Julbekännelser
Posted on | augusti 30, 2011 | No Comments
Nej, det var sannerligen ingen fröjdefull jul. Det var inte bara det att vinden tjöt som en ångvissla där ute, han hade som vanligt druckit alldeles för mycket och till sist hade väl någon tröttnat och ringt snuten. Det var stressen över allt han hade förlorat. Han hatade den.
”Fan.” tänkte John när dörren till fyllecellen slog igen bakom honom med ett brak som fick hjärnan att vrida sig under hans otvättade hår. ”Detta var just snyggt.”
Jag vet inte om du någonsin har varit inne i en fyllecell, men om du har det vet du hur där luktar. Stanken av urin och spya som äter sig in i näsborrarna allt du vill är att klösa av dig näsan. Väggarna som kryper in långsamt på dig tills det känns som om de ska krossa ditt bultande huvud. Det är helt enkelt ingen trevlig plats att spendera en kväll på, särskilt inte när kvällen råkade vara julafton. Men han hade förtjänat det. Den sista tiden hade han betett sig som ett svin.
John blängde runt i cellen med vattniga rusiga ögon och han kände sig plötsligt väldigt trött. Han var för gammal för sånt här. På en av britsarna låg en äldre man och sov. Han vaknade med ett grymtande när dörren smällde igen och vände sig sakta mot John. De blängde på varandra en stund innan gubben sakta reste sig, tog sig för huvudet och höll sedan fram en stor hand. Nej, inte en hand. En björnlabb.
”Trevligt, synd att vi inte kunde mötas under lite… ” gubben såg sig om i cellen ”… trevligare omständigheter.”
John svarade inte utan satte sig med en suck på en skitig bänk. Stanken, den fick honom att vilja kräkas och han förbannade ögonblicket när han tidigare under kvällen beslutat att öppna en flaska vodka till. Så jävla dumt. Om det inte varit för den hade han kanske varit hemma med sin familj istället. Eller vid närmare eftertanke, det hade han inte alls varit.
Gubben såg utforskande på John. ”Tung kväll?”
John suckade, drog handen genom det toviga håret och blängde ner i marken. ”Jo, det brukar bli det.”
”Tufft på jobbet? Eller kör frugan med dig?” gubben log och en rad fläckiga tänder paraderade upp sig bakom ett tovigt skägg. John svarade inte. Han orkade egentligen inte prata nu, ville bara sova. Men något drev honom att ändå börja prata och en plötslig lust att bekänna svepte genom kroppen.
”Du ska veta att jag försökt. Jag har verkligen försökt att göra allt jag kan för den där familjen, men det är tufft. Så förbannat tufft.”
Han började gråta, skitsamma. Allt hade blivit fel, så jävla fel och han skulle ge vad som helst för att göra allt ogjort. Bara han kunde göra allt ogjort…
”Gaska upp dig.” sa gubben. Han satte sig bredvid John med en duns och la armen om hans axlar. Det kändes som om den vägde hundra kilo. ”Berätta du, jag lyssnar. Det är ju inte så att jag har bråttom någonstans”. Gubben flinade igen och såg menande på celldörren.
John tvekade, men vad hade han att förlora? Inte ett jävla dugg. Så han började berätta om de sista årens slit med att få pengar, arbete och familj att gå ihop. Det hade väl gått an så länge som det bara varit han och Irene, men när Carl kom hade det till slut blivit för mycket. Det saknades jämt pengar.
”Det är fan inte lätt. Det är inte lätt att försörja en familj. Till slut blir det för mycket, jag dricker för att orka.” sa John och tårarna rann nerför hans lortiga ansikte.
”Nä, det är inte lätt” höll gubben med om. ”Du ska veta att jag också tar till spriten ibland. Jag och de andra gubbarna har slagit runt rejält några gånger. Dansat på borden, slagit sönder glas och haft oss.”
John tittade på honom, han kunde inte riktigt bedöma om gubben drev med honom eller om han var ärlig. Han bestämde sig för det senare och fortsatte berätta. ”En gång bröt jag mig in i en affär och snodde ett par cd-spelare jag sedan sålde. Fan. Jag fattar väl att det är åt helvete, men vad gör man utan pengar och familjen är hungrig?”
John reste sig och gick rastlöst fram och tillbaka. Han stannade sedan framför gubben och slog ut med armarna. ”Fattar du? Jag hade inget val.”
Gubben krafsade lite i skägget och lät en lurig blick vila på John. ”Så du bryter dig in hos folk du. Tjaaa, jag har varit där jag med. Inte så att jag snor prylar, jag bryter mig in för käket. Du vet…” han klappade sig på sin stora mage. ”Kaggen ska ju ha sitt va. Men ge fan i det där i fortsättningen, hör du det. Det slutar aldrig bra sånt där.”
John glodde på gubben. Hade han precis blivit uppläxad av en inbrottstjuv? Han satte sig matt på bänken igen. Helvete, skulle han sitta instängd med den här galningen hela natten? Han såg desperat mot dörren, som förblev trotsigt stängd.
Ett par minuters tystnad gick. John gick några rastlösa varv i cellen medan gubben följde honom intresserat med blicken. Som om han visste att John till sluta skulle börja berätta igen.
”Irene stod ut med supandet och inbrottet det gjorde hon. Men hon slängde ut mig när hon fick veta att jag träffat en annan kvinna. Det var inget allvarligt, det var bara bara en kväll på en bar. Jag var full och menade inget, men Irene hittade en lapp med ett telefonnummer i min ficka och jag åkte rakt ut på gatan. Det var tre månader sedan och jag har varken sett henne eller min son sedan dess. Ska jag vara helt ärlig tror jag inte att jag någonsin kommer att få komma tillbaka.”
John bröt ihop. ”Fattar du?” pressade han fram. ”Jag kommer kanske aldrig få se Carl igen.”
Gubben såg för första gången på hela kvällen allvarlig ut. ”Kvinnofolk. Vad ska man med dom till? Jaja, du behöver inte svara på det. Men jag vet hur svårt det kan vara att stå emot ett grant fruntimmer. En gång…” gubben såg sig om som om han väntade sig att någon stod bakom honom och tjuvlyssnade. ”En gång tog jag det lite långt med en kvinna, en gift kvinna!”
John stirrade på gubben. Var han på riktigt? Gubben låtsades inte om Johns blick utan fortsatte. ”Det var hemma hos henne, mannen var ute och köpte tidningen tror jag. Plötsligt kysser hon mig och jag gjorde ju inte motstånd direkt. En vacker kvinna, det är svårt att stå emot. Det vet ju du.” Gubben blinkade åt John. ”Men vet du vad det värsta var? Hennes dotter kom på oss. Du skulle se vilken fart jag fick ut ur huset.”
Gubben skrattade högt, men blev snabbt allvarlig igen. ”Men det där är givetvis inget man gör. Går runt och kysser kvinnor sådär bara. Så låt bli det där i fortsättningen. Håll du dig till ditt.” Han spände ögonen i John som plötsligt blev varse något skarpt i gubbens blick som fick honom att studsa till. Gubben fortsatte.
”Vet du vad jag tror? Jag tror inte du blev utkastad för att du låg med…”
”Kysste. Jag låg inte med henne. Vi kysstes, det är skillnad.”
”Okej okej. Men jag tror inte du blev utkastad för att du kysste en annan kvinna. Jag tror du blev utkastad för att Irene inte tror att hon och Carl betyder något för dig längre som du beter dig.”
John stirrade på gubben. Vad fan visste han? ”Nu får du ge dig. Du har inte en jälva an…”
”Tyst!” röt gubben så att John hoppade högt på bänken de satt på. ”Nu är det du som lyssnar på mig. Jag vet mer om dig än du någonsin kan ana. Irene har all rätt att vara förbannad på dig för att du är med… förlåt…. kysser en annan kvinna. Men det jag tror att det är ditt beteende och din brist på repsekt mot din familj som fått henne att till slut kasta ut dig. Hon och Carl klarar sig bättre själva än att ständigt behöva oroa sig för om du ska komma hem nykter eller om de ska behöva åka till finkan och lösa ut dig mot borgen för att du knyckt en Walkman.”
”Cd-spelare.”
”Va?”
”Cd-spelare. Det var cd-spelare jag stal. Inte Walkman, det är skillnad. Du får inga pengar för en Walkm…”
”Det spelar väl för tusan ingen roll om det var en cd-spelare eller en vevgramofon. Förstår du inte vad jag försöker säga?”
Nu röt gubben så att håren reste sig i nacken på John.
”Jo.” pep John fram och kände sig som en uppläxad femåring. För plötsligt förstod han hur fel allt var. Hur fel han hade tänkt, hur fel han hade blivit och varför allt hade gått åt helvete. Det handlade inte om pengar eller julklappar, det handlade om honom.
För tredje gången den kvällen bröt John ihop. Jo, han förstod men nu var det för sent. Irene hade slängt ut honom från deras gemensamma hem med Carl och det skulle aldrig bli bra igen. Han grät bittert och ångerfullt. Fan!
Gubben satte dig med en tung duns på bänken och la åter den tunga armen runt hans axlar. Så satt de ett tag medan John grät ut sin ångest. Till slut klappade gubben tröstande på hans axel.
”Seså, det är jul och det är inte en tid för sorg. Det är en tid för glädje. Ryck upp dig.”
”Men hur ska jag kunna göra det, jag har inget kvar att leva för.” kved John.
”Var inte så säker på det.” gubben log lurigt och visade åter en rad fläckiga tänder. I samma sekund skramlade det i dörren och en vakt klev in i cellen.
”John Watts. Du är fri att gå. Men nåde dig om jag någonsin får se dig i den här cellen igen.”
John reste sakta på sig, han fattade ingenting. Hur kunde han vara fri redan? Dom brukade hålla honom hela natten, minst.
Han följde vakten genom korridoren till ett litet rum där han fick vänta en stund, det var alltid en massa som det skulle fixas hit och dit med innan han fick lämna polisstationen. John misstänkte att dom gjorde så för att jävlas med honom.
Till slut släppte dom ut honom till receptionen där han fick sina saker och han skulle precis dra på sin trasiga rock när han såg dom. Där, precis innanför dörren stod den vackraste synen han någonsin sett. En bild som etsade sig fast på hans hornhinnor och som skulle följa honom livet ut. Irene med armen om den lille pojken som förväntansfullt såg på sin far.
”Mamma?” pojken såg upp på Irene. ”Får pappa följa med hem idag? Får han det?”
Irene log mot sin son. ”Ja, han får följa med hem idag.” sedan spände hon ögonen i John. ”En man ringde på dörren för en stund sedan och började prata om dig. Han sa att du förändrats och bad mig ge dig en ny chans. Jag vet inte hur det gick till men han fick mig att tro på honom. Så här är vi.” Hon tog ett stadigare tag om Carls små axlar. ”Gör mig inte besviken igen John. Gör inte det.”
John såg sin fru och sin son försvinna i en dimma av tårar. Sedan tog han två jättekliv fram mot sin lilla familj och omfamnade dom i vad som kändes som det bästa ögonblicket i hela hans liv.
”Kom, så går vi hem.” sa Irene och han skulle precis leda sin lilla familj ut genom polishuset när han hejdade sig. ”Vänta. Det är en sak jag måste göra innan vi går hem.”
John och sprang tillbaka till receptionen där han bad vakten att få gå tillbaka till cellen en gång till. ”Är du inte klok?” Vakten såg på honom som om han var skvatt galen. ”Vill du tillbaka? Men visst, för att det är jul då.”
Vakten ledde John tillbaka genom korridoren och öppnade celldörren igen. ”Har du glömt något?” John bara gapade. Cellen var tom. Hur kunde gubben blivit utsläppt utan att John märkt något, och varför hade han inte sagt hejdå? ”Var är mannen som också satt här inne? Har ni släppt honom?”
Vakten stirrade på John som om han inte var riktigt klok. ”Mannen? Vilken man? Du har suttit själv i den här cellen hela kvällen.”
John blinkade några gånger och försökte förstå vad vakten nyss hade sagt till honom. ”Nej, det satt en man här med mig. Vi pratade i flera timmar innan du släppte ut mig.”
Vakten spände ögonen i John som för att visa att han verkligen inte skämtade. ”Hörrö, nu säger jag bara det här en enda gång till. Det har inte suttit någon annan man här ikväll. Den enda jag har släppt in och ut ur den här cellen är du. Capiche?” sedan brast han ut i ett bullrande skratt. ”Fyllon! Ni slutar aldrig att roa mig.”
John gick med fundersamma steg tillbaka till receptionen, det var något som inte stämde. Men så fort han såg Irene och Carl stå vid dörren och vänta glömde han bort gubben. Hans familj! Från och med nu skulle han sluta med alla dumheter, han skulle sluta dricka och börja leta efter ett riktigt jobb. För han tänkte aldrig någonsin förlora dom igen.
Ute hade vinden mojnat. Tusen juleljus lyste på himlens djupblå grund och det föll stora vita flingor som lade sig som ett täcke under deras fötter. De började gå hemåt. När de gick förbi ett skyltfönster med julpynt stannade Carl. Han tittade ett tag på de elektriska tomtenissarna som stod och vinkade åt dom genom fönstret och vände sig sedan mot John.
”Pappa, finns tomten på riktigt?” John funderade ett tag, sedan log han plötsligt stort. ”Ja Carl, tomten finns. Jag tror faktiskt att ni har träffats.”
Carl stack in sin lilla hand i Johns, sedan gick de hem och firade det som trots allt skulle bli en fröjdefull jul.
Sjuk -ish.
Posted on | augusti 29, 2011 | No Comments
Återkommer senare i veckan när kropp och hjärna är på min sida igen.
I sagornas värld.
Posted on | augusti 28, 2011 | No Comments
Plötsligt är vi omringade av Tengils riddare. Dom stirrar ilsket på oss bakom sina mörka masker och ett tag tror jag att lillebror ska kissa på sig. Vi har pratat om Tengils riddare hela veckan och nu står dom där. Livs levande. Typ.
Så sträcks en stor riddarvante ut, drar bryskt i en tröjan på en pappa. Barnen stirrar stumt. Vad händer nu? Ska riddaren slänga pappan i fängelsehålan? Eller kommer dom att ropa på Katla? Hjälp… Men riddaren skakar bara bistert på huvudet och säger:
- Har folk ingen klädsmak nuförtiden?
(här håller jag faktiskt med Tengils personal, men tänker att det inte är läge att diskutera pappors klädsmak)
Så avbryts han av att någon tränger sig fram genom mammor, pappor, storögda barn och vagnar.
- Ur vägen! Här kommer jag!
Nä, det är inte Katla. Det är Pippi. Hon far fram som en ångvält genom Törnrosdalen (klart Pippi hänger där) med Kapten Långstrump i släptåg och skuffar undan riddare och föräldrar så att svansen med barn längst bak ska hänga med. Riddarna backar undan och barnen andas lättat ut. Phu, faran över. Ingen Katla. Pippi är ju här!
Och medan Pippi stormar vidare bort till Mattisborgen (som självklart ligger granne med Törnrosdalen) tänker jag att jag nog aldrig vill åka hem igen. För gud vad jag älskar det stället. Jag väljer att blunda för de kommersiella baktankarna och viker mig inför allt som är så fantastiskt med Astrid Lindgrens Värld. Hur man vandrar fritt mellan storstilade teateruppsättningar i Mattisborgen och spontansketcher i Katthult. Hur man ena stunden sjunger allsång med Prussiluskan för att i nästa åka tåg genom Saltkråkan.
Det är en verklighetsflykt in i sagor jag bär med mig lika kärt nu som när jag själv var sex år gammal. En orgie i nostalgi och fantasi som tar mig 20… okej… 30 år tillbaka i tiden. Men med lyxen att jag får återuppleva allt det där tillsammans med mina egna barn. De som annars ägnar dagarna åt Star Wars, Harry Potter och Indiana Jones faller pladask för Astrids värld av rövare och småländska bönder. Hur kan man annat?
För det är alldeles förtjusande när Kling och Klang kommer tutande genom Katthult och rövarskogar på sin tandemcykel. Och när Karlsson på taket tar hjälp av barnen för att jaga tjuvar uppe på hustaken i ett miniatyr-Stockholm. Och när barnen tjuter av skratt då luffar-Oskar i Rasmus på luffen drar fram sitt dragspel. Och när Emil håller lektion i bordsskick och konstaterar att man måste sörpla för att säkert veta att det är ”söppe” man äter. Och när Abbe i Junibacken visar barnen hur man gör jääättestora bubblor. Och, min personliga favorit, när Ronja och Birk finner varandra där i skogen… Det är då jag räddar mig bakom solglasögonen så att ingen ska se hur mina ögon tåras av barndomsminnen. Och av glädje för att sagorna lever vidare och att mina barn också får uppleva dom.
Så ikväll, en vecka efter det där magiska besöket i Astrids sagovärld när vi sitter vid middagsbordet och äter vår fisksoppa, säger plötsligt storebror till lillebror:
- Filip, fråga mig varför jag sörplar.
- Varför sörplar du? lyder lillebror.
Storebror ser lurig ut och säger:
- Hur ska man annars veta att det är söppe?
Då ler jag. Och Astrid, hon ler nog också där uppe i himlen.
En text om dagen.
Posted on | augusti 27, 2011 | No Comments
Jag är lat. Jag tränar, springer, lyfter och tävlar. Men… jag är lat. Låt mig förklara.
Ju mer jag springer desto snabb…. okej…. desto mindre långsam blir jag. Och ju längre uppehållet är desto tyngre är det nästa gång jag ska ut. Det är knappast någon rocket science. Alla vet att det är så det fungerar.
Och det råder exakt samma naturlagar för skrivandet. Ju mer du skriver desto bättre blir du. Det är lektion 1A i valfri skrivkurs: Skriv.
Låter du bli och istället ägnar kvällarna åt Dexter, Mad Men och Entourage toppar du inte direkt skrivformen. Då blir det en helkvällssyssla att snickra ihop en tweet på 140 tecken.
Men jag vill ju bli skitbra på att skriva. Jag vill bli sådär bra att tidningar ringer mig och frågar om jag kan skriva krönikor åt dom. Någon gång i framtiden vill jag kunna försörja mig på mina egna texter. Och någon gång i framtiden ska jag skriva en bok. Därför borde jag skriva mer. Idag. Nu.
Men. Det var ju det… Jag är lat.
Jag sätter mig hellre på kvällen och bränner av två, tre eller fyra avsnitt av Entourage än lägger en timme på en text. Jag sitter hellre och dumsurfar på Facebook den där sista kvarten innan (mat-och-)sov-klockan ringer, än skriver ihop något om dagen.
Men.
Det är slut med det nu. No more latmask. Om jag någon gång ska få till den där boken får jag sätta fart. Kanske inte just boken just nu. Men åtminstone att träna. Skriva. Skriva så tangentbordet glöder i höstmörkret. Träna träna träna. Intervallskrivning. Backskrivning. Långdistansskrivning. Fartskrivning.
Och jag har en plan. Ett träningsupplägg.
Efter 10 år (varav de 5 sista mer eller mindre i respirator) förvandlar jag Deeva till min alldeles egna PT (det betyder Personlig Tränare för alla ni andra latmaskar som också tränar alldeles för lite och inte svänger er med tuffa gymbegrepp). Deeva byter namn till ”En text om dagen”.
Jag tror titeln förklarar sig själv. Jag lovar härmed att skriva en text en gång om dagen och lägga upp. Det är peanuts för många, men ett viktigt steg för mig. Från latmask till textspruta.
Och jag ger mig själv fria tyglar. Det blir roligast så. Jag får skriva en krönika, en recension, reflektioner från dagen… Och det kan handla om reklam, film, musik, samhälle, löpning, mitt fantastiskt intressanta liv som ni bara dör av att få veta mer om… Men det ska vara en text jag står för och något som utvecklar mitt skrivande. Det blir med andra ord inga ”Dagens outfit” och inga länkskördar. Det blir någon form av kreativt skrivande. Typ.
Så sluttjafsat. Nu kör vi.
Hur tänkte ni där, Chic?
Posted on | juni 20, 2011 | 1 Comment
Hej Chic.
Jag vill inte tacka er för en bra tidning. Inte heller fråga var ni hittat väskan på sid. xx i senaste numret. Jag vill bara fråga hur ni tänker.
På sidan 58-61 i senaste numret ägnar ni en lång artikel åt ”Bloggorexi”. Med underrubriken ”Är du ett offer för vikthetsen på nätet?”. Sedan får en psykoterapeut analysera Kissie (öppet mål? någon?) varpå ni bygger upp teorin att många unga tjejer drabbas av ätstörningar på grund av bloggarna.
Mindre än 20 sidor senare brer ni ut bild(!)reportaget: ”Bikinibabes – hur fixar ni DEN beachbodyn?” Bilden på Megan Fox är inte helt olik den på Kissie ni använder i Bloggorexi-reportaget. Inget ont om Megan Fox. Men hon är ingen motvikt i viktdebatten. Så att säga.
Vad tror ni är den största orsaken till unga tjejers kroppsfixering? Bloggarna eller den långa historien av kroppsideal från mode- och skvallertidningar som Chic?
Det är ingen större konst att fylla ett uppslag med reportage om anorexi och intervjua bloggare med ätstörningar. Vem som helst kan svänga ihop en tidning där man omger sig med vackra ord och levererar nada.
Men att ta ett verkligt ansvar som på riktigt förändrar och spelar roll kräver mer. Det kräver att man orkar stå emot branschen även på sidan 3, 20, och 72. Och där är ni ute på knock-out i första ronden.
Kanske ser ni Chic som ett modemagasin utan samhällsansvar. Men låtsas då inte om något annat. För dubbelmoral klär ingen. Inte ens om den är stylad med ett par Manolo Blahnik.
/Eva Råberg
Klara. Färdiga. Spring.
Posted on | januari 10, 2011 | No Comments
Det blev bara en halvtimme, det blev bara på löpbandet och det blev i ett ganska lugnt tempo. Men fy tusan vad skönt att ha klarat av årets första pass! Nu ökar vi härifrån.
God Jul F&B!
Posted on | december 19, 2010 | No Comments
Det finns ögonblick när man kommer till insikt. Insikt om att man jobbar på världens bästa byrå. Och då menar jag inte bäst som i flest lejon, ägg eller andra guldprydda substantiv, jag menar bäst som i världens bästa byrå. På riktigt.
Egentligen är det ju ingen nyhet, men ibland blir man extra påmind. Som när Bättan ordnar en helt fantastisk julkonsert där man sitter med sprängfyllda tårkanaler och mår sådär ju(v)ligt bra. Och när Lotta och Sanna lockar fram gamla gymnasieminnen genom sin fina tolkning av Heaven. Och när Alison och Stefan gör Fairytale of New York (för övrigt världens bästa jullåt) på sitt alldeles egna underbara sätt. Och när Pål ackompanjerar kören med ljudeffekter som får självaste tomtefar avundsjuk. Och när Hans med sin saxofon river av en strålande tolkning av Karl-Bertil Jonsson. Och när Erik håller världens finaste jultal. Och när ett gäng ADs, copys, formgivare och digitala kreatörer förvandlar sig till ett band värdigt en Ullevi-spelning. Och när man bara står och gapar (igen) över Påls trummerier. Och när Marcs sång får hjärtat att banka sådär fjortissnabbt. Och när man ser havet av kollegor som står och hoppar jämfota till en perfekt cover av Song 2. Och när man åter får dela DJ-bås med grymma Jenny. Och när man sedan sakta vandrar hem genom stan fylld av lycka. Lycka för att man jobbar på världens bästa byrå.
Tack alla fantastiska kollegor för att ni är ni och för att jag får vara en del av er!
Ha en riktigt god jul och ett fantastiskt gott nytt år!
Puss o kram.
Grattis Albin!
Posted on | december 4, 2010 | No Comments
Den 4 december 2005 satt jag och Niklas på BB med en nyfödd liten Albin och hade inte en susning om någonting. Idag, exakt fem år senare, har liten blivit stor. Och hans föräldrar har fortfarande inte en susning om någonting.
Grattis på 5-årsdagen finaste Albin!
Appropå lackleggings
Posted on | november 30, 2010 | No Comments
Nu när du finns är en fantastisk blog. Om du inte redan upptäckt den (vilket du troligen har för den är typ trehundratusen gånger större än den här stackars uschlingen) så gör det. Fråga inte mer, bara läs den.
Men nu till lackleggingsen. Leggingen? Leggsingsarna? Äh…
Linda gör en sjukt rolig beskrivning av exakt hur det känns att stå i det där provrummet och prova det där plagget några månader efter man fått barn. Eller ja, i mitt fall är det då några ÅR efter man fått barn. No more excuses. Men skit i det.
Det hade lika gärna kunnat vara jag som skrev det här. Nu är det inte det, för jag skriver inte i närheten lika roligt. Men läs det hos Linda. Under tiden ska jag låtsas att jag är lika rolig. Och att jag har Christer Lindarws ben.
Mitt första manus (gulp)
Posted on | november 17, 2010 | No Comments
Efter viss vånda lägger jag nu upp mitt första filmmanus. Det är en skoluppgift där vi skulle skapa ett ”5 minute film script about a girl, a guy and a gun.”
Panik. Ångest. Kreativ stiltje. Det var mycket känslor på vägen, och det är mycket känslor nu när jag tar mod till mig och lägger upp det för allmän beskådning…
Tänk på att detta är ett filmmanus, därav stolpigheten. Filmmanus bör inte innehålla sådant som inte kan översättas till film, allt ska kunna omvandlas till bild, ljud eller tal. Det var skitsvårt på ren svenska att skriva på det sättet och det kändes till en början knastertorrt, men efter ett tag kändes det mest befriande. Skitsamma, nu kör vi.
Pang, du e död
Av
Eva Råberg
EXT. SKOLGÅRD — DAG
Skolklockan ringer. Flera barn rusar ut. Sist kommer en ensam kille i 12-årsåldern, ERIK. Han går med hängande huvud och verkar nästan genomskinlig. De andra barnen leker, ERIK står själv i ett hörn. Ingen lägger märke till honom.
EXT. GÅRDEN HEMMA HOS ERIK — EFTERMIDDAG
ERIK går långsamt över gården mellan några hyreshus. Några småbarn leker, en kille springer in i ERIK utan att reagera, han fortsätter springa efter sin kompis.
KILLE 1
Pang, du e död!
KILLE 2
Nähä, du missa!
De springer några varv kring ERIK och rusare sedan vidare bort på gården. ERIK fortsätter in genom en port.
INT. HEMMA HOS ERIK — EFTERMIDDAG
En tv hörs i bakgrunden. ERIK tar av sig kläderna och går genom lägenheten. Han tittar in i ett rum där en man sitter i en fåtölj och tittar på tv. På bordet framför honom står en öl.
ERIK
Hej…
Inget svar. Erik går in på sitt rum och stänger dörren.
INT. ERIKS RUM — EFTERMIDDAG
Rummet har kala ljusgrå väggar och är sparsamt möblerat. Inga leksaker syns, endast ett par skolböcker på en hylla. ERIK står framför spegeln och tittar med tom blick på sin egen genomskinliga spegelbild.
INT. HEMMA HOS ERIK — MORGON NÄSTA DAG
ERIK, som är ännu lite mer genomskinlig nu, kommer in i köket där hans pappa redan sitter. Pappan har polisuniform på sig och häller precis i sig sista kaffet.
PAPPAN
Jag kommer hem sent ikväll. Här har du till mat.
Pappan slänger fram en tjuga på bordet, knäpper på sitt hölster och försvinner snabbt ut genom ytterdörren. Erik äter frukost själv i tystnaden.
EXT. SKOLGÅRDEN — DAG
Rast. Alla barnen springer ut. ERIK sist, han ställer sig på sitt vanliga ställe. En tjej i klassen kommer gående, det ser ut som om hon är på väg fram till ERIK. Ett drag av förväntan drar över hans ansikte. Men tjejen går bara fram till en papperskorg bredvid honom och slänger ett papper, sedan går hon därifrån utan en blick på ERIK. Han blir ännu mer genomskinlig.
EXT. GÅRDEN HEMMA HOS ERIK — EFTERMIDDAG
ERIK går sakta över gården. Samma barn som dagen innan kommer rusande över gården.
KILLE 1
Ha, jag fick dig!
KILLE 2
Fick du inte alls! Kolla, jag är fri!
KILLE 1
Joho! Pang, du e död!
ERIK stannar och ser mot lekplatsen på gården. På en gunga sitter en okänd tjej i hans egen ålder. De tittar på varandra en stund innan Erik fortsätter in i sitt trapphus.
INT. HEMMA HOS ERIK — EFTERMIDDAG
ERIK tar av sig ytterkläderna och går genom den tomma och tysta lägenheten.
INT. ERIKS RUM — KVÄLL
Det är mörkt ute. ERIK står framför spegeln och ser med tom blick på sin spegelbild. Han ser nästan helt igenom sig själv nu.
EXT. GÅRDEN HEMMA HOS ERIK — EFTERMIDDAG
ERIK går över gården, lyfter blicken och ser samma tjej som dagen innan sitta på samma gunga. Han går sakta dit.
ERIK
Hej.
Tjejen är tyst och bara tittar tillbaka.
ERIK
Vad heter du?
TJEJEN
Jag såg dig knappt. Anja, jag heter Anja. Vad heter du?
ERIK
Erik.
Det är tyst ett tag.
ERIK
Bor du här?
ANJA
Mmm, eller… Jag vet inte.
ERIK
Vadå vet inte? Du vet väl var du bor?
ANJA
Inte alltid. Jag… jag flyttar rätt ofta.
ERIK
Varför då?
ANJA svarar inte utan springer istället in i en av portarna. ERIK blir kvar ensam en stund men går sedan in i sin egen port.
INT. HEMMA HOS ERIK — EFTERMIDDAG
ERIK tar av sig ytterkläderna, går genom hallen och stannar utanför pappans sovrum. Pappan håller precis på att ta av sig sin uniform och lägger hölster och pistol i garderoben. Sedan går han ut i hallen, utan att bry sig om ERIK, går in i köket och öppnar en öl. ERIK fortsätter in på sitt rum och stänger dörren.
EXT. GÅRDEN HEMMA HOS ERIK — EFTERMIDDAG NÄSTA DAG
ERIK kommer hem från skolan, men istället för att se ner i marken tittar han bort mot gungorna och ser ANJA. Han går dit.
ERIK
Hej.
ANJA
Hej.
ERIK
Varför sprang du iväg igår?
ANJA
Vet inte.
ERIK
Var är din mamma och pappa?
ANJA
Vet inte. Inte här i alla fall.
ERIK
Vadå inte här?
ANJA
Dom bor inte här sa jag ju! Jag bor med någon annan.
Jag flyttar runt en del, dom vet inte var min mamma eller pappa är.
Så jag får bo där det finns plats.
ERIK
Jaha. Jag bor med min pappa, där (pekar mot ett fönster).
Jag vet inte heller var min mamma är, hon försvann när jag var liten.
De ler lite mot varandra och fortsätter gunga och småprata. I bakgrunden leker småbarnen.
EXT. GÅRDEN HEMMA HOS ERIK — KVÄLL
Det är mörkt. ERIK och ANJA vinkar hejdå och går in i varsin port.
EXT. GÅRDEN HEMMA HOS ERIK — DAG
ERIK, som nu har blivit lite mindre genomskinlig, och ANJA gungar tillsammans och pratar till det blir mörkt.
EXT. SKOLGÅRD — DAG
Det ringer ut för dagen. ERIK kommer inte längre ut sist, han kommer springande först ut genom dörren.
EXT. GÅRDEN HEMMA HOS ERIK — DAG
ERIK är nu helt ogenomskinlig. Han och ANJA sitter och pratar på varsin gunga till det blir mörkt.
EXT. GÅRDEN HEMMA HOS ERIK — DAG
ERIK går mot gungorna. Där är ingen. Erik ser sig om men de enda han ser är småbarnen som leker.
KILLE 1
Nu tar jag dig! Pang, du e död!
KILLE 2
Är jag inte alls!
ERIK sätter sig på en gunga till det blir mörkt. Då går han in.
Samma sak upprepar sig ett par dagar utan att ANJA dyker upp.
EXT. GÅRDEN HEMMA HOS ERIK — DAG
ERIK, som nu åter har blivit genomskinlig, går över gården. Denna gången ser han inte mot gungorna utan går direkt till sin port.
INT. HEMMA HOS ERIK — DAG
ERIK går genom hallen. Ser sin pappa sitta i fåtöljen framför tvn. Han går in till sin pappas rum och rotar i garderoben.
INT. ERIKS RUM — DAG
ERIK står och ser sig själv i spegeln. Han ser lugn, nästan glad ut. Han höjer handen som håller i pappans pistol och pekar den mot sin genomskinliga spegelbild. Han ler.
ERIK
Pang, du e död.
ÖVERGÅNG TILL SVART.
« go back — keep looking »FÖLJ MIG HÄR
