När det härjar vattenkoppor (nåja, Albin har fem ganska snälla prickar och fullkomligt oberörd i övrigt) hemma och man måste vara hemma från dagis flera dagar på raken sitter det fint med en tur till leksaksaffären för att bunkar upp med alternativen man kan ha roligt med hemma.

Så vi tog en tur i förmiddags, Albin, Filip och jag med målet satt till leksaksaffären nere i K-center. Där strosade vi runt lite. Valde ut ny lera, räknade taktorer och suktade över Star Wars-legot. Och det var vid det sistnämnda som jag och Albin fastnade en stund extra. Tanken var att han skulle få en liten grej som plåster på prickarna, men eftersom jag är en såndär mamma och inte kan säga nej när det gäller leksaker och Albin är en såndär kille som älskar Star Wars, så bidde det visst en lite större lego-kartong än tänkt. Och med en större lego-kartong följer ett allvarssamtal som innehåller fraser som ”Lovar du att vara snäll hela veckan?” och ”Kan jag lite på att du inte slåss, skriker och bråkar nu?” och sånt där som gör att det åtminstone känns som om man skämmer bort honom lite mindre. Det kommer ju med en motprestation.

Och medan vi pratade ”allvar” jag och Albin, hade jag Filip i ögonvrån (trodde jag) medan han undersökte dvd-hyllan. Nästa gång jag tittar upp är ungen borta. Filip alltså. Lego-diskussionen anses därmed avslutad och jag smiter runt i näst gång och att rädda pusslen från Filips 2-åriga opålitliga nävar. Trodde jag. För där stod ingen Filip. Och inte i nästa gång heller, eller nästa eller nästa….. Då. Får. Jag. Panik.

Jag tror att alla som har barn kan förestålla sig paniken när gång efter gång gapar tom. När alternativen på var han kan vara försvinner ett efter ett tills huvudet är helt vakuum-tomt i ren självbevarelsedrift, för tanken på att han kan ha försvunnit är alldeles fullkomligt otänkbar. Jag är ju inte en av dom som ska sitta var-man-nu-sitter och ge signalementet på min bortsprungna 2-åring. Det hör inte alls till framtidsplanerna.

Jag rusar fram till stackars Albin, vars Star Wars-rus snabbt försvinner när jag sliter legolådan ur hans händer och väser ”Leta efter Filip!” medan jag försöker dämpa paniken. Vi är trots allt i en pytteliten leksaksaffär i ett pyttelitet affärscentrum i Kållered, det kan omöjligt hända något här. Försökte jag övertala mig själv med.

Av en slump kastar jag en panikfylld blick ut genom affären och där, ett tiotal meter borta vid hissen(!) står en välbekant blå dunjacka och trycker på hissknappen för ”Upp”(!). Men tjena. Jag försöker behärska den flodväg av känslor som drar genom mig medan jag rusar ut ur affären (jag hade mycket väl kunnat åka dit för snatteri, ingen aning om jag höll något i handen) och bort till vad som mycket riktigt var Filip. I handen hållandes två dvd:er som han tydligen tyckte skulle åka upp till Lindex på äventyr.

Om du någon gång försökt ”tala förstånd” med en 2-åring känner du till blicken man kan få tillbaka. Den där ”nu-tittar-jag-i-taket-för-detta-är-totalt-ointressant-och-jag-fattar-ingenting-för-jag-är-bara-två-rå”-blicken som gör att det känns mer givande att stå och skälla på papperskorgen två meter bort än skitungen som jag nyss höll på att tappa bort. Det var den blicken jag fick när jag försökte förklara för Filip att man aboslut inte får springa iväg sådär utan mamma eller pappa. Känns som om poletten inte alls ralmade ner, men vi kom i alla fall hem från leksaksaffären till slut med både ny lera och Star Wars-lego.

Phew.