Eftersom det är måndag morgon, jag har tokmycket att göra och Niklas redan sagt allt som behöver sägas om Kiva gör jag helt enkelt så här:

Läs om Kiva här.

Niklas och mina lån

Kort utdrag om hur Kiva funkar från Mike Cannon-Brookes blog

- you put money into Kiva (which is itself a non-profit, based in San Francisco I believe) using PayPal. As much or as little as you want.

- you then browse the series of businesses around the world which have applied for money, and been vetted by local staff in their country as viable

- find one you like, and contribute as little as $25 to the loan, along with a host of other lenders. Each loan is usually spread out over about 25 or more lenders from my experience, see Mr Zumba’s lenders (flickr anyone?)

- the money is aggregated, lent to the business which spends it - in Mr Zumba’s case, he bought more inventory and two new display cases for shoes

- the recipient can then write a journal (ok, it’s a blog) about their business as often as they like, communicating directly with the lenders.

- over time, the loan is paid back and the “profits” evenly distributed - hence Mr Zumba’s $98 repayment on his $1175 loan earned me my first $2.09

Andra bloggar om: välgörenhet, Kiva

Har du inte möjlighet att prata själv? Gå då in och lyssna på samtalen live istället! Just nu pratar Martin Hedberg väder med stort fokus på klimatfrågor på tele2.se/champion. Viktigt och intressant.

Andra bloggar om: klimatförändringar väder

Den australienska organisationen Napcan (National Association for Prevention of Child Abuse and Neglect) har gjort en alldeles fantastisk tv-reklam för att visa hur barn tar efter hur vi vuxna beter oss. Man vill bara gråta.

(via Reklamfeber)

Andra bloggar om: barn, samhälle, reklam

Några överkonsumerar, andra svälter. Några får en ponny i julklapp, andra får fira jul på ett härbärge. Nej, världen är inte rättvis men det går åtminstone att jämna ut orättvisorna något och därför är det så bra att organisationer som Stiftelsen för Gemensamt Engagemang finns. Deras verksamhet går ut på att samla in och distribuera överskott från butiker och företag och ge till behövande runtom i Göteborg. Ge istället för att slänga. Busenkelt och briljant!

Bara några av varorna som har distribuerats den senaste veckan: 1400 dunkuddar, 3000 mackor, 10 000 frallor, 300 julklappar och 4000 kanelbullar.
Läs mer på ge-goteborg.se

Andra bloggar om: samhälle, välgörenhet, överkonsumtion

Concordia Children’s Services försöker provocera fram en hjälpande hand för världens barn:

Texten på bilden: “If you don’t help feed them, who will? Please call Concordia Children’s Services at (02) 713-3462″

Grisigt? Ja, men ibland måste man bli obekväm för att nå människor.

(via Ads of the World)

Andra bloggar om: samhälle, barn, reklam

En rungande käftsmäll. Tårar. Ångest.

Nä, det var ingen behaglig timme under SVTs nya storsatsning Planeten igår. Att miljöförstöringar och klimatförändringarna är allvarliga är ingen nyhet, men Michael Stenbergs, Linus Torell och dokumentärhjälten Johan Söderbergs sätt att obarmhärtigt vräka upp fakta, intervjuer och miljörapporter i tittarens ansikte känns mer än något annat jag tidigare sett.
Planeten är det bästa jag sett i dokumentärväg sedan Surplus och jag ömsom grät och ömsom hade gåshud under 60 otroligt otäcka minutrar igårkväll. Det har aldrig förut varit så bitterljuvt att förstöra en torsdagkväll och jag kommer göra det nästa vecka igen.

- Vad tycker du om att det dör ett barn var tredje sekund? sa hon och spände anklagande ögonen i mig, som om jag solo var roten till allt ont i världen.

Vad svarar man på en sådan fråga? “Det är bara bra, det finns så många barn”? Jag vet inte vilket svar tjejen från hjälporganisationen väntade sig, troligen inget alls eftersom det bara var en samtalsöppnare och en potentiell väg till mitt kontonummer. En slags välgörenhetesorganisationernas motsvarighet på “Har inte jag sett dig förut?”. Hiva iväg en oneliner och vips har man inlett vad som åtminstone kan bli en början till ett samtal (läs: början till en kontotransaktion).
Just det här samtalet fortsatte med att jag konstaterade det självklara att det så klart är väldigt tragiskt, men att vi redan är medlemmar både i Unicef och Rädda Barnen och att det faktiskt får räcka. När hon plockade fram Bambi-ögonen och tittade oförstående på mig tog jag på mig den pedagogiska hatten och förklarade vad jag menade.
- Ja, för du vill ju i slutändan ha pengar. Eller hur?
Det varken förnekade eller erkände hon utan fortsatte med ett oskyldigt (fortfarande uppbackat av Bambi-ögonen)
- Men prata kan man ju alltid göra, det kostar ju inget
Ett par liknande repliker fram och tillbaka senare hade jag lyckats ta mig förbi och flytt från Bambi som vid det här laget säkert tyckte att jag var jordens största idiot. Må så vara, men det finns en orsak att jag springer så fort någon med en stor vit pärm i näven försöker stoppa mig på stan.
De senaste månaderna har hjälporganisationerna i Göteborg gått fullkomlig bärsärkargång på stan. Dom är ö v e r a l l t. Jag har ägnat oändliga lunchraster åt att kasta mig fram i slalom mellan Naturskyddsföreningens vitklädda och Rädda barnens rödklädda (ofta ganska snygga) ungdomar. 20-åriga tjejer med sockersöta leenden och unga killar med stora valpögon. Jag har lärt mig den hårda vägen att skenet bedrar, för ger du dem en blick har de knipsat av dig huvudet innan du hunnit tänka “upps”.
Det enda som hjälper är total ignorans, fästa blicken någonstans långt bort, se väldigt upptagen ut (alternativt sur, det funkar också) och pinna på som om det brann i baken.
Det kan låta hårt, för bitska 20-åringar eller inte, det handlar ändå om ett viktigt arbete för en viktig organisation. Oavsett om det gäller Rädda barnen, Naturskyddsföreningen eller Barnfonden. Deras arbete betyder massor och dom är beroende av bidragsgivare, det inser till och med en sniken snålis som jag (fast glöm inte… Unicef och Rädda Barnen). Så nej, det känns inte jättebra att sitta här på min feta “rika” välmående röv och klaga på organisationer som gör världen lite bättre. Men jag gillar inte sättet de raggar medlemmar på. Jag gillar inte att de står och drar mig TV Shop-igt i jackan när jag har en kvart på mig att handla min lunch, äta den och köra slalom tillbaka till kontoret innan det är dags att gå in i nästa kundmöte. Jag gillar inte att enda sättet att komma ur det där samtalet är att skriva på en fullmakt in till sparkontot. Och jag gillar inte att annars viktiga och ovärderliga organisationer bygger upp ett dåligt rykte genom att agera dammsugsförsäljare på stan.
Det är inte jag som är en stor snål sur skit , för det är jag inte (faktiskt). Men jag ser dagligen hur människor springer perfekta små slalomsvängar förbi pärmarna, en ytterst målmedveten väg som avslöjar att de har zickzackat fram genom dammsugsförsäljarna mer än en gång medan de slänger iväg irriterade kommentarer som “Jag har redan pratat med er”.
För att svara på frågan i början. Ja, det är för jävligt att det dör ett barn var tredje sekund och det är så klart heller inte ett dugg okej att jordens skogar håller på att försvinna. Men dammsugartekniken kan inte vara det bästa sättet att ragga medlemmar på. Det måste finnas en effektivare väg till medlemmarna och pengarna som både organisationerna, skogarna och världens barn tjänar på.

Tips och idéer skickas till:
Rädda Barnen: info@rb.se
Naturskyddsföreningen: info@snf.se
Barnfonden: office@barnfonden.se
Greenpeace: info@nordic.greenpeace.org

Så Åke Green blev friad i Högsta Domstolen. Vad bra! Nu kan vi kasta dynga på varandra utan att behöva ta konsekvenserna, bara vi gör det med Biblen i näven.

Nä, jag ifrågasätter inte Högsta Domstolens sätt att tolka lagen (läs domen här). Där är dom experterna och gudarna (dom som inte fördömer homosexuella) ska veta att jag inte gjort min juridik-läxa. Men jag ifrågasätter ett samhälle och en lagsamling där det är tillåtet att göra sådana här uttalanden utan att behöva ta konsekvenserna:

’Bibeln tar upp här och undervisar om dessa abnormiteter. Och sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen. Herren vet att sexuellt förvridna människor kommer till och med att våldta djuren. Inte heller djuren går fria från människans sexuella behov och branden som är tänd i en människa. Utan till och med det kan man ägna sig åt.’

Det är inte de homosexuella som är en cancersvulst på samhällskroppen. Det är uttalanden som det här som är det. Homosexuella, muslimer, judar, färgade… det spelar ingen roll. Bibeln eller inte, det spelar heller ingen roll. Det finns (eller borde finnas) gränser för vad man får häva ur sig mot folkgrupper, gränser som Åke Green passerade med råge den där dagen 2003. Och att vifta med Bibeln ska inte kunna vara en ursäkt.
Men tydligen är det så och det är sådana här dagar jag är jävligt (hörde du det Gud… “jävligt”!) glad för att jag har gått ur Svenska Kyrkan och avsagt mig allt som har med Biblen att göra.

Den här geniala och passande insändaren får avsluta:

Som blivande mamma (uuh, jag gillar hur det där låter… jag säger det igen!) Som blivande mamma har min selektiva varseblivning börjat lämna konsertaffischer och snygga kläder i skyltfönstren (dom passar mig inte ändå…) och istället fokusera på tultande småbarn, små rosapluffsiga ansikten och snygga citychica barnvagnar. En helt ny värld har under höstan rullats upp framför mina ögon. På både gott och ont…

Lunchrusningen hade nästan börjat ebba ut på Brunnsparken mitt i Göteborg och jag var på väg tillbaka till kontoret. Mitt på gångbanan hade två mammor med tillhörande barnvagnar stannat till. Den ena mamman böjer sig ner framför vagnen för att försöka stoppa något, troligen en napp, i munnen på sitt cirka ettåriga barn som gnälligt envisades med att vända bort huvudet. Om och om igen. Och när jag kom närmare förstod jag varför.
Mamman håller en cigg i samma j-a hand som nappen som hon försöker trycka upp i ansiktet på den stackars passivt rökande ungen. Klart som f-n att han/hon vände bort huvudet.

Jag tycker rökare är ganska puckade och kan inte för mitt liv förstå hur man kan stoppa något i munnen som
1. Är livsfarligt
2. Kostar svinmycket (och inte nödvändigt bara i pengar mätt)
3. Luktar för jävligt
4. Utsätter alla andra i omgivningen för fara

Men hur man kan utsätta sitt barn för cigarettrök med allt vad det innebär… ungefär där ger jag upp. Jag förstår helt enkelt inte…

Det var länge sedan jag hade med Försäkringskassan att göra. Tack gode gud för det.

Att det skulle ta tid att få allt kring föräldrapenningen på plats var jag beredd på. Men när jag fortfarande inte hade fått hem varken blanketter eller information fyra veckor efter det att jag skickat in moderskapsintyget började jag ana oråd. Så jag ringde. Och det ångrar jag nästan nu.

Efter att ha pratat med en maskinröst som upplyste mig om att jag kunde trycka 1:a för självbetjäning, 2:a för kundtjänst och 3:a för att komma till telefonist (vad är skillnaden på kundtjänst och telefonist??), suttit och väntat i ett par minuter på att någon skulle svara i andra änden och blivit runtkopplad ett par tre gånger fick jag till slut prata med någon kvinna på Masthuggets Försäkringskassa.

Slutet gott, allting… inteettduggjävlagott.

Jag fick snabbt veta att jag ringde väldigt olägligt. För efter att ha oj:at sig fram och tillbaka några gånger och sedan varit knäpptyst i cirka en minut, förklarade hon att jag ringde mitt i ett annat (!) ärende hon höll på med. Ja, hur kunde jag.

Efter ett tag hade hon dock sansat sig så att hon orkade med att fråga varför jag ringde.
Nu i efterhand undrar jag varför hon bemödade sig med att ens fråga…

Jag: Jo, jag skickade in mitt moderskapsintyg för ungefär fyra veckor sedan men har inte hört något från er sedan dess. När kommer blanketterna man ska fylla i?
(lång tystnad)
Försäkringskassekvinnan: Har du skickat in ett moderskapsintyg?
Jag: Ja.
Försäkringskassekvinnan: Hur länge sedan är det du gjorde det?
Jag: Ungefär fyra veckor sedan.
Försäkringskassekvinnan: Vi har inte fått in någon registrering på detta. Det där kan ta lång tid.
Jag: Hur lång tid då?
Försäkringskassekvinnan: Det vet jag inte. Vi handlägger ju inte bara ett ärende här vet du.
(åh, fan)
Jag: Men ni måste ju kunna säga ungefär hur lång tid sådana här ärenden brukar ta.
Försäkringskassekvinnan: Jaaa…. ett par månader kanske. Och sedan ska du skicka in ett anställningsintyg med din ansökan och då får man räkna med ytterligare tid.
Jag: Hur lång tid då?
Försäkringskassekvinnan: Det kan jag inte svara på.
Jag (ganska irriterad): Men på ett ungefär.
Försäkringskassekvinnan: Tre veckor kanske.
Jag: Så från det att ni har registrerat mitt moderskapsintyg och jag skickat in anmälan tar det ungefär tre veckor till allt är klart?
Försäkringskassekvinnan: Jaaa…. eller fyra veckor.
(jag biter mig i läppen, hårt)
Jag: Kan jag skicka in mitt anställningsintyg redan nu, så ni har det och sparar tid.
Försäkringskassekvinnan: Nej, det går inte.
Jag: Kan jag få någon status på mitt intyg då, så jag vet hur långt det kommit?
Försäkringskassekvinnan: Nä, det går inte.
Jag: Kan jag få numret till inläsningscentralen där dom registrerar det här?
Försäkringskassekvinnan: Nej, dom kan man inte ringa och prata med.
Jag: Nähä… när tycker du att jag ska återkomma till er då igen om jag inte hör något?
Försäkringskassekvinnan: Ja, när du tycker att det har gått för lång tid.
Jag: Det tycker jag nu. Det är därför jag ringer.
Försäkringskassekvinnan: Då får du ringa igen.

Här gav jag upp och la på luren, för det var ingen idé att försöka få någon som helst hjälp från Försäkringskassekvinnan. Men så ringde jag ju mitt i ett av hennes andra ärenden. Denna bottenlösa fräckhet! Den borde straffas med… med… med ett samtal med en imkompetent tjänstekvinna på Försäkringskassan.