Efter ett lyckat lunchbesök i stan under julledigheten blev vi modiga och bestämde oss för att ta ett kvällsbesök någon helg. Så igår kväll satte vi oss hela familjen på bussen in mot stan med Casa Nostra i Linné som mål.

Vissa herrar passade på att ta en liten tupplur på vägen in…

Trött kille på bussen.

Det var inte helt utan nostalgiska känslotrippar som vi strosade runt i samma kvarter där både Albin och Filip spenderade sina första veckor. Små har blivit stora, och stora uppförde sig exemplariskt på restaurangen där det åts gnocci och dracks Fanta. Förutom de jättestora som åt annat och… drack annat.

Äter fint.

MVG i uppförande belönades sedan med storhandling på stans bästa godisaffär som råkar ligga i Linné. Passande nog. Och eftersom allt gått så strålande bra hela kvällen slog vi till med spårvagn, tåg och buss hem.

Belöning på tåget hem.

Söndagen gick i 3-årskalasets tecken när grann-Molly bjöd på partaj. Första kalaset Filip gick själv på. Minsann. Att han hela tiden såg oss genom fönstret och att han tiggde in mig efter halva kalaset behöver vi kanske inte lyfta fram alltförmycket på det framtida studenttalet. Vi fokuserar på att det var första kalaset han gick själv på.

Och efter en lång helg blir man ju lite trött… Ungefär så här trött:

Helgen kröntes av att Albin gav bort sin mjukiskossa (som han fick av sin mamma när han var pytteliten bebis) till lillebror (som nu har tre likadana kossor). Mammahjärtat gråter en liten skvätt, men nu vet jag i alla fall vad han ska få när han fyller år. Skitmånga mjukisdjur.

Monterar nya cykeln med pappa.

Färdig att cyklas på.

Up and away!

Han cyklar! Själv!

Cyklar helt själv för första gången. Som han aldrig gjort annat.

Hejja Albin!

Dagen bestod även av ett besök till Liseberg där både Albin och Filip premiäråkte Flumride. Albin var skeptisk till en början och fällde väl en och annan tår i första uppförsbacken, men sedan var det idel garv hela vägen in i mål. Filip? Dt ligger inte riktigt för honom att tycka något är lite läskigt.

Albin avslutade en redan lyckad dag med att kamma hem en vit tiger som vinst i Leksakshjulet.

Sådeså.

Albins nappar tog vi tag i hösten innan han skulle fylla tre år tror jag, åtminstone dagtid så han fick ha kvar dem när han skulle sova. Men ett par månader senare kom han själv en kväll och sa att han inte ville ha napp mer, lade själv undan dom och har varken sneglat eller nämnt ordet napp sedan dess. Världens enklaste nappavvänjning – check.

Att vara lillebror har sina fördelar, men det innebär också att man får möta vissa saker betydligt tidigare än storebror. Som nappavvänjning. Så redan för två tre månader sendan tog vi tag i Filips nappknarkande på allvar och lade napparna på hyllan en gång för alla. Dag som natt. Vi visste att om vi inte tog tag i det ordentligt så skulle nappen åka fram de där gnälliga dagarna ”Bara för den här gången”.

Och det gick väl sådär till en början. De tidigt nästan löjligt enkla nattningarna blev inte alls lika enkla längre utan det skulle gnällas, viftas, snurras, bökas, tjatas och gnällas lite till innan sömnen vann över nappsuget. Sedan lugnade det sig i några dagar innan frågan vid läggningen dök upp igen: ”Nappeee-eeen?” Snurra, gnälla, böka, vifta, snurra, gnälla…. osv.

Men jag tror vi är hemma nu. Bortsett från ett mystiskt återfall i helgen (”Nappee-een?”) är det kanske inte lika lättlagt som det var för ett halvår sedan, men åtminstone inte lika mycket gnälla, tjata, gnälla längre.

Napparna – mamma/pappa. 0-1.

No more

Wish us luck!

Han går!

När tog han klivet från att trycka luren mot örat, asflabba och slänga tillbaka den till mamma/pappa till att faktiskt hajja grejen och berätta om dagen, att han varit ute och cyklat och sedan ätit pasta till lunch (vilket han i och för sig inte hade gjort… men ändå…). När blev han så stor?