Jag är egentligen inte alls klar med den här recensionen, men den har legat öppen på skrivbordet så länge nu att jag är rädd att jag kommer slarva bort den. Så vi sparar den här en stund istället.

En helt vanlig småstad i 60-talets Mississippi. Det är bridgklubbar, skinande Cadillacs och vippiga klänningar. Men också en djupt rotad rasism som inte bara frodas bland vita kåpor och brinnande kors, utan även i hemmen där den vita överklassen dricker sin iste och spelar sin bridge medan den färgade underklassen uppfostrar deras barn.

Skeeter (Emma Stone) har precis gått ut college och återvänder med författarambitioner till sin hemstad Jackson i Mississippi. Men hon har inte mycket gemensamt kvar med sina gamla väninnor där giftermål, vackra barn och ett stort hus är allt som räknas. Dagarna spenderas med bridge och ytliga välgörenhetsfester samtidigt som de färgade hembiträdena lagar maten, städar hemmen och ger barnen den kärlek de inte får från sina föräldrar.

Men Skeeter blir alltmer medveten om rasismen och lyckas till slut övertala ena väninnans hemhjälp Aibileen (Viola Davis) att börja berätta om sina upplevelser. Snart följer även Minny (Octavia Spencer) efter och trots risk för fängelsestraff börjar Skeeter skriva boken The Help. And it ain’t pretty.
Rasism i 60-talets södern är knappast ett unikt ämne, men Niceville väljer en lite annorlunda väg och istället för ni-vet-vilken-klan är det istället den ”rumsrena” och vardagliga rasismen som behandlas. En där aggressiva män i vita lakan har bytts ut mot skenheliga (men lika vita) kvinnor med perfekta frisyrer och välmålade läppar. Det är nog så otäckt. Och det är intressant att i en film om 60-talets rasism, en genre som ofta är ganska mansdominerad, är nästan alla män förpassade till statistroller. Antalet manliga repliker är lätträknade och de få män som märks är ärligt talat ganska mesiga.

Problemet med Niceville är att Tate Taylor (regi och även skådis i Oscar-älsklingen Winter’s Bone) ibland försöker göra buskis av ett allvarligt ämne. Karaktärerna blir ibland stereotypa, inte minst filmens bad girl och leader of the pack Hilly (Bryce Dallas Howard) som är direkt ond men samtidigt ganska rolig. Skratten är fler än käftsmällarna och jag skulle vilja att det gnagde lite mer i magen när jag lämnar biografen.

Men fördelarna väger trots allt över. Castingen är fantastisk. Inte minst Viola Davies och Octavia Spencer som gör strålande tolkningar av Aibileen och Minny och det är dom som framkallar snyftningarna som trots allt hörs i salongen ett par gånger. Värd att nämna är även Allison Janney (som du bergis känner igen från West Wing) som spelar Skeeters sjuka mamma. Men framför allt är det den skruvade logiken som biter på mig. Som att i de lugnaste vatten simmar de mest rasistiska fiskarna. Och att det för de här fiskarna är betydligt värre att låta den svarta hemhjälpen låna toaletten än att hon är den som barnen uppfattar som sin egentliga mamma. Och ärligt talat. Det luktar Oscar-nomineringar lång väg.

Betyg: 3.5/5

Läs mer på IMDb.

Läs mer på Wikipedia.

Eller läs helt enkelt boken.

För bara ett par veckor sedan trodde jag (i min enfald) att man måste veta allt för att skriva en bok. Jag trodde att man måste veta exakt hur manuset skulle se ut, från början till sista ordet. Vilka som ska vara med, hur de ska bete sig och vad som ska hända dom. Men så är det inte längre. Det som förändrade hela min syn på bokskrivandet, och gjorde att allt känns så himla mycket roligare och mer spännande, var Stephen Kings fantastiska bok ”Att skriva”. I mångas ögon den enda boken du behöver läsa för att förstå hantverket i att skriva böcker. Att jag inte läst den förrän nu är en smärre skandal, men det kan vi prata om en annan dag.

Stephen King pratar om att han ofta börjar med sina berättelser utan att veta vad som kommer att hända eller hur de ska sluta. Det börjar ofta med att han får en idé eller en fråga som han inte kan släppa. Sedan låter han personerna i boken forma berättelsen. Det är dom som bestämmer och driver handlingen och det slutar ofta med att saker inte blir som han tänkt sig.

Kanske en självklarhet för många. Men för mig har det helt förändrat mitt sätt att se på skrivandet. När jag läst ut ”Att skriva” började jag, istället för att jaga ett komplett manus i min stackars förvirrade skalle, att försöka hitta en fråga eller en situation som jag tyckte kändes spännande. Och istället för att tänka på den exakta formuleringen av bokens första stycke eller hur det perfekta slutet skulle kunna se ut, började jag tänka ”Vad skulle hända om man tog en person och…” eller ”Varför gör människor så egentligen?”.

Det hände mycket i mitt huvud efter den där boken som jag kan inte riktigt beskriva, märker jag nu. Heh. Men det landade i alla fall i att jag till slut har en idé om en bok som jag faktiskt har börjat med nu. Det känns overkligt. Men sjukt jävla roligt!

Faktum är att jag plötsligt har flera idéer. Men en bok i taget, som man säger.

Mörka skrymslen – check. Något läskigt farligt i mörkret – check. Bitchig kompis som mycket väl kan sätta isyxan i halsen på dig när du minst anar det – check. The Descent har alla förutsättningar att ge dig både kortare naglar och sämre nattsömn. Och det gör den också.

Det är ett år sedan Sarah (Shauna MacDonald) förlorade sin man och dotter i en bilolycka. I ett försök att få henne på andra tankar tar tjejgänget med henne ut på grottexpedition. Problemet är Juno (Natalie Mendoza). Sarahs självupptagna och, ska det visa sig, lite för äventyrslystna kompis som lurar ner tjejerna i ett helt annat oupptäckt grottsystem. Och som om det inte vore nog med kolmörker och bedrägliga stup, ett stenras blockerar vägen ut så enda alternativet är att ta sig ännu längre in i grottan. Snart upptäcker de att de inte är ensamma där nere. Där finns andra varelser, Och dom är hungriga.

Instängda brudar och otäcka varelser kan tyckas både gjort och stereotypt. Men The Descent är något helt annat. Sarah och hennes väninnor är först och främst inga typiskt kvinnliga offer. De annars platta skräckiskaraktärerna, som ofta bara har en uppgift – se snygga ut och skrika högt, har fått en historia som både är intressant och som visar sig spela roll senare i filmen. Så även om The Descent på flera sätt är en klassisk nagelbitare där saker hoppar fram ur mörkret och ropar ”bu”, är det en riktigt bra skräckis. Neil Marshall (manus och regi) lotsar dig skickligt genom mörkret och kastar dig mellan långsamma rysningar och isande skräck. Och när jag har tittat klart har jag inte bara bytt våning (det vill säga sprungit upp till övervåningen där min man sitter) utan även bitit av alla chanser till att få till något tjusigt med nagellack dagen efter. Suck.

Ryktet säger att Neil Marshall ska regissera ett avsnitt i säsong två av Games of Thrones. I can’t wait.

Betyg: 4/5

Läs mer på Wikipedia.

Läs mer på IMDb.

Gil (Owen Wilson) är en framgångsrik manusförfattare men drömmer om ett liv som romanförfattare. Inez (Rachel McAdams) är en bortskämd bitch (ja) som drömmer om lyx, elegans och sin forne college-kärlek. Tillsammans åker dom till Paris för att hälsa på hennes rika föräldrar. Och medan Inez går på fina middagar, handlar möbler till det blivande lyxhemmet i Malibu och kärar ner sig ännu mer i sin college-kärlek (som givetvis också befinner sig i Paris) drömmer Gil sig tillbaka till ett förflutet Paris. För det var ju så mycket bättre förr. Eller?

En natt blir han inlockad i en gammal taxi och plötsligt befinner han sig på en fest i 20-talets Paris. Jodå. Där lär han känna Scott och Zelda Fitzgerald(!) medan Cole Porter(!) sitter vid sitt piano och spelar i andra änden av rummet. Samma kväll träffar han också Ernest Hemingway som tar med honom hem till Gertrude Stein (Kathy Bates). Där står Picasso i en vrå i full färd med att måla av sin älskarinna Adriana (Marion Cotillard), som Gil givetvis faller för. Låter det rörigt? Det är det inte. Men det är roligt.

Gil finner sig snabbt till rätta bland författare och konstnärer. Varje natt blir han hämtad av samma taxi som tar honom 90 år tillbaka i tiden. Och varje dag är han tillbaka i den krassa nutiden där han glider allt längre ifrån sin krävande fästmö.

Midnight in Paris är en orgie i konst- och litteraturhistoria. Men även om du inte har 120 högskolepoäng i modernismens pionjärer kommer du att le stort när den ena kulturella storheten efter den andra dyker upp, inte sällan med ett vinglas i näven. Adrien Brodys version av Salvador Dali är till exempel alldeles förtjusande.

Men bakom överflödet av vin, kvinnor och… vin finns ett allvar. Det handlar om nostalgi och om att längta bort, helst till en annan tid. Och om huruvida gräset verkligen är grönare på andra sidan seklet.

Jag är inget fan av Woody Allen. Tvärtom. Han är i mina ögon en överskattad regissör och jag blev direkt uttråkad av Annie. Men den här filmen är omöjlig att värja sig emot. Castingen är klockren (vad sägs om presidentfrun Carla Bruni som museiguide?) och miljöskildringarna är bedårande.

Midnight in Paris är kort och gott ett litet charmtroll och när jag lämnar biografen vill jag bara att det ska komma en gammal taxi och ta mig till 20-talets Paris.

Betyg: 4/5

Läs mer på IMDb.

Läs mer på Wikipedia.

Morgon. Som små arbetsmyror ilar människor fram och tillbaka genom Centralstationen likt figurer i en Charlie Chaplin-film där alla rör sig lite lite för snabbt. Det skyndas från bussar och pendeltåg vidare till dagens jätte-måsten. Men på en plats står tiden stilla. För där, på exakt samma ställe varje morgon, står han. Faktumsäljaren som jag nästan börjat se som en vän, trots att jag egentligen bara köpt tidningen av honom ett par gånger. Plikttroget står han där med sin tidningshög, som förhoppningsvis ska vara lite mindre vid dagens slut.

Men stressade morgonmänniskor är nog den tuffaste målgrupp som finns. Och någon införsäljning är det inte tal om. Alla har bråttom i kvadrat till kontor, kundmöten eller helt enkelt bara… bråttom. Och samtidigt som ingen har tid att köpa tidningar av en Faktumsäljare har alla tid att lång-köa för en morgonlatte. Beställningarna hos Espresso House ekar ut över den gamla stationsbyggnaden. ”En latte att ta med.” ”En cappuciono, extra stark.” ”En vanlig kaffe med mjölk, tack.” Där finns det tid. Där kan man plötsligt… kanske inte stressa av… men i alla fall lägga tio minuter av sin tid för att få den där morgoninjektionen av koffein. Som ”take away”, naturligtvis. Men så fort nyputsade loafers, kritvita Converse och blanka stövlar sätts ner utanför koffeinpalatsets marker försvinner alla marginaler. Och man hinner absolut inte stanna för att köpa en tidning av en Faktumsäljare. Så strömmen väller förbi mannen. Varje morgon. Alla med en kaffemugg i handen.

Lunch. På Brunnsparken råder sedvanligt lunchkaos. Alla skyndar för att försöka hinna med både lunch och kanske till och med ett besök på NK innan kundmötet börjar klockan 13. Vid en korsning, ungefär där spårvagnarna ilsket tjuter sig genom lunchströmmen, sprids en söt doft av flott från munkståndet som slagit sig ner mitt i Göteborgs hjärta. Det luktar kalorier över hela torget. Strax intill de tjutande spårvagnarnas tunga järnkroppar och raderna av chokladdoppade munkar, syns ryggtavlan på en mörk rock. Kvinnan ligger med armbågarna i marken och ansiktet är så nära asfalten att hon skulle känna smaken av den om hon räckte ut tungan. Alla ser henne tydligt, och samtidigt inte. Hon är luft. Skålen framför henne är lika tom som namnlistan hos Amnesty-killen som förgäves försöker samla ihop underskrifter mot en dödsdom i USA. Samtidigt i huvudet på en kostym: Stressen över att hinna med både lunchshopping och en snabb sallad är aldrig större än att det finns tid till en munk. Eller två. Man kan ju äta dom på vägen. Medan man springer vidare.

Eftermiddag. I Kållered breder Migrationsverkets fula lokaler ut sig. En labyrint av parkeringsplatser och gula tegelbyggnader som en postum hyllning till 70-talets så kallade arkitektur. På andra sidan vägen är det ljust och fräsht bland nybyggda medelklassvillor som med sin stilistiska funkisstil räcker fingret åt de gula tegelbyggnaderna. Bussen stannar och en grupp människor kliver av. Ett ögonblick av skilda världar. En familj ska hälsa på en släkting som lagt sitt liv i händerna på en uttråkad handläggare på Migrationsverket. Några andra går över gatan och in i den skyddade världen av övre medelklass med kombi på uppfarten och taccos på fredag. Och där på en busshållplats i Kållered blir kontrasterna tydligare än någonsin. Och det gör mig ont.

Samtidigt. Jag är en av dom som köper med kaffe från Centralen på morgonen, för att sedan skynda förbi Faktumsäljaren. Jag köper förvisso aldrig munkar, men jag stannar heller aldrig till hos kvinnan på marken eller ger min signatur till killen med Amnesty-listan. Och jag är en av dom som vänder familjerna utanför Migrationsverket ryggen och kliver in i min minimalistiska funkisvilla med fredagsmys. Så vem är jag att döma…

Uppgiften var… svår: skriv om hämnd på 100 ord. En hel jäkla historia. Hallå.

Så här blev det i alla fall:

En sekund. Det är allt som behövs för att förändra någons liv. Att för alltid förvrida framtiden. Hennes framtid var förvriden för länge sedan. Ödet hade valt bort henne från början. 5 år: mamma drack, pappa stack och kompisar? Nä. Fuck. 10 år: soc, droger, soc. Igen och igen. 18 år: det var nog nu.

En sekund. Hon tittade ner på virrvarret av sladdar och kontakter som vilade i påsen bredvid henne. Längst fram i aulan höll någon lektor låda. Men snart var det hennes tur. Snart skulle hon bli hörd. En sekund, tänkte hon.

Sedan tryckte hon på knappen.

Skrivkramp var det här. Kom och se! Äkta skrivkramp.

Varför har jag så svårt att komma på saker att skriva om? Utmaningen ska väl ändå ligga i skrivandet, inte i att komma på något som åtminstone liknar en idé till en krönika. Som håller hela vägen till sista punkten. Jag kan kommer på fem ämnen på en kväll när jag sitter där och ska våndas fram dagens text. Men efter fem meningar känns det så jävla ointressant att det slutar med kringla + A + delete. Varenda gång. Vad är det för fel på mig?

Häromkvällen var jag så desperat att jag vände mig till Facebook för att få hjälp. Jo, tjena. Det var inte det att jag inte fick förslag. Det var inte heller det att jag inte fick bra förslag (tack godingar!). Det var det att förslagen låg på ta-tjänstledigt-från-jobbet-och-skriva-en-bok-nivå. Jag behöver något jag kan slänga ihop något om på en timme på kvällen när barnen somnat.

När jag läser andras krönikor och bloggar blir jag militärgrön i ansiktet av avund. Det ser så jädra enkelt ut. En krönika om kvinnliga DJs här. En krönika om fuskare i sällskapsspel där. Och samtidigt som andra sprutar ur sig rad efter rad om musik och politik liknar mina försök mer…. kalabalik. Så själv sliter jag mest ut min delete-tangent. Den börjar bli riktigt less på mig nu. Den är så sliten att jag häromkvällen kom på den med att surfa efter sistaminuten-resor till Egypten. Egypten mina damer och herrar! Då är man desperat…

Imorgon ska jag prova en ny taktik. Imorgon är det förbjudet med Twitter, Facebook och Angry Birds på pendeln in till jobbet. Imorgon får jag bara hålla i penna och papper (ni vet sånt där man använde förr?). Där ska det skrivas ner saker. Om det så är iakttagelser av överväxta järnvägsspår så ska det antecknas, strykas över, skrivas under… Då vore det väl själva fanken om jag inte har något annat att skriva om imorgon än min brist på inspiration.

Förresten. Var hittar ni er inspiration?

Det är torsdagkväll i New York och kamerorna rullar i studion.

David (Letterman alltså): So tell me Eva… You look gorgeous by the way! But tell me… How did it all start?

Jag fnissar lite och lägger handen vänskapligt på Davids arm som för att visa världen att vi minsann är rätt jävla tighta.

Jag: Thanks David! So do you! Well, it all started on Facebook. I think it was in August about five years ago…

Sedan berättar jag om hur jag vände mig till Facebook för att få tips och inspiration till saker att skriva om. Och om hur en lång kommentartråd sakta formade fram manuset till årets stora Oscar-favorit – Svenska Smärtan. Med Stellan Skarsgård i huvudrollen som bloggande fashionista med skrivkramp (jag ville egentligen ha Per Morberg, men hans engelska var rent ut sagt för jävlig så det fick bli Stellan). Och med Babben Larsson i rollen som missförstådd VD som försöker komma med i Big Brother (vi försökte få Marika Lagerkrantz men hade inte råd efter förhandlingen med Stellan…. men vem kan klandra honom… han har 95 mini-Skarsgårdar att försörja).

I alla fall. Kombinationen Stellan och Babben resulterar i ett rafflande drama i regi av Christoffer Nolan. Där får vi möta Thomas. En glamourös fashionista som driver en framgångsrik blog och en 08-pimpad tillvaro med shopping på Biblioteksgatan och sena nätter på Kvarnen (om 5 år är Stureplan stendött, det är Kvarnen som gäller då). Men en dag när han lagt upp Dagens Outfit (Skjorta från Dagmar, kavaj från Zara och jeans från Acne) är det stopp. Han kan inte blogga längre. Blogkrampen och paniken är ett faktum.

Men så möter han Barbro. En missförstådd VD som drömmer om att få kliva av chefsposten och in i Big Brotherhuset. Förväxlingar uppstår. Vem är egentligen vem? Varför ringer Per Morberg till Thomas mitt i natten? Hur smakar egentligen Kvarnens Biff Rydberg? Och var har Thomas randiga Happy Socks-strumpor tagit vägen? Det var faktiskt hans favoriter. Äventyret har bara börjat…

Jag avslutar mitt besök hos Letterman (eller David som jag säger….) med att tacka grannar och Facebook-vänner för inspirationen. Sedan ger jag David en kindpuss, ber honom hälsa till Regina och byter sedan stol. För efter mig ska Brad Pitt komma in och berätta om hans och Angelinas 55:e adoption.

Vad tror ni? Känns det ok? Eller blev det too much med Happy Socksen?