Han närmar sig henne sakta, nästan hotfullt, och de växlar lågt några ord med varandra. Plötsligt höjer hon rösten och ber honom att lämna henne ifred. Åklagare Håkan Larsson skyndar fram och föser undan kvinnan. Det är dramatiskt. Men samtidigt vardag i Göteborgs tingsrätt.

Det är bara några minuter kvar till huvudförhandlingarna i brottsmål 7874-04. En helt vanlig rättegång, långt från medieuppbåd och tv-kameror.

En 49-årig man står åtalad för överträdelse av besöksförbud och ofredande mot sin före detta hustru. Samma kvinna han nu stint följer med blicken. Hon vankar oroligt fram och tillbaka i den stora väntsalen och minuterna innan rättegången släpar sig fram.

Plötsligt närmar sig mannen igen och kvinnan drar sig undan. Men han följer envist efter och släpper henne inte en sekund med blicken. Kvinnans slutliga räddning blir högtalarrösten som berättar att rättegången nu börjar i sal F.

Parterna går in i rättssalen där domarna redan sitter på plats. I övrigt är rummet påfallande tomt. För vem intresserar sig egentligen för brottsmål 7874-04. Det är bara en av många rättegångar som varje år hålls för överträdelse av besöksförbud. 2003 dömdes 139 människor, varav en majoritet endast fick böter. Överträdelse av besöksförbud använder samma straffskala som skadegörelse och det är först vid andra överträdelsen som fängelse blir ett eventuellt straff.

Vad som lett fram till åtalet mot mannen är, det banala brottet till trots, en otrevlig historia. Det handlar om skilsmässa, självmordsförsök och förtvivlan. Om hur den åtalade mannen vägrat acceptera skilsmässan från kvinnan, mått psykiskt dåligt och hur hans handlingar till slut ledde fram till att han fick besöksförbud mot sin förra hustru.
Ett förbud han enligt åklagaren sedan brutit mot vid tre olika tillfällen under våren. Den 8 maj då han sökte upp sin exfru i hennes tvättstuga. På morgonen den 17 maj då han konfronterade kvinnan i trappuppgången till hennes bostad. Samt på kvällen samma dag då han ringde upp henne på hennes mobiltelefon.

– Erkänner du eller förnekar du brotten? frågar en domare den åtalade mannen.

Han börjar genast försvara sig och ge sin version av berättelsen. Men domaren avbryter.
– Du ska bara svara på anklagelserna nu. Du får möjlighet att ge din version senare.
– Jag nekar. Jag har inte varit där.

Mannen ser samlad ut och vilar lugnt händerna på bordet. Bredvid sig har han ett anteckningsblock som han då och då gör anteckningar i.

Stolen bredvid gapar tom. Eftersom mannen troligen endast riskerar böter utses ingen offentlig försvarare. Han får föra sin egen talan om vad som egentligen hände de där två dagarna i maj.

– Mina döttrar har blivit hjärntvättade av sin mamma. Jag skulle träffa dem. Jag ville inte träffa min fru, säger han.
– Men du har ringt upp din exhustru? frågar domaren.
– Jag tryckte fel knapp. Jag har ringt men det var inte meningen att ringa henne, säger mannen.

Kvinnan lyssnar tyst på det han säger. Hon sitter hopsjunken och tittar envist ner i bordet. Möter aldrig hans blick. Först när hon ska svara på åklagarens frågor om vad som hände den 8 maj höjer hon blicken.

– Han dök upp i tvättstugan och jag sade åt honom: Du får inte vara här. Då knuffade han mig mot väggen.
– Kan du beskriva hur han knuffade dig?
Kvinnan blir tyst en lång stund och säger sedan tyst att hon inte minns.
– Var det dig eller dina barn han ville prata med?
– Det var mig. Vår skilsmässa är fyra år gammal, men han kan inte acceptera det.

Mannen släpper aldrig blicken från kvinnan. Han tittar oavbrutet på henne medan hon berättar om när han sökte upp henne i trappuppgången morgonen den 17 maj.
– Kan du berätta vad han sa till dig? frågar åklagaren.
– Han pratade om min familj, men jag ville inte höra när han säger dumma saker, säger kvinnan och blir sedan tyst en lång stund.
– Var det dig eller någon av era barn han sökte?
Kvinnan svarar genast.
– Det var mig han sökte.

Sedan berättar kvinnan om hur hon på kvällen åker till polisen för att anmäla sin exmake. Medan hon befinner sig på polisstationen ringer hennes mobiltelefon. Det är mannen och kvinnan lämnar genast över telefonen till en kvinnlig polis. Ett telefonsamtal som sedan ska visa sig bli betydelsefullt för rättegångens utfall.

– Vad är din önskan med den här rättegången, frågar åklagaren.
Kvinnan är tyst en lång stund, sedan svarar hon lågt.
– Jag vill bara vara ifred.

Domaren vänder sig sedan till mannen och frågar om han har några frågor till sin exhustru. Det har han inte och istället bli det hans tur att ge sin version av de tre omtalade tillfällena.

Han förnekar att han varit i tvättstugan och förklarar att den kontakt han haft med sin före detta hustru är på grund av oro för yngsta dottern.
– Jag har varit så orolig för min lilla dotter. Jag har sett henne sent ute på kvällen. Det finns så mycket dåliga saker i samhället. Knark och våld.

Mannens röst är förtvivlad och vädjande. Han har svårt att formulera sig och höjer ofta händerna uppgivet i luften medan han lutar sig allt längre fram över bordet mot domarna. Som om han övertygar dem mer ju närmare han sitter.
Men hans berättelse är förvirrande och osammanhängande och han har svårt att hålla sig till de händelser åtalet gäller.

När mannen är klar kallar domarna in rättegångens enda vittne Lisbeth Green, polisen som tog emot kvinnans anmälan kvällen den 17 maj. Samma polis som även tog över mobilsamtalet från mannen.

Men hon har egentligen inget att tillföra. Det har gått lång tid sedan hon träffade kvinnan och minnet sviker. Åklagaren får nöja sig med den skriftliga rapporten från samma kväll där Lisbeth Green intygar att mannen sökt kvinnan på mobilen.

När de båda sidorna lägger fram sina slutpläderingar är det som att se David och Goliat in action. Åklagare Håkan Larsson för kvinnans talan proffsigt och organiserat. Han återger konkret hur mannen sökt upp henne vid de tre tillfällena, trots besöksförbudet.
Samtidigt poängterar han att kvinnan inte har något ekonomiskt intresse i åtalet.
– Hon vill bara kunna gå till affären utan att behöva se sig om, säger han och avslutar med att mannen bör få böter eller ett kortare fängelsestraff.

Mannens sammanfattning är rörig och förvirrad. Han hoppar fram och tillbaka i historien och domaren får flera gånger bryta in och be honom hålla sig till saken.

Rättens dom kommer knappast som en överraskning. De anser att mannen gjort sig skyldig till både överträdelse av besöksförbud och ofredande och dömer honom till 100 dagsböter à500 kronor samt att han ska betala 500 kronor till Brottsofferjouren.

Åklagare Håkan Larsson är nöjd och inte särskilt förvånad över resultatet.
– Hade det bara varit ord mot ord hade det varit svårare. Men mobilsamtalet gjorde det svårt för honom att dra sig ur, säger han.

Mannen kom undan med böter. Men det var på gränsen och domaren avslutar rättegången med en varning.
– Nu är det viktigt att du inte tar kontakt med målsäganden i fortsättningen, för då riskerar du fängelse.

Brottsmål 7874-04 är över.

(Publicerad i QX, juni 2004)

Noshin 38 år och Anna-Karin 29 år. De är egentligen som vilket lesbiskt par som helst, men Noshins bakgrund är inte vilken som helst. Hennes historia är ett levande exempel på att allt är möjligt, bara man vill. Att livet blir vad man själv gör det till.

Noshin var 13 år när revolutionen kom till Iran där hon är född. Villkoren hårdnade. Friheten hon värderade så högt var borta och hon började ifrågasätta sin framtid i hemlandet. Efter studenten började hon läsa till sjuksköterska på universitetet i Teheran, men trivdes aldrig. Hon kunde inte göra som hon ville och blev bland annat hotad med pistol. Anledningen? Hon använde kajal.
– Jag kommer fortfarande ihåg den kalla pistolmynningen mot pannan, säger hon vid minnet.

Till slut bestämde Noshin sig och 22 år gammal lämnade hon sin familj i Iran för att ensam starta ett nytt liv i Sverige dit hon kom 1987.
– Jag kommer ihåg att de sa till mig att jag var den enda tjejen någonsin de sett komma till Sverige ensam. Av de som har flyttat utomlands efter revolutionen i Iran är en väldigt liten del tjejer. Antingen vågar de inte eller så blir det gifta innan de reser ut.

Men Noshin vågade, mycket tack vare sina föräldrar.
– Jag har förstående föräldrar som vågade släppa iväg mig. Det är viktiga faktorer att man vågar, att man har en bra familj och att man ser mer än det liv man har levt. Jag har velat mer av mitt liv än bara gifta mig, skaffa barn och hamna någonstans där jag förväntas göra kvinnosysslor.

Noshin gifte sig dock till slut. Efter ett år i Sverige träffade hon en man i Umeå som hon gifte sig med i Göteborg. Men trots äktenskap, och så småningom två söner, var det något som inte stämde. Hon visste att det egentligen inte var en man hon ville ha.
– Jag har aldrig varit dragen till killar på det sättet. Men det är väldigt tabu i Iran och jag vågade inte säga något om mina känslor ens till mina föräldrar, som alltid varit så liberala. Fast det är kanske inte så konstigt, man är tonåring och man tror att det går över.

Men det gick inte över och att leva med en man blev allt jobbigare för Noshin. Hon kände att hon levde i en lögn och det var bara en tidsfråga tills det inte skulle hålla längre.
– Sista året jag bodde med honom var jobbigast. Jag blev väldigt förtjust i en klasskompis när jag läste till sjuksköterska här i Göteborg och det var början på slutet i vårt äktenskap.

Så en kväll 1997, efter nästan åtta års äktenskap, kom vändpunkten.
– Jag satt hemma på natten och skrev på en hemtenta och lyssnade på Eva Dahlgren. Då kände jag plötsligt att någonting i mig skulle explodera, att jag skulle gå under om jag inte berättade.
Och det var där, på sängkanten klockan tolv på natten, som Noshin berättade för sin man att hon aldrig varit attraherad av killar.
– Jag glömmer aldrig vad han sa: ”Jag har känt det här på mig”. Sedan satt vi och pratade hela natten och berättade för varandra hur vi kände. Han kramade mig precis innan vi gick och lade oss och sa: ”Lycka till. Du vet att det kommer att bli jättebra.” Det var helt fantastiskt. Jag förstod inte att det var sant. Det var en befrielse.

Nu med facit i hand ser Noshin ändå med positiva ögon på deras äktenskap.
– Det var både spännande och jobbigt. Jag var ju inte kär i honom på det sättet, det har jag aldrig varit. Han var mer som en bästa vän, någon som räddade mig i min ensamhet. Men jag tycker väldigt mycket om honom fortfarande. Det är underbart att kunna umgås med sin föredetta och ha det så roligt.

Förstod barnen vad som hände?
– Nä, vi sa inget till dem då. De var bara fyra och sju år gamla och det var väldigt svårt att förklara för dem. Men ett år senare började jag att berätta för vår stora pojke hur det låg till, att jag inte ville vara med en kille.
Idag är Noshins äldsta son 14 år gammal och har börjat förstå vad det handlar om.
– Han kommer ibland med kommentarer som ”Ni gifter er väl inte?”. Men sen skojar han och går och kramar om Anna. Barnen är verkligen förtjusta i henne och hon tar så bra hand om dem.

Noshin och Anna-Karin träffades ungefär ett år efter skilsmässan. En dans på dåvarande gayklubben Touch och en fika, sedan var de fast. Idag bor de tillsammans i Floda, nära Noshins två söner som också bor hos dem ibland och Anna-Karin har en bra relation med både dem och Noshins före detta man.

Vad säger du till dina barn idag?
– Jag har sagt till dem att de ska vara stolta över mig och att om någon frågar något ska de säga att man får leva som man vill. Jag har försökt stärka dem genom att säga att de aldrig ska skämmas över att deras mamma lever med en tjej. De ska snarare vara stolta över att hon har klarat sitt liv i Sverige så bra.

Det pågår en ständig debatt om homosexuella och deras rätt att skaffa barn. Är du en sämre mamma bara för att du är lesbisk?
– Nej, det är snarare tvärtom. Lever man som man vill blir man en bättre förebild för barnen. Mår föräldrarna bra mår barnen också bra. Min föredetta man säger att mina barn har det otroligt bra. Jag kommer från en annan kultur och jag är jag är homosexuell. Jag har visat dem att man kan lyckas ändå.
– Men vi har pratat jättemycket om det där hemma. Det är knäckande att homosexuella inte får skaffa barn bara för att någon tror att man är sämre som förälder. Barnen får ju lika mycket kärlek.

Det är väldigt starkt att våga bryta upp två gånger som du har gjort. Hur har du hittat kraft och mod?
– Det har funnits i mig sedan jag var liten, jag har varit självständig i hela mitt liv och litat på mig själv. Jag hämtar också kraft från mina föräldrar, de har uppfostrat mig till den jag är. Men jag får också styrka från min föredetta man, min familj, mina kompisar, mina barn och genom att tänka positivt, det ger mig kraft. När jag tänker positivt händer positiva saker.
– Under den här resan har jag blivit mer och mer stolt över mig själv. Jag har två underbara barn, jag har en föredetta som jag älskar fortfarande som en bästa vän. Det går inte en vecka utan att han säger att han är stolt över mig och att våra barn inte kunde haft en bättre mamma. Och då känner man att man har åstadkommit något stort.

Vad händer när vuxna män tar på sig baggy kamouflagebyxor? Och går det att byta kontorsstolen mot en skateboard när man är 30 plus? För gubbskatarna på Area 51 är svaret enkelt.

Pang. Det smäller högt genom berget när en åkare träffar rampen. Ett ilsket utdraget hasande hörs när knäskydden kasar mot den hårda betongskivan. Sedan reser han sig upp. Tar sin bräda. Och tar fart igen.
– Det känns mer att ramla nu än när man var yngre, säger Niklas Möllberg som står bredvid rampen och tittar på.
Platsen är SKF:s 50 år gamla skyddsrum Bunkeberget i Gamlestan där aktivitetscentrat Area 51 huserar sedan december 1998. 5000 kvadratmeter omslutna av stenväggar som sträcker sig tio meter uppåt, innan de förenas i ett valv av sten och damm.
En doft av underjord sprider sig genom bergsutrymmet där kala stenväggar och kylig bergsluft möter nybyggda skateramper och färgglada graffitiväggar. Gammalt möter nytt. 50-talets efterkrigsmentalitet möter 2000-talets ungdomskultur. En Bergakungens sal i modern streettappning.
Utanför råder göteborgsk våryra. Parkerna fylls med soltörstande barnfamiljer och uteserveringarna är fullsatta med öllapande vårfirare. Men inte ens den exploderande våren kan konkurrera ut ramperna på Area 51. Där har ett tiotal killar trotsat vårfirandet och lämnat både sol, värme och kall öl åt sitt öde för att tillbringa kvällen i det kyliga underjordsklimatet. Det är här de träffas för att åka skateboard. Gubbarna.
– Den bästa våren är en där det regnar hela tiden, säger Niklas och sätter sig ner på åskådarbänken med en stor pust.
För honom spelar det ingen roll att solen skiner därute. Han har redan spenderat ett par timmar i rampen och passar på att ta en kort rast för att orka med ett par rundor till.
För att kvala in som ”gubbe” på Area 51 krävs varken rullator eller pensionstillägg. Det räcker med att ha passerat 30-strecket, och varje torsdagkväll sedan ett och ett halvt år tillbaka träffas ett gäng för att åka skateboard tillsammans. Med sin egen musik. På sitt eget sätt.
Men det handlar knappast om några noviser. Flera av dem har varit med sedan 70-talet när skateboarden först började ta fart i Sverige. För många hann dock vuxenlivet så småningom ifatt med utbildning, karriär och familj. För Niklas höll intresset i sig ända in på 80-talet och i tio år stod han på skateboarden.
Nu har han hunnit bli 40 år, är pappa till två nioåriga flickor och har tagit steget upp på brädan igen. Mest för att det är roligt. Och för att det är bra motion.
– Jag har provat gym men det var inget kul. Det här är mycket roligare, säger han och berättar nöjt att döttrarna tjatar om att få följa med pappa till Area 51.
– Det är väl dags att ta med dem snart, säger han och pekar på en miniramp i andra änden av hallen.
Knappt 50 centimeter hög och som gjord för nioåriga skateboardaspiranter.
Men Area 51 är inte bara centrum för brädor med hjul på. Här delar skateboardåkarna lokaler med bmx- och inlinesåkare såväl som graffitigrupper. Aktivitetshallen drivs av föreningen TIHS (This Is Happy Skating) i samarbete med Ulf Kri, som är anställd av kommunen som projektledare för verksamheten.
Men mycket av arbetet sköts ideellt och Ulf är tacksam för att ”gubbarna” har kommit in i verksamheten. De har tillfört mycket.
– De har ofta bra kontakter via sitt jobb. Någon kan fixa sponsring, en annan kan tillhandahålla verktyg, säger han och visar ännu en ramp som är under uppbyggnad.
Engagemanget är stort och det finns ständigt något nytt projekt på gång. Ramper som ska byggas. Väggar som ska målas. Utrymmen som ska röjas. Verksamheten på Area 51 ställer en hel del krav på sina medlemmar.
– Det krävs kunskap för att bygga utrustningen här. Det går inte bara att ringa en hantverkare och vänta sig att han ska fixa det, säger Ulf.
Men det hårda arbetet har gett resultat. Det som tidigare var stora tomma bergsrum, som bara väntade på kriget, är idag fyllda med ramper, hinderbanor och graffiti. Allt från miniramper för de minsta skateboardåkarna till högre och brantare varianter för bmx- och inlinesåkare. Föreningen har till och med byggt upp en liten kafeteria som hälsar besökarna välkomna precis innanför entrén. Läsk, bullar och godis. En hemtrevlig och jordnära kontrast till den nästan surrealistiska miljön inne i stenhallen.
Att fortsätta förbi kafeterian och sedan stiga in i själva Bunkeberget är som att kliva rakt in i ett kylskåp. De tjocka bergväggarna släpper inte in ett uns av den varma vårluften utanför. Det är rått och kyligt och jackan som tidigare åkt av i den behagliga vårsolen, åker snabbt på igen.
Men den svala ogästvänliga luften berör inte gubbarna som far fram i rampen. De åker obekymrat, timme efter timme, i shorts och t-shirt och svetten blänker i deras ansikten.
– Det är jobbigare än man tror. Man får verkligen ta i med benen, säger Niklas som gör sig redo att ge sig upp på brädan igen.
Rasten blev kort. Rampen lockar och snart far han fram i den halvcirkelformade ställningen igen.
Plötsligt stannar den febrila aktiviteten i rampen av. En av åkarna har hittat en skruv mitt på banan och alla börjar att vrida och vända febrilt på sina brädor för att se om den ensamma lilla metalldelen hör just till deras utrustning.
– Utrustningen är en viktig del och man är rädd om sin bräda, förklarar Rasmus Andersson, 37, som sitter bredvid på en bänk laddar med kall läsk.
– Men det är roligt för nu kan man få tag på gamla fina brädor också, säger han och håller stolt upp sin egen bräda.
För Rasmus blir det besöken till Area 51 ganska glesa, bara några gånger per termin. Det blir inte oftare eftersom han bor i Norrland vanligtvis. Men det är efterlängtade besök.
– Det är skönt att ha ett eget ställe att åka på, säger han och syftar på en annars betydligt lägre medelålder på Area 51.
– Fast man vågar ju lite mindre nu än förr, fyller han i när ännu en åkare skiljs från sin bräda.
Först den välbekanta dunsen, sedan det utdragna hasandet. När knäskydd möter betong.
Alla åkare på Area 51 har dock ordentligt med skydd på sig. Hjälm och i de flesta fallen både knä- och armbågsskydd, även om det för gubbskatarna inte längre är våghalsiga trix och som spelar roll. Det är ett passerat kapitel som hörde tonåren till.
Men skador är inte enbart trixjägarna förunnat. Även åkarna på gubbskatingen är utsatta för kroppsliga skavanker. För trix eller inte, det smäller i rampen. En hel del.
Det svider och värker i kroppen bara av att titta på när åkarnas hastiga framfart får ett abrupt slut i rampens betongbotten.
– En av åkarna krossade armbågen en gång. En annan kille ramlade av brädan och flög med sådan fart in i rampen att axeln hoppade ur led, berättar Niklas, som precis avslutat sitt sista pass i rampen, och pekar på den nästan lodräta väggen som utgör ena delen på rampen.
Det behövs inte särskilt mycket fantasi för att förstå att en sådan smäll känns. Och hörs.
Akustiken i hallen är öronbedövande. Ljuden från rampen lever i hård konkurrens med musiken som strömmar ur högtalarna och sedan studsar fram genom stenhallen.
Klassiker från 70- och 80-talen som AC/DC och Motorhead. Artister som låg på listorna långt innan många av Area 51:s ordinarie åkare ens var födda.
– Det är skönt när det inte bara är techno eller hiphop som det är ofta när de yngre åkarna är här, säger Rasmus när Breaking the Law med Judas Priest dånar igång.
Och för dem som kommer till gubbskatingen är det viktigt att de kan köra sin grej. Med sin musik och på sina villkor.
Som när Eminem byts mot Judas Priest och kontorsstolen byts mot skateboarden. I Bergakungens sal.

Smala gångar, uv-ljus och vinklade speglar skapar ett surrealistiskt intryck i den lilla lokalen. Det påminner om lustiga huset på ett nöjesfält, men här är det inte skrattande barnfamiljer som reflekteras på väggarna. På Wandas är det stilettklackar, nakna bröst och utmanande poser som återfinns i spegelbilderna.

Klockan är nio på fredagskvällen och det är nästan tomt på strippklubben Wandas i Göteborg.
En tung sötaktig doft sprider sig över den mörka lokalen. I högtalarna spelas Timbuktu som sjunger om att botten är nådd. ”Hur långt kan man gå? Hur lågt kan man sjukna? Hur kasst kan man må?”

Enligt tjejerna i baren kommer det att vara fullsatt vid tolvtiden, men än så länge består gästerna av några få ensamma män som stryker runt scenen i väntan på att liveshowen som körs en gång i halvtimmen ska börja. Männen låtsas inte om varandras existens. De glider omkring som anonyma vålnader och undviker målmedvetet ögonkontakt med varandra.

Mitt i lokalen ligger Wandas hjärta. En liten scen där metallstänger står strategiskt utplacerade längs scenkanterna. Det lilla området lyses upp av starkt uv-ljus och ramas in av speglar som sitter i vilseledande vinklar. Soffor ordnade i små båsliknande grupper trängs om utrymmet kring scenen. Det är där, på de röda galonsätena, som gästerna sitter när de tittar på liveshowerna som körs en gång i halvtimmen.

En trappa längst in i lokalen leder upp till övervåningen. Besökaren leds in i en labyrint av trånga gångar som kantas av små rum där porrfilmer visas på snålt tilltagna tv-skärmar. Dörrarna in till rummen står på glänt och avslöjar närbilder på nakna kroppar ackompanjerade av stön och porrig musik. I ett av rummen står en ensam man framför tv-skärmen. Han har handen innanför den neddragna gylfen och är djupt försjunken i det som utspelar sig på tv:n.

Men det är på den nedre våningen de flesta gästerna samlas. På ett av galonsätena, längst ut på kanten, sitter en ensam man med händerna i knät. Han har snälla ögon som generat söker sig ner mot golvet när han pratar. Han berättar att det är hans andra besök på Wandas, men att han har varit på flera strippklubbar utomlands. Där är tjejerna mer personliga och pratar mer med gästerna.
− Jag förstår ju att det personliga inte är äkta, men det känns ändå bättre när de pratar med mig, säger han och tittar bort mot scenen där ljuseffekter nu börjar röra sig över golvet. It’s showtime.

Hiphopen byts ut mot tung techno och några sekunder senare står en lättklädd tjej snurrad runt en av stripstängerna. Hon utför gymnastiska övningar kring stången. Snurrar runt, hänger upp och ner, virar benen med de lårhöga stövlarna kring den blanka metallen och kastar med huvudet i takt till musiken. Männen som sitter i soffgrupperna runt scenen tittar tyst på henne.
Hon kråmar sig på golvet och drar förföriskt i bh-banden tills hon bara har sina lårhöga platåstövlar och ett par minimala stringtrosor på sig. Det vita tyget lyser i uv-ljuset och förstärker nakenheten.

När showen är över uppvaktas männen i sofforna av tjejer som sätter sig utmanande på huk framför dem. En tjej i hotpants och glittrig bh siktar in sig på mannen med de vänliga ögonen.
− Hej, säger hon och sträcker fram handen. Hur mår du? Är du intresserad av en privat visning?
Mannen skakar på huvudet. Men för en annan tjej går det bättre och hon drar med sig en medelålders man in bakom ett rött draperi.

− Den stora showen är bara reklam för privatvisningarna, berättar tjejen som precis har dansat. Hon kallar sig för Anna och förklarar att det kostar ungefär 600 kronor om man vill ha en privat uppvisning.
− Alla tjejerna är egna företagare och det är de privata showerna vi tjänar pengar på, säger hon.

Anna har arbetat som strippa i fem år varav ett år på Wandas. Hon har ett sött ansikte som ofta ler, hon skulle kunna vara vilken tjej som helst. Men det finns en skillnad. Anna står i en bar klädd i ett genomskinligt nattlinne och minimala trosor som hon tar av sig för pengar.

Medan hon pratar kryper hon upp på bardisken och drar in lackstövlarna under sig. Hon berättar att hon har jobbat i flera olika städer som strippa men att Göteborg är favoritstaden.
− Det är min Bingostad. Förstår du? säger hon och skrattar.
Anna tycker att det är ett bra jobb. Hon säger att hon är exhibitionist och trivs på scenen.

På Wandas handlar det aldrig om fysisk kontakt med kunderna, det enda som erbjuds är shower. Det händer att gäster försöker tafsa, men då får de en tillsägelse. Det har till och med hänt att män har fått örfilar när de inte respekterat reglerna på privatvisningarna.
− Det är tjejerna som har makten, förklarar Anna. Vi bestämmer allt.

Klockan har hunnit bli tolv på natten och sofforna har fyllts på med fler kunder som otåligt sitter och väntar på nästa show. Men stämningen präglas fortfarande av anonymitet och osäkra blickar som söker sig mot marken när de inte vilar på någon av de dansande tjejerna. Bilden av Hollywood-filmernas strippklubbar med skrattande gäng som stoppar sedlar innanför glittriga troskanter känns avlägsen.

Musiken byts åter ut och det är dags för nästa show. Proceduren upprepas. Samma nummer spelas upp, samma syfte. Men denna gången avbryter inte tjejen när bh:n har fallit, denna gången går hon hela vägen och låter alla klädesplaggen falla till golvet. Männens blickar söker sig inte längre mot golvet utan vilar stumt på hennes nakna kropp.

När numret är klart väller tjejerna åter in från baren och börjar uppvakta gästerna i sofforna.
− Hej, hur mår du? Vill du ha en privat visning?

Och så håller det på. Hela natten.