Monterar nya cykeln med pappa.

Färdig att cyklas på.

Up and away!

Han cyklar! Själv!

Cyklar helt själv för första gången. Som han aldrig gjort annat.

Hejja Albin!

Dagen bestod även av ett besök till Liseberg där både Albin och Filip premiäråkte Flumride. Albin var skeptisk till en början och fällde väl en och annan tår i första uppförsbacken, men sedan var det idel garv hela vägen in i mål. Filip? Dt ligger inte riktigt för honom att tycka något är lite läskigt.

Albin avslutade en redan lyckad dag med att kamma hem en vit tiger som vinst i Leksakshjulet.

Efter dagis gäller det att ta till vara de fortfarande ljusa fina timmarna innan kvällen. Och det görs allra bäst på fordon i valfri form.

Brum brum

Sådeså.

Sommaren 2010 tågar rakt upp på pallplats i den Råberg/Gustavsson-ska historien. Och detta är varför.

Det var helt utan förväntningar som vi rivstartade semestern med att dra till Vimmerby för att spendera två dagar i sällskap med en rödhårig villaägare, en okammad rövardotter, en ouppfostrad lintott och deras kompisar. Men bortsett från den tropiska hettan vi kämpade med första dagen, och som fick hela Astrid Lindgrens Värld att trotsa allt vad badförbud heter och kasta sig i vattnet som egentligen var till för att dra teaterskeppet fram och tillbaka, hade vi två helt fantastiska dagar där lek blandades med teatrar på ett magiskt sagolikt sätt. Albins favorit blev snabbt Pippi-teatern och Filip fastnade nog mest för Emil. Fysiskt fastnade dock Filip på ett helt annat sätt.

Det var dags för Madicken-teater och alla barnen hade förflyttat sig från scenen, som även var lekplats mellan föreställningarna, till stentrappan där de förväntansfullt satt och väntade på att Madicken skulle tralla in på scenen. Vilket hon även gjorde, bara för att upptäcka att en husockupant i form av en liten blond 2-åring från Kållered hade intagit balkongen på ett av hennes hus. Tvärstopp i teartern medan en stressad Niklas försöker förhandla ner Filip från balkongen, vilket givetvis går sådär, medan jag och Albin sitter och njuter av föreställningen i säkert (och anonymt) förvar bland publiken.

Till sist lyckas dock Niklas åla sig in genom den inte helt skalenliga dörren och dra ner Filip, bara för att på vägen ut dunka hans huvud i en dörrpost (som sagt, inte skalenlig). Avslutningen av Filips första och hittills enda scenframträdande ackompanjeras således av ett alldeles eget komponerat stycke kallat ”Pappa dunkade mitt huvud i dörrposten”.

Sorti.

Bortsett från Madicken-incidenten flöt de två dagarna på ganska smärtfritt. Vi bodde kungligt på Pippihotellet ett par km utanför Vimmerby och vi hann ta oss igenom större delen av Astrid-figurerna som vi hunnit lära känna på hemmaplan.

Vi hann inte lämna parkeringen på måndagen när vi skulle åka hem igen, innan vi lovat Albin och Filip att komma tillbaka nästa år. Då ockuperar vi Villa Villekulla, eller hur Filip.

Fortsättning följer.

Albins nappar tog vi tag i hösten innan han skulle fylla tre år tror jag, åtminstone dagtid så han fick ha kvar dem när han skulle sova. Men ett par månader senare kom han själv en kväll och sa att han inte ville ha napp mer, lade själv undan dom och har varken sneglat eller nämnt ordet napp sedan dess. Världens enklaste nappavvänjning – check.

Att vara lillebror har sina fördelar, men det innebär också att man får möta vissa saker betydligt tidigare än storebror. Som nappavvänjning. Så redan för två tre månader sendan tog vi tag i Filips nappknarkande på allvar och lade napparna på hyllan en gång för alla. Dag som natt. Vi visste att om vi inte tog tag i det ordentligt så skulle nappen åka fram de där gnälliga dagarna ”Bara för den här gången”.

Och det gick väl sådär till en början. De tidigt nästan löjligt enkla nattningarna blev inte alls lika enkla längre utan det skulle gnällas, viftas, snurras, bökas, tjatas och gnällas lite till innan sömnen vann över nappsuget. Sedan lugnade det sig i några dagar innan frågan vid läggningen dök upp igen: ”Nappeee-eeen?” Snurra, gnälla, böka, vifta, snurra, gnälla…. osv.

Men jag tror vi är hemma nu. Bortsett från ett mystiskt återfall i helgen (”Nappee-een?”) är det kanske inte lika lättlagt som det var för ett halvår sedan, men åtminstone inte lika mycket gnälla, tjata, gnälla längre.

Napparna – mamma/pappa. 0-1.

No more

Wish us luck!

Ville bara säga det.

Stay tuned for more Albin och Filip.

Strålande sol och 20 grader varmt gjorde att kön till starten var enorm och funktionärernas medaljberäkningar gick i kras. Så medaljerna och t-shirtarna hann ta slut innan vi fick starta men eftersom alla var välkomna att springa ändå ställde Niklas sig i starten med Albin och Filip medan jag intog kameraposition.

Starten går och Niklas springer iväg med Albin i handen och Filip i famnen (kan han ha som inte kutat 21km dagen innan). 50 meter innan mål tröttnar Albin på långsamma pappa (som fortfarande bär på Filip), släpper taget och tar sats och spurtar. Och vad han spurtar. Albin fullkomligt flyger fram de sista metrarna och går i mål med en beslutsamhet som var värd en medalj bara den. Några meter efter har Filip kommit ner till marknivå och spurtar i mål han med, på sitt sätt.

Det var en löjligt stolt mamma som tog målbilderna och sedan såg på när Niklas delade ut grattiskramar till våra små sprinters. Och förutom ett par tårar från Albin när han insåg att det inte skulle bli en medalj just precis då tror jag att båda två var mytcket nöjda med sitt första lopp. Och hur kan man vara annat när belöningen blev valfri glass efteråt.

Medaljutdelningen? Ja, den tar vi senare i veckan på hemmaplan.

Grattis Albin och Filip till ett alldeles fantastiskt premiärlopp!

Starten har gått

Albin släpper taget om pappa och spurtar i mål som värsta proffset

Filip springer på sitt sätt

Taktiksnack efter målgång

Och stor grattiskram

Belöning i form av glass..

… för alla duktiga deltagare

Och obligatorisk lek innan hemfärd

Snyggt jobbat idag Filip

Du var superduktig idag Albin!