte heller att gråta. Statister som kolar vippen i varje avsnitt? Check. Men det kan omöjligt vara svaret, för såååå blödig är inte ens jag.

Jag. Fattar. Inte. Varför. Jag. Lipar. Varenda. Jävla. Tisdag.

Men likväl, där sitter jag. Tisdagen den 23 januari 2007 klockan 21.58. En ung kvinna (statist, of course) har avlidit och den egentligen odärglige Dr Karev har precis räddat hennes ofödda baby som nu ligger i kuvös. Bredvid, med handen insträckt i kuvösen, sitter pappan och smeker försiktigt sitt moderslösa barn. Och tårarna flödar.

På mig alltså.

Andra bloggar om: Grey’s Anatomy, tv

Klicket i hjärtat när jag såg husannonsen på Hemnet hördes hela vägen till Haparanda. Det var ju så jag skulle bo! I det där Madicken-gulliga huset, gult med vita knutar, lummiga äppelträd i trädgården och precis lagom många rum. Fröken “jag ska minsann alltid bo i lägenhet i stan” hade på ett musklick förvandlats till en velig “jamen, ett gult trähus med fin trädgård vore kanske inte så dumt ändå”. Så på mina axlar bor sig just nu två skitjobbiga gubbar, en på varje axel. På den vänstra sitter Herr Förnuftig och på den högra huserar Mr WildnCrazy. Och dom är inte alls överens.

Mr WildnCrazy: Tänk vad mysigt det skulle vara med en fin trädgård på somrarna.

Herr Förnuftig: Ja, tänk alla timmarna bakom gräsklipparna. För att inte tala om ogräset som ska rensas!

Mr WildnCrazy: Mmmm, fruktpajer bakade på egna äpplen och hallon.

Herr Förnuftig: Mmmm, en bärpaj på något av Linnégatans caféer.

Mr WildnCrazy: Och vad roligt Albin skulle tycka det var med en egen trädgård att springa runt i.

Herr Förnuftig: Eller att gå till Universeum en lördag sådär bara när vi har en timme över, bara för att det är nära och enkelt.

Mr WildnCrazy: Men tänk julstämningen i ett eget trähus där adventsstakarna lyser välkomnande i fönstren.

Herr Förnuftig: Usch, tänk på elräkningen i ett hus. Dom pengarna kan vi ju istället lägga på att resa!

Mr WildnCrazy: Men de andra 350 dagarna på året då. Ska inte dom också utnyttjas till max?

Herr Förnuftig: Äh, sommarstugan då? Vi skulle ju köpa sommarstuga, det blir det inget med om man bor i hus.

Mr WildnCrazy: Man behöver ingen sommarstuga om man har världens finaste trädgård, då lägger man den tiden och pengarna på att resa istället.

Herr Förnuftig: Resa? För vilka pengar? Det är skitdyrt att bo i hus!

Mr WildnCrazy: Vi har faktiskt råd. Vad ska man med pengar till om man inte använder dom till något?

Herr Förnuftig: Men närheten då, gubbjävel. Närheten till allt. Det har du inte där ute i ditt hus.

Mr WildnCrazy: Närheten till vad? Alla kompisar börjar ju ändå flytta från stan. En efter en. Och vad mer? Stan? Med en massa skogstokiga shoppoholics? Krogarna? Som småbarnsförälder? Du skämtar.

Herr Förnuftig: Vi går faktiskt ut ibland. När vi har barnvakt.

And so it goes… och under tiden kommer någon annan dum familj och köper mitt Madicken-hus och plockar av mina äpplen. Och jag tröstäter en paj på något café i Haga…

Det borde vara förbjudet att ha julfester på torsdagar.

Nä förresten… det borde vara föbjudet att ha julfester över huvudtaget.

Förbjud åtminstone alkoholen på dom.

*uh*

Andra bloggar om: baksmälla

Greken börjar bli aggresiv och Ragnar Viking är ute efter mitt guld. Jag måste uppfinna astronomin kvickt som attan så jag kan ta mig ifrån den här kontinenten innan ryssen anfaller. Samtidigt gör mina invånare i Paris revolt men befolkningen i Lyons diggar mig och firar med fyrverkerier och hurrarop. Ögonen svider och min hjärna skriker efter sömn. Bara en omgång till…

Ärligt talat, Civilization måste vara det bästa spelet som någonsin gjorts. The Sims och Halo i all ära, men det finns inget som går upp emot världsdominans som krigstörstande japan eller ekomoniskt herravälde i form av brittisk snobbig industrimagnat. Och jag har bevis för spelets överlägsenhet, för faktum är att Civilization gjorde halva jobbet den där dagen för ett år sedan.
Det var lördag morgon när vi märkte att Albin till slut bestämt sig för att det nog trots allt var dags att komma till världen. Vi hade fått massvis med smärtlindringstips av rådiga barnmorskor och välmenande kompisar. Avslappnande bad, varma vetekuddar och tens-apparater kanske funkar för många, men den stora räddningen för mig var att fokusera på hur jag bäst skulle ta över världen innan Niklas hann bygga sin första warrior. Så vi spelade omgång efter omgång medan Niklas klockade tiden mellan värkarna. Vips hade det gått 12 timmar och det var dags att slita sig från från den pågående konflikten med tysken (det var han som började!) och åka in till BB.

Idag, ett år senare, är fritid en lyxvara och det blir inte lika många timmar som krigslysten tysk eller fisförnäm fransos. Men jag måste erkänna att en av höjdpunkterna på dagen är när Albin har somnat och jag får sjunka ner i fåtöljen, dubbelklicka på den där efterlängtade ikonen och se en helt ny outforskad kontinent breda ut sig på skärmen. Hmm, få se nu… ska jag sejfa och börja med en warrior eller slå på stort och bygga en settler direkt…
Andra bloggar om: civilization spel