Snälla rara Kanal5. Ni kan inte göra så här. Ni kan inte bara sluta just precis när Meredith står och väljer mellan Finn och Dr Dreamy (lätt val i mina ögon. men men…).

Jag HATAR cliffhangers!

Jo, jag har väl insett att jag är en ganska blödig typ. Jag är en av dom som sitter och blinkar förtvivlat under de sista skälvande bio-minutrarna för att ingen ska se mina rödgråtna ögon när ljuset tänds (gud bevare…), jag gråter hejdlöst var gång jag bläddrar i barn(!)boken I huvudet på en katt för kissekatten dör på slutet (det är faktiskt otroligt sorgligt) och mascaran har för länge sedan begett sig söderut vid den här tiden en tisdagkväll. Varför? Grey’s Anatomy.

Och jag frågar igen - varför?? Grey’s Anatomy, det är egentligen inte en särskilt bra serie. Bortsett från världsrekord i “så många visdomsord precis innan eftertexterna som det bara går” - vad har den egentligen? Stilig läkare med rufsigt hår och vit rock? Check. Men det får mig inte att gråta (tvärtom). Huvudperson med trasslig bakgrund och helyllehjärta? Check. Men det får mig inte heller att gråta. Statister som kolar vippen i varje avsnitt? Check. Men det kan omöjligt vara svaret, för såååå blödig är inte ens jag.

Jag. Fattar. Inte. Varför. Jag. Lipar. Varenda. Jävla. Tisdag.

Men likväl, där sitter jag. Tisdagen den 23 januari 2007 klockan 21.58. En ung kvinna (statist, of course) har avlidit och den egentligen odärglige Dr Karev har precis räddat hennes ofödda baby som nu ligger i kuvös. Bredvid, med handen insträckt i kuvösen, sitter pappan och smeker försiktigt sitt moderslösa barn. Och tårarna flödar.

På mig alltså.

Andra bloggar om: Grey’s Anatomy, tv

2007 har inte ens hunnit bli en vecka gammalt, men jag vågar ge mig på en gissning att TV400 redan lyckats pricka in vad som kommer att bli årets lågvattenmärke i sin nya satsning Snyggast i klassen. Programmet går ut på att ungdomar (18-23 år!) ska rösta på varandra om vem som är ful och vem som är snygg. Dom som har tillräckligt bra snyggkoll kan sedan vinna en summa pengar.

Ett practical joke? En träffande satir över fenomen som snyggast.se? Knappast… TV400 menar inte bara allvar med sitt idiotupplägg, de använder även ord som “njutningsfull tv”. Hör här:
- Vi hoppas att åstadkomma en stark svensk produktion som är attraktiv och sensationell och som kan förtydliga TV400s profil som en kanal för njutningsfull tv, säger TV400s programchef Johan Kleberg till Dagens Media.

På frågan om inte hela idén är något cynisk svarar han:

- En smula, men det är underhållande för tittarna.

Herre gud.

Andra bloggar om: tv

Det ska visst vara tv-fritt nuförtiden. “Mindre stress utan fjärrkontrollen!” “Vi stängde av tv:n och fick ett helt nytt liv” “TVn gör dig tröttare”
Jag blir galen av alla snorduktiga familjer som pretto-tycker i barn- och familjetidningar. Äckelpräktiga artiklar om hur familjen X’s liv blev till en stressfri gulligulldröm när de tryckte på power-knappen en gång för alla och hivade fjärrkontrollen i sopnedkastet. Jag vill inget hellre än slänga ut tidningen genom fönstret, slå på tv:n och protesttitta på Grey’s Anatomy. Hela kvällen. För handen på hjärtat (och andra handen i ett stadigt grepp om fjärrkontrollen), jag tror inte jag skulle klara mig utan min tv. Jag skulle inte överleva om jag inte fick se Desperate Housewifes eller femtielfte reprisomgången av Vänner (hur f-n kan det fortfarande vara roligt?!). När jag kommer hem efter en knasig dag på jobbet finns det inget bättre än att gosa sönder min son och krama om min man och fråga hur hans dag har varit. Men sedan, på en ohotad tredje plats, kommer att få sjunka ner i fåtöljen och bara dumzappa mig genom resten av kvällen.

Bäst på tv just nu:

1. Planeten, tokigt bra dokumentärserie och tokigt viktigt ämne
2. Fråga Anders och Måns, skåningar och östgötar blir inte roligare än så här, hysteriskt roligt varje torsdagkväll
3. Grey’s Anatomy, när blev Patrick Dempsey så snygg?? (spoiler-varning! länken går till ABC’s officiella GA-site)

Andra bloggar om: tv

En rungande käftsmäll. Tårar. Ångest.

Nä, det var ingen behaglig timme under SVTs nya storsatsning Planeten igår. Att miljöförstöringar och klimatförändringarna är allvarliga är ingen nyhet, men Michael Stenbergs, Linus Torell och dokumentärhjälten Johan Söderbergs sätt att obarmhärtigt vräka upp fakta, intervjuer och miljörapporter i tittarens ansikte känns mer än något annat jag tidigare sett.
Planeten är det bästa jag sett i dokumentärväg sedan Surplus och jag ömsom grät och ömsom hade gåshud under 60 otroligt otäcka minutrar igårkväll. Det har aldrig förut varit så bitterljuvt att förstöra en torsdagkväll och jag kommer göra det nästa vecka igen.

Jag har alltid hävdat att Trolltider är bästa julkalendern någonsin, och jag är inte ensam om att älska Gloria, Daisy, Mara, Dorabella, Kotte, Gorm och resten av trollisarna.
Mer än var tredje DN-läsare (35 procent) håller med och har röstat fram Trolltider som tidernas bästa julkalender. Inte mer än rätt!

Hela listan:
1. “Trolltider” 35 procent
2. “Gumman som blev liten som en tesked” 17 procent
3. “Sunes jul” 9 procent
4. “Det spökar på Greveholm” 7 procent
5. “Pelle Svanslös” 6 procent
6. “Stjärnhuset” 4 procent
7. “Ture Sventon” 3 procent
8. “Herkules Jonssons storverk” 3 procent
9. “Albert och Herbert” 2 procent
10.”Fem myror är fler än fyra elefanter”, “Kaspar i Nudådalen” samt “Julstrul med Staffan och Bengt” 1,5 procent

Obs. Det här inlägget innehåller många fula ord. Språkkinkiga personer bör klicka vidare…

Jag visste att jag inte skulle titta på eländet - TV4s dokumentär Husdjur under plastikkniven. Men ibland måste man. Bara för att se vilka jävla idioter det finns. Och att ännu en gång få konstatera att det finns gott om dem.

För vad sägs om folk som utför stämbandoperation på sina hundar. Bara för att de ska hålla käften. Varför i hela fridens jävla dar skaffar man hund om man inte pallar när de skäller? Tänk om man kunnat operera bort tungan på puckade människor. Då hade de åtminstone inte kunnat göra idiotiska bokningar hos veterinären…

Sedan har vi kärringen som är så rädd om sina dyra (läs fula) möbler att hon låter operera bort klorna på sin dotters kattungar. Vaihelvete! Jag vet inte vem jag föraktar mest. Kärringen eller miffot till “veterinär” som utförde operationen. En operation som han gör cirka tio gånger var vecka medan han mässar för djurägarna om att djuren inte alls bryr sig om det.
Nänä. Jag vet vad jag skulle kunna ta bort på dig Herr Veterinär…

Vad jag lärt mig av kvällens TV 4-dokumentär: Kärringjävlar som ägnar sin enda hjärncell åt hur tjusigt hemmet är ska inte ha djur!
Och jag har god jävla lust att åka över till USA och personligen operera bort hennes rödmålade klor!

Grrrrrrr.

Det finns tv. Det finns bra tv. Och så finns det riktigt bra tv. Och nog hör Svt:s Livräddarna till den senare kategorin.
Ikväll var det sjätte och sista avsnittet av journalisten Fredrik Undevik och fotografen Lennart Peters fantastiska dokumentärserio om en ambulanshelikopter och dess sjukvårdspersonal.

H j ä l t a r. För vad mer kan man säga om människor som har livräddning som yrke. No matter what. Den eftermiddagskoma jag kände på jobbet igår kan dom ju bara drömma om. Om ens det. Och att festa till det sådär mitt i veckan och vara lite småbakis dagen efter är inte ens att tänka på.

Eftermiddagskoma och mittiveckanbaksmälla må vara försumbart (det är faktiskt ingen hit att vara bakis med ett kontorsjobb heller). Men att hela tiden behöva vara i sitt esse och alltid känna en nödvändighet att leverera bästa möjliga insats. Att din insats bokstavligen handlar om liv eller död. Det är vad jag kallar jobb.
Dessutom i form av en snyggt producerad dokumentär. Det är vad jag kallar tv.

Stefan Holm i all ära, men nästa Bragdguld borde gå till livräddarna. Och jag är Svt tacksam som har visat de här personernas vardag. Mer sådan tv.

Det kommer att kännas en aning tommare i tv-tablån på torsdagkvällar nu. Men det är en tröst att veta att läkarna och ambulanshelikoptern kämpar vidare där ute.
Jag känner inget annat än full beundran för personer som Karin Sedig, en av läkarna som i kvällens avsnitt skämtsamt säger något om 50-årig tant ute på äventyr strax innan hon i vinchas ner från den gungande helikoptern för att komma ombord på ett fartyg långt ute på havet. I full storm. Ombord på fartyget väntar en man med en kraftig huvudskada.

It’s just another day at the office.

Förväntningarna var ganska höga. Och resultatet… tja. Jag ger den en chans till.

Nä, megahypade Lost är hittills en besvikelse. Med siktet inställt på ett nytt Twin Peaks förväntade jag mig skruvad handling, småkokko karaktärer och kalla kårar längs ryggraden.

Well. Karaktärerna var lika spännande som en tur till Galne Gunnar (no offense Gunnar). De kalla kårarna lyste stort med sin frånvaro, även på ett franskt nervknippe som jag. Och handlingen. Ja, det är förvisso ett litet steg bortom standardserierna gjorda på mall 1A - det är varken LA-baserat advokatkontor eller ung snut möter gammal snut. Men “Åhnej, vi är strandade på en öde ö och det är något läskigt i skogen”-handlingen får allt rycka upp sig lite mer för att det ska kännas nytt och … just det … spännande.

För er som missade det stora permiäravsnittet igår:
Lost tar vid sekundrarna efter en flygplanskrash. Stranden på den öde (?) ön är full av döda och skadade människor och mitt i kaoset reser sig hjälten Jack. Som läkare (but of course), handlingskraftig (but of course) och fullkomligt orädd (but of course) tar han tag i situationen. Han räddar liv, träffar strandens snyggaste tjej och ger sig, tillsammans med henne och en avdankad rockmusiker (dock utan hobtassar den här gången) ner i dalen mitt på ön för att leta efter flygplanets cockpit. Och de hittar inte bara cockpiten…
Det är något som lurar nere i dalen. Något stort. Och något som låter. Jättemycket. Så det kanske inte är en öde ö trots allt.

Men visst finns det potential i Lost. Gänget bakom serien har en rätt kaxig CV vid det här laget. Vi snackar J.J. Abrams, manusförfattare som även gjort sig skyldig till serier som Felicity och Alias (vi pratar inte högt om att han även är medskyldig till Armageddon…).
Känner du igen Matthew Fox som spelar Jack beror det troligen på att du redan sett honom till leda i 90-talssuccén Ensamma hemma.
Och om Terry O’Quinn känns bekant beror det troligen på att du sett honom skymta förbi i småserier som X Files och Millennium.

Så visst finns det potential. Med lite mer knas och lite mer läskigheter.
Men jag kommer sitta bänkad framför tvn igen. Nästa onsdag. Klockan 21.00.

Over and out. Och med grym träningsvärk.

I tre tv-sända debatter kommer två av politikens giganter att mötas och slåss om världens mäktigaste position. George W Bush och John Kerry har säkert ett och annat att säga varandra och det kan bli intressanta sammandrabbningar.
Den första debatten går av stapeln i natt svensk tid och SVT 1 direktsänder den klockan 03-04.30. Ett tips för den som orkar hålla sig uppe.

De tv-sända debatterna mellan Bush och Kerry:

- 30 september
Utrikespolitik och nationell säkerhet avhandlas på University of Miami i Coral Gables, Florida.

- 8 oktober
En allmän debatt från Washington University i St Louis, Missouri.

- 13 oktober
Debatt om inrikespolitik och ekonomi, från Arizona State University i Tempe.