Söndag. Juni. Varmt som fan. Det fanns bara ett ställe att tillbringa förmiddagen på – vid havet. Så vi tog barnen och skumpade ut till Särö för att bada lite under förmiddagen. Planen var att inte stanna så länge eftersom det blivit rätt sent på lördagen på grund av alldeles för trevliga grannar, så matsäcken bestod av kall saft och ett par bananer.

Efter någon timmes vild jakt på snäckor och kast med liten tånghärva (tack Filip) släpade vi oss genom skogen tillbaka till parkeringen med en skitsur Albin och en Filip som toksomnat i ryggsäcken. Åh, vad det skulle bli skönt att komma hem, få lite svalka i huset och lägga två stycken extremt trötta barn. Trodde vi. Vad vi inte räknat med var att det var stora jubel-idiot-dagen och att en Saab, en Opel, en Volvo och en BMW valt att dagen till ära parkera mitt i infarten till parkeringsdelen vi stod på och parkerat in oss. Och 25 andra bilar.

Vad fan gör vi nu.

Medan Filip fortsatte att sova i väskan (tack gode gud) och Albin ömsom sprang runt och ömsom låg på en handduk under ett buskage (en grusparkering i 30 graders värme blir…. varm) ringde Niklas polisen för att försöka reda ut hur vi skulle lyckas ta oss ut. Och hem.

I valig juridisk (o)ordning fins det en triljard sätt att tolka lagen mot att parkera in folk. Är p-platserna tydligt utmarkerade? Är påföljderna av felparkeringen ”signifikanta”, dvs är det kungen och hans följe som blivit inparkerade eller bara en simpel småbarsfamilj från Kållered (eller så har det att göra med hur många som påverkas, jag minns inte så noga). Hursom, polisen hjälpte oss genom att lova att kontakta trafiktjänsten i Halland och be dom försöka få tag på ägarna till de bilar som parkerat in oss och be dom komma till parkeringen och flytta bilarna. En lång radda kontaktande hit och dit och saker som skulle klaffa stod alltså mellan oss och möjligheterna att lyckas ta oss hem innan småbarns-Nirvanat skulle bryta ut på parkeringen.

Det kändes sådär hoppfullt. Ett tag funderade vi på möjligheterna att skrapa ihop andra inparkerade bilägare som eventuellt skulle hinna dyka upp och lyfta undan två av bilarna. Det hade varit en kul tvist att bära bort bilarna till Särö golfklubb och parkera dom på hål 18. Snacka om inparkerad.

Vi hann dock inte samlas mer än tre bilägare innan en man i 55-60 årsåldern dök upp med sikte på BMWn som var ena boven i dramat.

Han säg väldigt ursäktande ut och kom fram till oss, bad så hemskt mycket om ursäkt, frågade om det var bra med barnen som fått vänta på en kokhet parkering och bjöd dom på glass som kompensation.

Not.

Utan ett ljud eller ens en blick på oss tågade fram till sin bil och viftade lite mot de andra bilarna som om han inte för sitt liv kunde begripa varför polisen ringt just honom av alla personer. Det fanns ju fler bilar som kunde flytta på sig!

Någon minut senare kom en yngre kille lommande. Inte ett ljud där heller, men han såg åtminstone lite skamsen ut och kastade sig snabbt in i sin bil och flyttade den.

Fem minuter senare var barn, packing och två lättade föräldrar instuvade i bilen och på väg hem.

Vi är bortskämda. Albin och Filip vaknar förvisso alldeles för tidigt på mornarna för min smak, men de är å andra sidan mer eller mindre självnattande och sover som änglar hela natten. På Filip borstar vi tänderna, säger gonatt och lägger honom i sängen där han somnar. Alldeles själv. Allbin är det inte särskilt mycket mer stök med förutom att han gärna vill ha en gonattsaga innan han somnar. Bortsett från de dagar han sovit lunch och är speedad som en boxer på LSD vid läggningen. Då kan det tassas upp både en, två och femtielva gånger innan han kroknar framåt 23-snåret.

Men det är undantagsfall så för det mesta har vi det väldigt bra kvälls- och nattetid.

Förutom inatt.

Filip brottades med en snorig näsa hela kvällen. Ara Abrahamian stylee. Han ålade runt i sängen som en skadeskjuten orm och drog sin snoriga stackars näsa mot allt han kunde komma på. Inklusive gosekossan som runt 20-snåret troligen borde klassas som en sanitär olägenhet.

När Filip insåg att ålandet och gosekossetorkandet inte rådde på den förkylda lilla näsan gick han över till en mer verbal taktik och försökte istället högljutt att resonera med näsan, vilket fick mig och Niklas att ägna kvällen åt att springa gatlopp in till Filips rum.

Vid 21-tiden insåg vi att det var läge att bunkra sömn. Så vi gav upp alla planer på tv-relaterade sommarrepriser och laptop-relaterat kvällsjobb, parkerade Filip i vår säng och släckte lampan för några timmars sömn.

Trodde vi.

Från ingenstans var Filip buspigg. Han satte sig upp, lade sig ner, snurrade runt, kastade med nappar, viftade med tår och sjöng små melodier (tror jag). Allt utom att sova. Så småningom tappade jag kollen på tiden, men jag tror att vi somnade allihopa en vällingflaska och två timmar senare. Då var klockan runt tolv.

Fyra timmar senare.

Duns i Albins rum och små tassande fötter. Snabb taktik-överläggning ledde till att jag bar in (den äntligen sovandes) Filip i hans säng medan Niklas kåkade över Albins kudde och täcke i vår säng. Nattskift i en småbarnsfamilj.

Så lade sig lugnet igen över Stenmursvägen. Tillfälligt.

Efter ungefär en timme vaknade jag av ett skumt ljud. Det lät nästan som… oh oh… skvalande. Jodå. Albin, som är så gott som 100 procent torr om natten numer prickade naturligtvis in en av få blöta nätter samma natt som Filip haft uppesittarkväll och (naturligtvis) när han ligger i vår säng.

Byte av sängkläder och torkning av Albin.

Sådär. Sova.

I en och en halv timme då Filip vaknar. Då är klockan halv sex och han tycker det är dags att gå upp.

Behöver jag säga vem som vann den striden…?