Småbarnsknark
Posted on | juli 5, 2010 | No Comments
Har tänkt länge på att skriva ner några rader om hur det gått med nappavvänjningen för våra små nappknarkare. Och så här veckan innan semestern har min hjärna redan tagit lov, så det blir en väldig sammanfattad version.
Albins nappar tog vi tag i hösten innan han skulle fylla tre år tror jag, åtminstone dagtid så han fick ha kvar dem när han skulle sova. Men ett par månader senare kom han själv en kväll och sa att han inte ville ha napp mer, lade själv undan dom och har varken sneglat eller nämnt ordet napp sedan dess. Världens enklaste nappavvänjning – check.
Att vara lillebror har sina fördelar, men det innebär också att man får möta vissa saker betydligt tidigare än storebror. Som nappavvänjning. Så redan för två tre månader sendan tog vi tag i Filips nappknarkande på allvar och lade napparna på hyllan en gång för alla. Dag som natt. Vi visste att om vi inte tog tag i det ordentligt så skulle nappen åka fram de där gnälliga dagarna ”Bara för den här gången”.
Och det gick väl sådär till en början. De tidigt nästan löjligt enkla nattningarna blev inte alls lika enkla längre utan det skulle gnällas, viftas, snurras, bökas, tjatas och gnällas lite till innan sömnen vann över nappsuget. Sedan lugnade det sig i några dagar innan frågan vid läggningen dök upp igen: ”Nappeee-eeen?” Snurra, gnälla, böka, vifta, snurra, gnälla…. osv.
Men jag tror vi är hemma nu. Bortsett från ett mystiskt återfall i helgen (”Nappee-een?”) är det kanske inte lika lättlagt som det var för ett halvår sedan, men åtminstone inte lika mycket gnälla, tjata, gnälla längre.
Napparna – mamma/pappa. 0-1.
No more
Comments
Leave a Reply