Albin räknar till fjorton nu. Jag vet, han är ett geni.

Vi har länge misstänkt att han varit på G, men han har varit en stor fegis och inte vågat släppa taget om tumme/pekfinger[valfritt annat finger]. Så i takt med att våra ryggar har blivit allt krokigare har våra fingrar blivit längre. Och längre. Och längre. Tills ikväll när ungen tultar iväg själv flera steg som om det var världens mest naturliga sak. Och det är det ju på sitt sätt. Man blir bara lika förvånad, uppspelt, glad, stolt och jää-äävligt mallig var gång.

Han går!

Igår hade vi vårt första riktiga telefonsamtal, Albin och jag. Det var en knasig känsla att stå där på busshållplatsen och samtidigt prata med honom som om han aldrig gjort annat än pratat i telefon.

När tog han klivet från att trycka luren mot örat, asflabba och slänga tillbaka den till mamma/pappa till att faktiskt hajja grejen och berätta om dagen, att han varit ute och cyklat och sedan ätit pasta till lunch (vilket han i och för sig inte hade gjort… men ändå…). När blev han så stor?

Tidigare i veckan ålade Filip från vardagsrummet in till köket. Idag stod han upp i sängen i fem minuter. Med stöd förvisso, men Rom byggdes inte på en dag…