Vi sitter och äter kvällsmat, Albin, Filip och jag. Albin äter i en ganska modest hastighet eftersom hans mun är busy med att prata. Filip sitter mest och slungar Kinagryta över bordet. En helt vanlig samling vid köksbordet med andra ord. Albin tittar på min tallrik.

Albin: Du har lite kvar på din tallrik mamma.
Jag: Jag har mindre kvar än du i alla fall.
Albin: Det är faktiskt ingen tävling.

Ja, vad säger man. Knock-out.

En tjej på grannavdelningen på Albins och Filips dagis förlorade sin lillebror för en vecka sedan. Han blev 1,5 år gammal.

Gnäll, skrik, gråt och kläng. Det spelar igen roll. Jag är oändligt tacksam för varenda dag jag får med mina två killar.

Ibland behöver man en tankeställare för att inse hur bra man har det.

Ibland är man helt enkelt för trött för att äta…

- Mamma, jag ska cykla till biblioteket, sa Albin i förrgår. Egentligen sa han kanske inte ”biblioteket” ordagrant utan snarare bijob-nånting… men jag har hyfsad koll på Albinspråket (som vid det här laget är nästan identiskt med svenskan) och fattade vart han ville komma. Till biblioteket. På cykel.

- Visst. Du, Filip och pappa kan ju cykla dit imorgon när ni har er lediga dag, sa jag och tänkte samtidigt – Right.

Det är nämligen en bit till Kållereds bibliotek från oss, 2 km kanske. Mestadels nedförsbacke förvisso, men ändå många tramptag för en liten kille på en liten cykel… med ett stort temperament. Killen alltså, inte cykeln.

Men tji fick jag igår när ungen tog cykeln och trampade hela vägen till biblioteket med pappa och Filip efter till fots respektive i vagn (ni får själva klura ut vem som gjorde vad).

Jag vet inte om det är för att jag kanske är yttepyttelite partisk, om det är för att jag gärna ser underverken i allt mina söner gör, men är det inte smått fantastiskt att Albin som till vardags mest trampar ner till vändplatsen hemmavid (50 meter bort) och tillbaka den här gången tappert trampade på i 2 km.

Armstrong – you better watch out.

När Niklas ringer klockan 10.26 en måndag förmiddag vet man på ett ungefär vad som är på gång (ge mig ett V!). Jodå, Filip har magknas (ge mig ett A!) och är hemskickad från dagis (ge mig ett B!).

VAB – here I come. Again.

Citat från Pampers:

”I den här åldern testar barnet hela tiden sina förmågor, klättrar på möblerna, öppnar dörrar och skåp, pressar in sig i hörn och fastnar.”

Känner jag inte igen. Hemma hos oss är det aldrig någon som klättrar på soffbordet eller olovandes öppnar köksskåpen och river ut kastruller och vinägerflaskor.

Vidare:

”När ni är hemma, håll hela tiden ett öga på barnets förehavanden, särskilt när det blir märkligt tyst! Tystnaden indikerar vanligtvis att barnet hittat något nytt och mycket spännande att göra, vilket kan innebära stor fara eller i bästa fall en massa oreda.”

Agree. Tystnad = otyg. I Filips fall oftast identiskt med att han hittat något att stoppa i munnen (gamla spagettirester under bordet eller kattmat) eller att han för femtielfte gången samma eftermiddag håller på och planerar om växterna i vardagsrumsfönstret.

Slutligen:

”Att shoppa eller gå och fika är definitivt svårare nuförtiden.”

No comments.

Filip som Tiger. En tolkning av Albin.

En kund berättade igår att hon mötts av följande kommentar från barnen (vet tyvärr inte hur gamla de är) när hon kommit hem från jobbet en kväll: ”Mamma, vi har precis vunnit en auktion på Tradera!”

Ouch.

SMS från Niklas, som är hemma med killarna: ”Albin har målat Filip som en tiger”.

Tror det är dags att åka hemåt.