Om man lipar värdigt ett Boråsregn (det ska visst vara Sveriges regnigaste stad) under 100 av Mamma Mias 104 minutrar, är det ett tecken på att man ska ta med ett par kartonger Kleenex på sina söners (eventuella) bröllop?
Ni som sett Mamma Mia fattar. Ni andra - se den. Men glöm inte Kleenex-kartongen.
Modell: Filip, 1 år.
Fotograf: Albin, 3 år.
Att Filip är så här söt visste vi redan, men att Albin är så här bra på att ta kort har allt gjort oss lite sådär pre-jul-uppsvällda av mallighet. Anatar att hans papparazzi-maratons med vår avlagda lilla digitalkamera börjar göra resltat. Framtidsfrågan är bara…. stjärnkock eller proffsfotograf?
Vi är bortskämda i vår familj. Medan våra kollegor inom småbarnsvärlden springer benen av sig för att få ihop VAB:andet kan vi knappt stava till ord som “magsjuka”, “influensa” eller “alvedon”. Därför blev uppståndelsen av det grandiosa slaget när vi hittade röda prickar på Filips mage. Samma dag som Albins 3-årskalas.
“Hjälp! Han har vattkoppor! Ring smittskyddsinstitutet!”
Eller åtminstone…
“Neeeej, han har vattkoppor. Ring kalasdeltagarna och förvarna.”
Så medan chokladkanelbullarna stod på jäsning ringdes det både hit och dit och pratades smittorisker.
“Ja, vi tror att det är vattkoppor, men vi vet inte säkert.”
“Nej, Albin har inga prickar.”
“Vi vet inte varifårn de kommer.”
Summan blev till slut så här: 7 kalasdeltagare + vattkoppssmittad Filip = 3 kalasdeltagare (inlkusive Albin).
Men det krävs mer än ett par vattkopperelaterade kalasavhopp för att dämpa partyhumöret på en sockerhög 3-åring så vårt hus förvandaldes i sedvanlig kalasordning till en skenande autobahn där leksaksbilar fick Mölndals alla fartkameror att vibrera och ljudnivån skulle gjort vilken jetmotor som helst grön av avund.
Albin hade med andra ord buskul på sitt 3-årskalas. Lillebrors vattkoppor till trots.
Hur det gick med Filip? Tja… några dagar senare hade prickarna bleknat bort och det råder väl egentligen delade meningar i familjen huruvida det var vattkoppor eller inte. Men det återstår att se. På nästa 3-årskalas…
Vi skulle bara handla ett par saker. Albin, Filip och jag. Lite bananer så vi kunde göra smoothie på lördagen, yoghurt och bröd. Filip satt som han skulle i barnsitsen längst fram på kundvagnen, Albin stod, som han inte alls skulle, längst bak i vagnen. Ja, jag vet. Barn ska inte stå i kundvagnar, men två sekunder efter att jag för femtielfte gången sagt åt Albin att sätta sig ner ställde han sig upp igen och då svänger jag med vagnen…
Jag ser slutet på fallet. Albin rakt ner i stengolvet. En duns, som fortfarande går på repeat i mitt huvud, när huvudet träffar golvet. Ett ögonblick i evigheten där en hel affär står som fryst, vända mot oss. En kvinna som ropar till. Och sedan en sekund av oändlighet där mina hjärna hinner framkalla scener jag inte unnar någon förälder.
Ett ögonblick senare är jag framme vid Albin. Han skriker (tack gode gud) och när jag drar handen över hans bakhuvud för att se så inget gått sönder känner jag hans tjocka hår, precis som vanligt (tack gode gud).
En kvinna kommer fram och undrar om hon kan hjälpa till. Jag minns inte vad jag svarar, men hon ställer sig vid vagnen där Filip fortfarande sitter medan jag ringer Niklas som är på nån after work.
- Albin har ramlat ur en kundvagn och slagit i huvudet och vi måste åka in och kolla honom. Kan jag komma och hämta dig.
Kvinnan, som jag skulle ge allt för att få tag på för att kunna tacka ordentligt, frågar om hon ska hjälpa mig ut till bilen så hon tar Filip medan jag bär Albin som fortfarande skriker. När barnen är på plats i bilen vinkar kvinnan hejdå och önskar lycka till. Och mitt i allt kaos känner jag mig alldeles varm av hur snälla människor det finns.
Albin lugnar sig något i bilen efter ett tag, men jag försöker hela tiden prata med honom så han inte ska somna, väldigt medveten om all skräckpropagande jag hört om att barn som somnar med hjärnskakning kan hamna i koma. Säkert inte helt sant, men den slutsatsen var det inte läge att dra just då.
- Albin, ser du bilarna?
- Albin, vad vill du göra imorgon?
- Albin, har du ont i huvudet?
Men de flesta frågorna möts med ett ömkligt gnäll.
Tjugo minuter senare hade vi brutit mot majoriteten av alla hastighestbegränsningar i Mölndal, hämtat upp Niklas med cykel, tagit oss till barnakuten på Östra sjukhuset och satt och väntade på att bli uppropade. Vi började precis känna oss lite lugnare. Albin hade slutat gråta och var nästan som vanligt och vi pratade om att det nog på sin höjd blivit en bula. Sekunden efter (faktiskt) kom fontänkräkan, strax bredvid lekbordet med kulbanan. Kvällens hamburgare med tillhörande morötter låg jämnt fördelat över golv, jacka och mjukisnallen. Pulsen, som till slut lyckats ta sig under 200, rusade upp igen och hjärnan började på nytt hitta på scener, denna gången föreställande en Albin i sjuksäng med vakande föräldrar.
Men en sjuksköterska och en läkare senare (han var en mönsterpatient när läkaren tryckte på huvudet, klämde på ryggen och drog i armarna, duktiga Albin…) fick vi grönt ljus att åka hem med beskedet att allt såg bra ut. Och det var då den gnagande oron byttes ut som det dåliga samvetet. Tankar på sjukhussängar och hjärnskakningar blev till “Om jag ändå inte…”. Det var helt enkelt mitt fel och jag var världens sämsta mamma…
Idag, ett dygn senare, har vi inte märkt något av gårdagens drama alls hos Albin som har varit precis som vanligt med allt vad det innebär. Enda skillnaden är att han världens sämsta mamma. Eller åtminstone mamman med världens sämsta samvete…
Igår hade vi vårt första riktiga telefonsamtal, Albin och jag. Det var en knasig känsla att stå där på busshållplatsen och samtidigt prata med honom som om han aldrig gjort annat än pratat i telefon.
När tog han klivet från att trycka luren mot örat, asflabba och slänga tillbaka den till mamma/pappa till att faktiskt hajja grejen och berätta om dagen, att han varit ute och cyklat och sedan ätit pasta till lunch (vilket han i och för sig inte hade gjort… men ändå…). När blev han så stor?
Albin måste vara den enda 3-åringen som hellre tittar på när Per Morberg kokar rotfrukter i Vad blir det för mat än Bolibompa. För när jag klockan “Bolibompa” ikväll skulle zappa fram till Barnkanalen hördes ett avgrundsvrål från soffan. “Neeeeeej! Albin vill titta på när dom lagar mat!”
Så var det med det.
Så har han fått plats på dagis. Filip alltså. Det är stort, för en ganska liten kille…
admin | 
12 27th, 2008| 
